Industriarbetarnas tidning

”Tanken på att få komma hem till familjen höll mig uppe”

24 maj, 2013

Skrivet av Karin Jansson

Het vattenånga och svåra brännskador över hela kroppen, blodförgiftning och en trasig axel. Att Andreas Larsson skulle komma tillbaka efter olyckan på SSAB i Borlänge för två år sedan var mer än läkarna vågade hoppas på. Men själv gav han aldrig upp hoppet.

Arbetsgivarna har fortfarande inte förhörts

Efter olyckan som gav Andreas Larsson och en arbetskamrat svåra brännskador startades utredningar av både polisen och Arbetsmiljöverket.

I sin rapport ett år senare konstaterade Arbetsmiljöverket att det saknats både riskbedömning och arbetsinstruktioner för hur jobbet skulle utföras. Ansvaret föll både på underentreprenören Empower och på SSAB.

Myndigheten uppmanade åklagaren att väcka åtal. Fallet har vandrat mellan fyra olika åklagare. Den senaste i raden är Ann-Marie Hellander, som uppger att hon ännu inte hunnit sätta sig in i fallet. Enligt polisens utredare Sten-Olof Andersson i Falun har polisen ännu inte hunnit förhöra arbetsgivarna.

– Jag ska inte skylla ifrån mig, men jag är ensam med det här och jag har två dödsolyckor så man får ju liksom prioritera. Så rycks man till andra arbetsuppgifter också, säger han.
Själv går Sten-Olof Andersson nu i pension och någon annan på Falupolisen kommer att få ta över ärendet. Han vågar inte sia om när förundersökningen är klar.

Brottsrubriceringen är arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada. Någon enskild arbetsledare kommer inte hinna åtalas, eftersom dessa fall preskriberas efter två år. Däremot kan företagen fortfarande åtalas, eftersom den preskriptionstiden är fem år.

– Vattenledningen slutade väl här ungefär, säger Andreas och drar en linje med handen strax ovanför bröstet.

Under linjen som han ritar upp är huden på armarna röd och lite flammig, ungefär som när man har bränt sig i solen. Han drar upp t-shirtärmen på höger sida. Där står två bokstäver: LA.
Det är resterna av en tatuering med texten LARSSON i svart gotisk stil som Andreas skaffade för några år sedan. Hans lillebror och kusin har likadana.

– Vi får se hur jag gör, om jag fyller i den igen, säger han och drar ner ärmen.
Vi sitter i hans och sambon Johannas kök hemma i Smedjebacken. Det är en vanlig tisdagskväll, Andreas har precis kommit hem från jobbet och barnen tittar på tv i ett annat rum.

Olyckan skedde för två år sedan, i maj 2011. Andreas och två arbetskamrater jobbade för en underentreprenör till SSAB i Borlänge. De var nere i källaren och skulle byta en tätning på en svivel när den sista bulten flög loss och 250-gradig vattenånga strömmade ut från ledningen.
Andreas stod närmast och höll upp en plywoodskiva som skydd mot eventuellt eftertryck. När vattenångan forsade ut fick han skivan i ansiktet med en smäll och svimmade av.

– När jag vaknade upp igen kände jag att jag blödde i ansiktet.
Ångan gjorde det svårt att se och från den trasiga ledningen dundrade det som från en jetmotor. Han visste inte om arbetskamraterna hade överlevt eller om benen skulle bära. Ett tag kändes det hopplöst.
– Jag tänkte väl att jag kanske inte skulle klara det. Att nu är det kört.

Men han kom upp på benen, tog sig ut i verkstaden och sedan ut på parkeringen. Där väntade SSAB:s sjukvårdspersonal och efter en stund kom ambulansen. Arbetskamraterna hade stått längre bort och klarat sig förhållandevis bra, fick Andreas veta.
– Jag tänkte att det inte var så farligt med mig heller. Jag hade ju tagit mig ut själv.

