Joakim Ljunggren blev ett känt ansikte genom TV4:s Farmen 2015. Foto: David Lundmark och TV4 (skärmdump)

Pappersarbetaren Jocke om Farmen: ”Fick bekräftelsen jag aldrig fått som barn”

Publicerad 2025-07-27, 05:00 Uppdaterad 2025-07-28, 13:43

Kändisar av skilda slag finns även på våra bruk och fabriker. Pappersarbetaren Joakim Ljunggren – känd under namnet Farmen-Jocke – är en av dem.

– Med Farmen fick jag den bekräftelse som jag aldrig fick som barn, säger han.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

I ett kök i Nora mitt på dagen, solen strålar in. Joakim Ljunggren skjuter sin kaffekopp åt sidan, reser sig från matbordet och ilar iväg en stund, men är snabbt tillbaka igen med ett stort leende och en bunt tidningar samt några löpsedlar i ena handen. Han släpper dem på bordet.

Expressen, Aftonbladet, Hänt … Tidningar, gamla och gulnade, i vilka han finns med. Med bilder, feta rubriker och allt. Ja, artiklar och reportage från tiden när han medverkade och slog igenom i dokusåpan Farmen för tio år sedan.
Som Farmen-Jocke. Den långa, smala och bandanasnäsduksbäranda pappersarbetaren från Västmanland, ni kanske minns. Bohemen som inte kunde ett smack om lant- och bondeliv, men som ändå lyckades ta sig ända vägen till final.

– Publiken och de i castingen gillade väl mig som person, tror jag. Jag menar, se på mig, jag har min stil och mitt sätt att vara. Jag är ju ingen typisk Svensson direkt!

”Somrarna var skit. Jag gjorde ingenting. Hängde med kompisar, bara. Såna som var äldre och tuffa”, säger Joakim Ljunggren. Foto: David Lundmark

Han skrattar, det gör han ofta, hjärtligt och avväpnande, och man kan lätt föreställa sig att det smittar av sig på hans omgivning.

Han fortsätter:

– Dessutom är jag jävligt arbetsam och avskyr folk som är slöa och arbetsskygga. Som glider på andra. Och då uppstår det ju lätt intriger och irritation, sånt som passar tv. Alltså sånt som folk vill ha och titta på.

Berättar om tuffa barndomen: ”Växte upp med en alkoholistmorsa”

Joakim Ljunggren

Ålder: 62 år.

Bor: I en lägenhet i Nora.

Familj: Singel. Två döttrar, tre barnbarn.

Gör: Jobbat som automationselektriker på Frövi pappersbruk i 29 år. Gick i pension i slutet av juni.

Om varför han går så tidigt i pension: ”Efter mycket velande hit och dit kom jag fram till det beslutet. Det har varit rörigt på jobbet sista åren med nya omorganisationer, byte av arbetsledare på löpande band, med mera. Samtidigt som jag blev erbjuden att hjälpa till i en av mina döttrars företag, Götlunda glass.”

Känd för: Medverkade i Farmen 2015 och 2017. Deltog även i dejtingprogrammet Hemlig beundrare 2018. Gästat Malou efter tio.

Om den sex timmar korta förlovningen med artisten Loreens syster Maria: ”Det där vill jag inte prata om.”

Det året, 2015, kom att betyda mycket för honom. Att från en dag till en annan bli något av en kändis så där. Ett känt ansikte inte bara här hemma i lilla Nora, eller på jobbet, på Billerud i Frövi, utan för hundratusentals tv-tittare runt om i landet. Och Jocke blev också populär, gick genom rutan som man säger. En öppen och jovialisk 50+-åring som predikade om kärlek.

Det var första gången som han kände sig riktigt uppskattad och sedd, säger han. Bekräftad. Något han aldrig upplevde som barn, i sextiotalets Skövde.

– Aldrig. Jag växte upp med en alkoholistmorsa, och hemma hos oss var det bara fyllefester, sex och kaos hela tiden.

