Sticka för fred

Cirkusdirektören och konstformen har blivit medelålders. Flygande människor och brinnande bilar har bytts ut mot lugna stickningar. Men ny-cirkusens jakt på risker och frihet är precis som den alltid har varit.

En rytmisk melodi i moll fyller den gamla teaterlokalen. Loopade stråktoner från en vitmålad elektrisk fiol. Genom nät av garn skymtar Ilona Jäntti. Ljuset träffar henne där hon sitter i ringen flera meter upp i luften, släpper taget, drar sig upp igen och graciöst glider till andra sidan. Jens Engman för undan nätet i takt med stråkens drag och hinner precis försvinna ut från scenen när cirkus-direktören Tilde Björfors bryter. Sekunden senare är ljuset tänt och allt åter stilla.

Tilde vill ändra detaljer. Vill att musikern ska synas bättre, att ringen ska komma fram snabbare och att Jens Engmans kamp med nätet blir mer tydlig. Nytt test och allt sitter, precis som hon sagt. Tilde slår armarna i kors och ler nöjt. Det har gått en månad sedan magen vände sig i magisk förundran när hennes åttonde föreställning fick stående ovationer vid premiären i Marcei. Frankrike, cirkusens mecka, där hela historien startade.

Frankrike är landet där hon för arton år sedan upptäckte att den konstform som fortfarande inte existerade i Sverige, där redan fått artister att organisera sig i fackförbund. Landet där hon träffade vänner som förstod hur de skulle använda kroppen som medel för att uttrycka sig. Landet där hon efter att i ett helt liv ha vandrat mellan politik, teater och dans äntligen hittade hem.

En gång tidigare hade hon sett människor uttrycka sig på det där viset. Sommaren 1991. Det var vattenfestival i Stockholm och nycirkusensemblen Archaos tog över en 60 meter hangar uppställd på Liljeholmen. Tre tusen människor vallfärdade till hangaren för att se när bilar brann och voltade över varandra. Människor klättrade på väggarna samtidigt som hundratals andra fyllde den väldiga scenen. Tilde Björfors hittade hem där inne i mörkret. För henne fanns lugnet i det storslagna och det som förut varit spretigt kändes nu glasklart. Fyra år senare packade hon väskan och åkte till Frankrike. Det hon då trodde skulle bli en teaterresa blev i stället starten på resten av hennes liv.

I dag lutar sig Tilde Björfors tillbaka, slänger slappt upp benen på Stora teaterns scen i Göteborg och ser på när artisterna i hennes  trettioandra föreställning finslipar detaljer.

– Jag vill att alla går härifrån och känner att de också vill spränga en gräns, på samma sätt som jag kände när jag hade sett den där första föreställningen.

Stora drömmar som blir små liv är något som Tilde aldrig klarat av att acceptera. Det var därför aldrig tal om att låta drömmen om att ta nycirkusen till Sverige stanna vid just en dröm. Istället satsade hon och beslutade att alla människor skulle få vara med om det hon just upptäckt. Möjligheter föds ur risker. Det är Tilde övertygad om. För cirkus har det alltid varit en självklarhet, lika mycket nu som i antikens Grekland när hästar, jonglörer och akrobater visades upp. Längtan efter möjligheter fanns också med under 1700-talet när engelsmannen Philip Astley kom på att allt skulle bli lättare om scenen var rund och att människor inte skulle tröttna lika lätt om lindansare, clowner och tricksande hundar togs med i showen. Och under 1800-talet när cirkusen började röra på sig och jaga friheten.

Cirkusscenerna var dåtidens Youtube, en plats där man kunde se dårskaper och tjäna pengar på andra människors bekostnad. Showerna fick skarp kritik och som en protest mot plågande av djur började människor själva klä ut sig, hoppa genom ringar och svinga sig i lianer. Nycirkusen växte fram på gator och torg till en egen konstform. Men trots att deltagarna kritiserat den traditionella cirkusen så hårt går det inte komma från att det är därifrån historien härstammar.

– Vi är cirkusartister, precis som dem. Vi vill alla vidare, vi letar efter en frihet, vi vill flyga.

Alexander Wiebel placerar en tjock matta på scenen, spänner upp nylontygstycken över rummet, griper tag i ett av snörena och vänder sig försiktigt med benen sträckta mot luften. Stickade bollar, dockor och stegar väntar på att bli använda och tiotals meter stickade halsdukar är redo att viras ut till kvällens publik.

För cirkusartister är det där naturligt. Det finns ingenting som triggar i gång så mycket som något som sägs vara omöjligt.

Föreställningen som de valt att kalla Knitting Peace, Sticka fred, kom till efter Tilde Björfors eget forskningsprojekt. I sju år sökte hon efter meningen med livet. 100 intervjuer senare hade hon ett svar. Strävan. Strävan efter- att göra något mer, något nytt.

– För cirkusartister är det där naturligt. Det finns ingenting som triggar i gång så mycket som något som sägs vara omöjligt.