Men när ambulanspersonalen började klippa i hans kläder följde huden med. Han sövdes ner och fördes först till Falu lasarett och sedan till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Först en månad senare skulle han vakna upp igen.
Johanna Ekstrand satt och fikade med en kompis hemma i villan när telefonen ringde. Klockan var lite efter fem på eftermiddagen.

– Det var Andreas chef och han berättade att det hade hänt en olycka. Jag vet inte vad jag tänkte, jag såg bara till att fixa barnvakt snabbt och så kastade jag mig i bilen och körde till Falun.
Johanna hann se Andreas innan han flögs ned till Uppsala med ambulanshelikopter. De som sprang förbi i vita rockar kunde inte ge några besked.

– Jag förstod ju att läget var allvarligt, men jag visste inte hur allvarligt. Det var fruktansvärt.
”Det är bättre att du åker hem och sover”, sa läkarna.

Dagen efter åkte Johanna ner till sjukhuset i Uppsala tillsammans med Andreas mamma och syskon. Därefter blev det många besök vid sjuksängen hos den sovande Andreas. De anhöriga kastades hela tiden mellan hopp och förtvivlan.
– Ja, läget var kritiskt många gånger, du fick ju feber och infektioner. Huden kunde väl inte kontrollera temperaturen? säger hon och vänder sig mot sin sambo som nickar.

Andreas vet inte hur många hudtransplantationer han genomgick när han var nedsövd, bara att det var många. Ansiktet hade klarat sig, sånär som på en mindre brännskada mellan vänster kind och öra. Värre var det med resten av kroppen. 76 procent av huden, från axlarna och nedåt, hade andra och tredje gradens brännskador. Frisk hud transplanterades från bland annat ljumskarna, sträcktes ut och häftades fast.
För Johanna, som blev ensam med två söner, var det en tung period. Hon sjukskrev sig från jobbet och gjorde många resor ner till Uppsala. Barnen fick inte följa med i det skedet, Johanna ville inte att de skulle se sin pappa.

– Först var han ju alldeles lila i ansiktet och uppsvälld av all vätska. Sedan gick han ner
i vikt och såg utmärglad ut.
När äldsta sonen William hade sin första skolavslutning hade Andreas fortfarande inte vaknat. William ville inte vara med de andra barnen och sjunga på scenen om inte pappa var där och såg på.

– Men då sa jag att vi kan filma alltihop, så kan pappa titta på det sen. Så det gjorde vi. Vi tog en dag i taget och försökte få lite struktur i allt kaos, berättar Johanna.

Efter en månad började Andreas vakna upp ur narkosen. Han var förvirrad och visste inte vad som var verklighet och dröm. Dessutom hade han brännskadat lungorna och hade slangar i halsen.
– Jag minns att kände mig rätt arg när jag låg där och ingen förstod vad jag sa.
Läget var fortfarande inte stabilt. Hans immunförsvar hade fått sig en rejäl törn och han råkade ut för följdsjukdomar, bland annat svamp i blodet, lunginflammation och blodförgiftning. När han såg i spegeln var det ett avmagrat och blåslaget ansikte som mötte honom.

– Jag såg ut som ett spöke, helt svart under ögonen.
Det var långa och enformiga dagar på sjukhuset. Han minns skarp smärta, bland annat när stiften i huden skulle dras ut. Ondast gjorde omläggningarna av bandage, då sövdes han ner.

Men även om det kändes tungt och svårt många gånger hade Andreas bara en sak i tankarna: Att bli bättre.

– Det var tanken på att få komma hem till familjen och mitt vanliga liv som höll mig uppe.
Andreas chef höll kontakt med familjen hela tiden och företaget betalade tågbiljetter ner till Uppsala och hotellvistelser. Andreas syster, som studerade i Uppsala, var barnvakt. Och efter en tid hittade hans morbror en lägenhet i Uppsala som han kunde hyra i andra hand. Nu kunde familjen och släkten hälsa på mer sammanhängande.

