Harald Gatu: Wallenbergarnas oväntade comeback

Publicerad 2026-04-20, 04:00

~~PERSPEKTIV~~ I går omodernt, i dag framtidsbransch. Wallenberg går in i stålet igen – en bransch man lämnade för 50 år sen. Det såg vi inte komma.

För precis 50 år sedan lämnade Wallenbergarna stålindustrin under buller och bång. Ett industriellt farväl som stresstestade en nytillträdd borgerlig regering, den första Sverige hade haft på 44 år.

I dag kan det vara svårt att föreställa sig hur en industrinedläggning kunde toppa nyhetsrapporteringen och i månader stå i centrum för den politiska diskussionen.

Men 1976 markerade i mångt och mycket slutet för efterkrigstidens gyllene kvartssekel, som det kom att kallas. Alltså de rekordår då svensk industri oavbrutet växte, gav jobb åt den som ville ha och exportinkomster till ett allt mer ambitiöst välfärdssamhälle.

I näringslivets centrum stod familjen Wallenberg och dess investmentbolag som såg till att de svenska storföretagen hölls långsiktigt livskraftiga.

Så plötsligt 1976, precis efter den första borgerliga valsegern sedan 1928:

Wallenberg lämnar stålindustrin. Den bransch som setts som exportindustrins ryggrad.

Stålverket i Söderfors såldes till fransmännen. Wallenbergarnas speciella skötebarn Vikmanshyttan lades ned. Och i Borlänge där masugnarna mullrat i ett sekel lämnades Domnarvets Jernverk, norra Europas största med över femtusen metallare, över till staten och det som kom att bli SSAB.

Järnmalmsgruvorna stängdes och vattenfylldes, en efter en: Idkerberget, Vintjärn, Blötberget, Håksberg.

Den som ytterst expedierade avvecklingen av stålet var Wallenbergarnas påläggskalv Bo Berggren, då vice vd i Stora Kopparberg, finansfamiljens anrika företag som samlade stålet, gruvorna och skogen under en och samma hatt.

I uttåget ur stålbranschen fanns inget utrymme för sentimentalitet. Berggrens nypor var hårda och med tiden kom han att bli en av Wallenbergarnas mer profilerade samhällsdebattörer och en av näringslivets mest högljudda kritiker av näringslivsklimatet i Sverige.

I dag har Wallenbergarna inga samhällspolitiska sluggers typ Bo Berggren eller gamle Electroluxchefen Hans Werthén. Det saknas inte åsikter, men tonläget är inte längre lika konfrontativt.

Som styrelseordförande för Svenskt Näringsliv har Jacob Wallenberg knappast utmärkt sig som någon hök. Och den som lyssnat på kusinen Marcus Wallenbergs åsikter om industrins framtid i Sverige har hört en näringslivets företrädare som inte minst betonat utbildning och kompetensutveckling. Däri, hävdar han med emfas, ligger en viktig del av industrins framtid.

Men industrins framtid handlar också om att möta en kommande efterfrågan. Det är där återinträdet i stålindustrin och engagemanget i Stegra kommer in i bilden.

Stegra vill tillverka fossilfritt, grönt stål i sin framtida anläggning i Norra Svartbyn utanför Boden, det första nya stålverket som byggts i Sverige på 85 år. Stegra-projektet har haft en minst sagt skakig väg, så långt. Men när nu Wallenberg genom sitt investmentbolag går in i företaget med pengar, blir största ägare och dessutom placerar en av sina tyngsta företrädare, förre Volvochefen Leif Johansson, som styrelseordförande – då blir det svårare att avfärda Stegra.

Wallenberg, ansedda som långsiktiga industrialister, ser det fossilfria stålet som något trovärdigt att satsa på. Det finns flera skäl till Wallenbergs återkomst i stålindustrin.

Stegras vd Henrik Henriksson och tilltänkta styrelseordförande Leif Johansson, under en pressträff med anledning av att Wallenberg Investments går in med 1,4 miljarder euro i ståltillverkaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Efterfrågan på fossilfritt stål väntas bli stort i framtiden. Stålindustrin står ensamma för 7 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Om utsläppen ska minskas måste stålet tillverkas på ett annat sätt än i dag.

Minst lika viktigt blir det för stålindustrins kunder – transporter, byggnadssektorn, energiföretagen, bilindustrin och resten av tillverkningsindustrin – att inför sina kunder kunna visa att de bidrar till minskade klimatavtryck. Till exempel genom att använda grönt stål. Fossilfritt blir en konkurrensfördel när planeten värms.

Utöver kundernas krav blir det framöver dessutom dyrare att bedriva traditionell järnframställning inom EU. Från och med i år omfattas stålindustrin av EU:s system för utsläppsrätter, en slags straffavgift för den som släpper ut växthusgaser. När järn framställs tillsätts kol för att ta bort syret ur den malm som kokar i masugnarna – och det är då växthusgasen koldioxid bildas.

Efter 2034 blir det ännu dyrare att framställa järn på det sättet inom EU.

Därmed blir det fossilfria stålet mer konkurrenskraftigt. Därav Wallenbergarnas återkomst i den bransch som för exakt 50 år sedan ansågs gammelmodig och ointressant. I dag däremot står den inför en nystart. Och som vid andra historiska teknikskiften klarar inte alla företag resan in i det nya. Wallenberg har satsat en slant på att Stegra gör det.