De bodde i en tvåa på sjunde våningen i ett nybyggt åttavåningshus – Jocke, hans storasyster och deras gemensamma mamma. En tid som Jocke helst vill glömma.

– Det starkaste minnet jag har därifrån var när en gubbe – en alkis i kanske 60-årsåldern – kom in i mitt och syrrans rum och började tafsa på henne. Jag var sju åtta år då, syrran runt elva. Jag minns att jag skrek: ”MAMMA, MAMMA!! KOM, SKYNDA DIG!!”

– Till slut öppnade hon vår dörr och så sa hon till syrran: ”Men ställ upp då för fan, ungjävel!”

– Sen slog hon igen dörren.

Låstes ut på balkongen: ”Visste aldrig vad som kunde hända”

Kort efter den händelsen flyttade systern därifrån och kom aldrig mer tillbaka. Men Jocke blev kvar. I ett hem som gapade tomt på allt vad uppmuntran, beröm, fredagsmys, hygien och basala hushållsregler heter. Inte en enda gång kan han minnas att hans mamma berömde honom för en teckning han hade ritat. Eller engagerade sig i hans läxor, eller hans skolgång över huvud taget.

En dag när Jocke gick i lågstadiet låste mamman av oklar anledning ut honom på balkongen och förvann därifrån. Hur länge han sedan stod där, det minns han inte. Men länge nog för att han skulle bli rädd för höga höjder för all framtid. Efter att ha kastat tillräckligt med många klädnypor på grannens balkongfönster inunder, lyckades han emellertid få hjälp.

Mamman hade ett jobb, på ett livsmedelslager, men lönen hon fick tog alltid snabbt slut berättar Jocke. Någon veckopeng fick han aldrig, och de få nya kläder han fick vid sällsynta tillfällen var alltid tre fyra storlekar för stora. Byxor och jacka som han då kunde ha i flera år.

Några kompisar bjöd han aldrig hem. Han ville inte, vågade inte.

– Nej, jag skämdes ju. Jag skämdes som fan. Och man visste aldrig vad som kunde hända. Ibland kunde morsan sticka iväg en fredag och komma hem först på söndagen. Helt själv var jag. Och hur gammal var jag då? Sju, åtta, nio.

Över en kopp kaffe i köket berättar Jocke om sin tuffa uppväxt. Foto: David Lundmark

Joakim Ljunggren vid sitt hus i Nora. Foto: David Lundmark

Ljög om sommarlovet: ”Man ville vara tuff, för då blev man accepterad”

Skammen över mamman och misären där hemma ledde till att Jocke tidigt lärde sig att ljuga. För kompisar, lärare, alla. Han ljög om vilka julklappar han hade fått, om hur han firat sin födelsedag, om allt möjligt.

När det var skolstart och dags att skriva den traditionsenliga berättelsen om vad man hade gjort på sitt sommarlov, då hittade han bara på.

– Nä, somrarna var skit. Jag gjorde ingenting. Hängde med kompisar, bara. Såna som var äldre och tuffa. Som rökte. Vilket jag själv började göra redan i nioårsåldern. Ja, man ville vara tuff, för då blev man accepterad. Fick respekt.

Jocke som ung. ”Från tiden då jag mådde som sämst.” Foto: Privat

När Jocke var elva år, 1973, blev situationen så ohållbar att han fick flytta hem till sin pappa, som bodde i en annan stad.

– Jag hade knappt sett honom innan … Kände honom inte. Och där, hemma hos honom, var det i stället en massa regler som gällde. Väldigt ordentligt med allting. Ordning och reda, äta på fint vis och så. Så det kom aldrig att funka för mig där heller.

Det gjorde det heller inte på de två fosterhem som han åren senare skulle placeras på. Nej, under tonåren gick i princip allting snett. Skola, hem, rubbet. Den enda egentliga glädjen han fick, fick han genom att hänga med kompisar och ta ”amfetamin, hasch och annan skit”.

Välmenande socialsekreterare och behandlingshem hjälpte inte. Gång på gång stack han. Och ingen vuxen som brydde sig om var han var eller vad han gjorde. Åtminstone ingen närstående.

