”Det blir jobbigt att hålla igång en strejk om det inte finns någon som strejkar”
Teslakonflikten är historisk IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä i stor intervju: ”Det här är en strid vi inte får förlora”
Många frågetecken inför avtalsupploppet
Publicerad 2013-03-05, 10:41 Uppdaterad 2015-02-09, 11:15
DA ANALYSHar vi landat, eller…? Lågkonjunkturen planar ut, men de besvärliga tiderna är långtifrån över. Osäkerheten stökar till det när avtalsförhandlingarna går in på finalrundan.
Antingen tittar man bakåt eller framåt.
Arbetsgivarna tittar gärna bakåt mot ett mediokert 2012 som utlöste en varselvåg som riskerar att spola bort tusentals jobb från industrin.
Ännu vet vi inte hur många som i slutändan verkligen förlorar jobbet efter höstmånadernas dystra varselstatistik.
Häromdagen kom en sammanställning från Teknikföretagen som visade att industrins volym minskade med 8,5 procent i fjol. En rejäl inbromsning med andra ord.
2012 var ett riktigt skitår.
Facken, å sin sida, tittar hellre framåt. Häromdagen kom rapporten Ekonomiska bedömningar från Facken inom industrin.
Skriften är egentligen en uppdatering av den rapport som lämnades i november, fjolårets dystraste varselmånad.
En uppdatering var på sin plats om man vill gå in i avtalsrörelsens sista månad med större självförtroende än vad en massiv varselvåg kan ge.
Redan på den första sidan lyser signalord som var helt frånvarande i novemberversionen: ”ljusglimtar”, ”förbättrad framtidstro”, ”långsam återhämtning”.
Vi har landat, är fackets uppfattning. Nu väntar en långsam återhämtning och nästa år förväntas Kina och USA dra världsekonomin vidare ur det träsk som den globala finanskraschen 2008 lämnade efter sig.
Däri ligger också osäkerheten. Att det var just en finanskrasch – som i ett slag trasade sönder något så skört som förtroendet – bäddar för att uppgången blir både segdragen och skakig.
Den som läst den amerikanske nationalekonomen Kenneth Rogoffs bok ”Annorlunda nu – åtta sekel av finansiell dårskap” ser en förfärande regelbundenhet i historien: finanskrascher tar längre tid att läka än andra krascher. Just därför att den skadar förtroendet och för att skulderna vältras över på andra som tvingas betala notan, skattebetalarna.
När både privat och offentlig sektor samtidigt försöker spara bort ett skuldberg väntar bara magra år. Där är Europa i dag, Sveriges viktigaste exportmarknad.
Världsekonomin knäar efter finanskrisen och det påverkar jobben och lönerna i ett litet och exportberoende land som Sverige.
När ekonomerna i Industrins ekonomiska råd i fjol försökte spå in i den närmaste framtiden listade de fyra riskzoner som särskilt avgörande för våra jobb och löner.
Summa summarum: ovisst och knackigt, men något bättre än väntat.
Många tecken tyder på att vi landat på mark som är någorlunda mer stabil än för ett halvår sedan. Företag nyanställer, investeringar aviseras och varselsiffrorna är betydligt lägre nu än i fjol.
I januari varslades ungefär hälften så många från industrin som för ett år sedan. Inom verkstadsindustrin varslades 741 personer nu i januari mot mellan 1 000 och 3 400 per månad i höstas.
Landat eller inte landat? Svag uppgång eller oviss väntan på uppgången? Många frågor, osäkra svar. Så hur komma överens om ett löneutrymme i denna skakiga tid?
Lönefrågan blir de opartiska ordförandenas sak att knäcka.
Sedan i fredags har de opartiska ordförandena tagit över förhandlingarna inom industrin. Vanligtvis brukar det dröja någon vecka innan den första skissen kommer. En lös skiss, en struktur som handlar om avtalsperiodens längd och tidpunkter för eventuella lönehöjningar.
Nästa steg blir att hälla i siffror. Det är då det hettar till.
Arbetsgivarna har krävt treårsavtal och lyssnar man på IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekkas Säikkälä tycks ett längre avtal vara möjligt om delpensionen får en lösning.
Teknikarbetsgivarnas bud lyder på 4,5 procent under dessa tre år och det är knappast en djärv gissning att de vill ha ett baktungt avtal som möjligt. Så lite som möjligt i början, desto mer längre fram i tiden. Och med möjlighet att säga upp det sista avtalsåret.
Dessutom vill de helst av allt ha ett avtal som man lokalt kan göra avsteg ifrån.
Arbetsgivarna motiverar en lång avtalsperiod med att industrin efter en ”brant nedgång” står ”inför en lång tidsperiod med mycket svag efterfrågan”.
Så tecknade de bilden veckan före jul. Därefter har de inte offentliggjort någon ny prognos. I väntan på nästa konjunkturbarometer från teknikföretagen kan vi läsa den färska sammanställningen om fjolårets produktionsfall.
Sannolikt ser inte arbetsgivarna samma ljusglimtar som industrifacken. Om de ens skymtat landningsbanan.
När opo ska försöka fylla ett första avtalsår med pengar kan det vara intressant att titta söderut mot Tyskland. Där befinner sig de anställda inom stålindustrin mitt i sin avtalsrörelse. Där har facket krävt 5 procent på ett år.
Utgången är i högsta grad osäker. Tysklands ekonomi backar något, tyngd av eurokrisen och är det någon bransch som har det kämpigt i dagens investeringssvaga Europa är det just stålindsutrin.
Utfallet i tyska avtalsrörelser brukar vanligtvis bli ungefär två tredjedelar av fackets utgångskravet. Det skulle i så fall ge de tyska stålarbetarna uppåt en 3 procents höjning av avtalslönerna i år.
Om nu det skulle betyda något för Sverige och diskussionen om det materiella innehållet i industrins första avtalsår.