Nycirkus är inte vad den en gång var. Precis som artisterna och Tilde måste också cirkusen som konstform gå vidare. Den behöver inte längre hävda sig, har inte längre något behov av att vinna uppmärksamhet på något storslaget. Den behöver inte heller ta hjälp av andra konstformer för att göra sig hörd. Ur nycirkusen bryter sig nu i stället nya konstformer ut. Uppsättningar med bara lindansare är inte längre något ovanligt och att göra en så tillbakadragen och vacker föreställning som Knitting Peace, är inte längre spektakulärt.

Föreställningen är lugn, lugnare än allt annat de tidigare gjort. Den är utan flygande ballonger eller clownliknande personligheter.  Artisterna passade inte till det. Inte Tilde heller.

– Det är kanske självklart egentligen, det är ingen som vill se en fyrtioåring köra rock’n’roll-föreställningar och dundra fram. Det är något annat i det här. Det är skörare. Mer introvert på något sätt.

Det är viktigt, anser Tilde, att cirkusen inte stannar upp i något som verkar bekvämt. Satsningen som de nu gjort var en ren chansning. Nervöst på många sätt, men nödvändig. Hon slår ut med handen över scenen fylld av trådar, trassel och garn av restprodukter från en finsk trikåfabrik.

– Herregud, jag är ju inte knäpp. Klart jag förstår att det inte går att sticka fred. Och det sa jag också i ett radioprogram en gång.

Kommentaren utlöste stor upprördhet. Klart det går, menade de som ringde, mejlade och drev debatten. De som stickar utanför EU-parlamentet, stickar på gator och stickar för att visa sitt engagemang. Över internet samlas graffitistickare världen över med miljontals engagerade medlemmar. Du kanske har sett spåren efter dem, små stickningar lindade runt träd, på parkbänkar och längs stuprännor.

Det var när Tilde Björfors såg Aino Ihanainen uppträda som alla bitar till föreställningen föll på plats. För Aino har stickningen varit en betydande del av hennes konstnärsskap i flera år. Allt började med ett ordentligt uppförstorat mönster och specialbeställda trikåtyger. Tygerna blev trådar och armarna stickor och från kroppen började stora vävar byggas. Aino visar lugnt med händerna hur det går till. Höger hand in genom en maska över vänsterarmen, ut igen på andra sidan och om igen.

– Det är inte konstigt alls egentligen. Alla som kan sticka kan också sticka med kroppen, säger hon.

Stickningarna växte fram ur henne på scener hemma i Finland. Hon stickade också i flera timmar på museer och blev en levande installation och uppträdde för barn som haft det svårt. Den nyfunna konstformen fick människor att stanna upp och barnen att tystna.

– Det finns ett lugn över stickningen. Vi ska stressa så mycket och tjäna så mycket pengar men med det här kan man stanna till och bara skapa.

Aino plockar stillsamt i sin rödlätta fiskbensfläta och drar en lila sjal omkring sig. Hemma har hon alltid vanliga stickningar i gång. Just nu ligger där tre sjalar, sockor och en bikini. Men hon skulle aldrig sälja något. Charmen skulle gå förlorad. Det fina skulle gå över till att bli ett jobb.

– Jag tror att man kan göra skillnad med stickning. Man kan göra någon glad eller visa engagemang, och de här grupperna över Internet är så många att de bara därför blir starka tillsammans.

Vi är tillbaka på scenen. Aino balanserar på en av de vitklädda bollarna med ett stickat släp efter sig. Tilde skrattar till, minns när Aino kom tillbaka från lunchen och sa att hon hade stickat sina scenkläder och när hon visat på hur de stickade dockorna kan vändas ut och in. Det där är det viktigaste som cirkusen har att ge, menar Tilde. Att hela tiden skapa. Och på samma sätt som en cirkusartist inte nöjer sig med att se ett bord som bara just ett bord kan vem som helst öppna upp sitt tankesätt. Problemet tror hon ligger i att allt för många är rädda. Rädda för att göra fel och våga-r inte falla.

Om den rädslan hade stoppat Tilde Björfors den där gången i Paris hade Cirkör aldrig funnits i dag. Kanske hade aldrig cirkushögskolan funnits, kanske hade inte något av alla de andra hundratals kompanier som kommit efter vågat ta plats, kanske hade ingen pratat om Sverige som ett av världens största länder för nycirkus.

Första förställningen valde de att kalla Ur kaos föds allt. Tilde suckar när hon tänker tillbaka på tiden, hur föreställningar gjort att de varit nära konkurs, hur de kämpat för att få synas, hur hon trodde att det skulle gå smärtfritt att skaffa barn och tre veckor senare kunna jobba vidare som vanligt igen och hur hon var nära en kollaps när en av artisterna under premiären till föreställningen Inside out föll handlöst i marken. Många gånger har även hon varit på väg att ge upp. Skaffa ett vanligt jobb. Släppa cirkusen till någon annan. Men det har aldrig tagit lång tid innan tankarna försvunnit.

– Det är klart att det gör ont att misslyckas. Det gör ont att gå i konkurrs eller när något blir fel. Men jag tror ändå, eller nej jag vet, att det är ur det som allt nytt föds.

Malin Timan