– Inte ens när jag tog en medveten överdos och nästan låg för döden på sjukhuset, dök morsan upp.

Då var Jocke 18 år.

– Efter ett par dagar, när jag lämnade sjukhuset, tänkte jag: ”Nu jävlar måste jag sluta tycka synd om mig själv och i stället reda upp mitt liv.” ”Bli skötsam.” ”Jag ska visa dem.”

Joakim Ljungren går i pension i slutet av juni. Foto: David Lundmark

Klippte banden med sitt gamla jag

Jocke klippte banden med sitt gamla jag och sina gamla vänner, och allteftersom åren gick fick han så småningom ett riktigt hem, ett stadigt jobb och två döttrar som är vuxna i dag.

– Vi har jättefin kontakt.

Sin mamma träffade han dock inte på många, många år, ja decennier. Henne undvek han in i det sista.

– Men sen ringde min syster och berättade att morsan låg på ett hem och var svindålig. Hon var runt 60 då, i den ålder jag är i nu, och vägde bara 35 kilo. Jag besökte henne där en gång och det var också sista gången jag såg henne. Jag gick inte ens på hennes begravning.

– Nä, jag tyckte att hon hade betett sig som ett jävla svin …

Mjölkningen var ingen favoritsyssla för Farmen-Jocke. ”Jag gillar inte kor. De är skitiga, de är ohygieniska, de får mig på dåligt humör varje dag”, sa Joakim Ljunggren i Farmen 2015. Foto: Skärmdump från TV4

Var med i Farmen 2015: ”Massa människor kom fram och ville ta selfies”

Han tystnar några sekunder och tittar ner på bunten av tidningar som ligger på köksbordet. Eller, det är svårt att fastslå exakt vad han fäster blicken på eftersom han har för vana att hela tiden bära solglasögon – såväl inom- som utomhus.
Hur som helst, mycket tvärt skiftar han fokus. Från moll till dur, från barn- och ungdomsåren till tv-debuten i Farmen 2015. Plus alla de efterföljande festerna, båtkryssningarna, festivalerna och de allt annat än stilla och oskyldiga dokusåpaturnéerna som tiden i det offentliga rampljuset skulle innebära.

Han skiner upp när han tänker på det, skrattar igen.

– Massa människor som kom fram till en och sa att man var så bra och ville ta selfies och så. Folk drog i en hela tiden och … ja, jag blev folkkär liksom. Var med på samma gig som Lasse Holm, Lili & Susie, Noice, Herreys. Stod på scen med Alphaville till och med!

Jocke har samlat ett gäng tidningar och löpsedlar där han varit rubriker. Foto: David Lundmark

Det kändes bra?

– Ja, absolut, sånt känns ju! På äldre dar fick jag plötsligt den cred jag aldrig fick som liten. Att jag verkligen betydde, bidrog och var värd nåt. Jag fick beröm!

Men kändisskapet hade en mörk sida också, berättar han. Förutom heltidsjobbet på bruket, några mil härifrån, var han på resande fot var och varannan helg. Minglade, festade, drack. På krog efter krog, i småstad efter småstad. Party, alltid party.

– Så höll jag på i flera år. Men till slut fick jag ångest och mådde dåligt av alltihop. Krogmiljön inte minst. Fulla människor som överallt och hela tiden skulle dra i en och prata – samtidigt som man var tvungen att ständigt vara glad och trevlig. Jag mådde skitdåligt av det.

– Dessutom gjorde jag en del felinvesteringar och blev blåst på pengar. Hundratusentals kronor som gick upp i rök på projekt som aldrig blev av …

– Nä, jag var naiv, väldigt naiv.

Men så kom pandemin, när varenda krog bommade igen, och tiden i rampljuset slocknade. Jocke sörjde inte, tvärtom.

– ”Fy fan vad skönt,” tänkte jag. ”Nu lägger jag ner allt det här.” Och så blev det, pandemin blev min räddning.