– Vi fick ett fantastiskt stöd från både släkt och vänner och Andreas jobb, säger Johanna.

Efter tre månader fick han flytta till Falun och avdelning elva. Där bedömde de snart att läget var så stabilt att Andreas kunde få prova att flytta hem igen. Men det var för tidigt, huden ville inte läka och efter två veckor hemma fick han ta en sjuktaxi tillbaka till Falun.
– Det var en tung resa. Jag hade varit så glad över att få komma hem igen.

I Falun väntade sedan rehabilitering för musklerna, som hade börjat förtvina efter all tid i sjuksängen.
– När jag låg på rehab, avdelning 56 i Falun, det var den bästa tiden på sjukhus. Personalen aktiverade mig hela tiden.

Han hade lärt sig att gå igen i Uppsala, men benen orkade inte bära många steg. Nu fick han hjälp att träna upp musklerna och balansen och varje dag kom han lite längre på sjukhusgolvet.
Parallellt med musklerna skulle huden skötas om: En speciell salva upp till fem gånger om dagen, bandage och kompressionsdräkt.

Efter sammanlagt ett halvår på sjukhus fick Andreas åka hem för andra gången och den här gången blev det permanent. Hemsjukvården hjälpte honom att sköta rutinerna med bandageomläggning, dusch och hudsalva.

– Det jobbigaste var att det kliade så fruktansvärt när huden läkte, det gör det förresten fortfarande.
Andreas kan inte säga något speciellt tillfälle då han kände att allt vände. Men han upplevde en stor förbättring när nerverna i höger axel äntligen läkte ihop.
– Jag är flugfiskare och jag var rädd att jag inte skulle kunna kasta igen. Men nu går det också, även om jag inte kommer lika långt.

På hösten ett och ett halvt år efter olyckan började han arbetsträna med skrivbordstjänst på sitt gamla jobb. Redan vid årsskiftet kunde han gå upp till heltid igen.
– Det är lite tråkigt att inte vara ute på golvet med arbetskamraterna men vi får se vad kroppen klarar av framöver. Som det ser ut nu är musklerna för svaga.

Johanna säger:
– Men tänk vad du har kämpat hårt för att komma tillbaka. Det är helt otroligt.
– Mm, svarar Andreas eftertänksamt.
Annars tänker han väldigt sällan på olyckan eller varför det blev som det blev.
– Jag är inte bitter på det som hände, jag är väl en person som ser framåt. Det går inte att gräva ner sig. Ingenting blir bättre av det.

När huden har läkt mer tänker han skaffa sig nya tatueringar. Då kanske han passar på att fylla i de tappade bokstäverna i namnet LARSSON på högerarmen, där det nu bara står LA.

Före brännskadan hade han också ett par stjärnor och de båda barnens namn tatuerade. Nu kan det bli tre namn på armarna. Andreas och Johanna väntar nämligen barn igen i slutet av augusti.

– Före olyckan kände vi att vi var färdiga, att det räckte med två. Men nu har vi tänkt om. Det som hände har fått oss att inse vad som är viktigt i livet.

Du kanske också vill läsa…

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord
på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Jesper Johansson är tjugosex år och har varit huvudskyddsombud i mer än två år. Foto: Åke Ericson

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

På vissa arbetsplatser har de anställda eget gym, andra egen bagarstuga. På bruket i Husum har man både och. Foto: Lina Larsson

”Kul att göra något tillsammans”

På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Tryggare med jobb hos bolagen

Länge har många maskinförare varit anställda av entreprenörer som kör för skogsbolagen. Nu startar bolagen återigen egna maskinlag. 

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Skiftschemat delar Grycksbo

Nattarbete är tufft och tär på sömnen. Därför vill Pappers avdelning i Grycksbo dra ner på arbetstiden och ändra på skiftschemat. Men alla medlemmar tycker inte att det är en bra idé.

Han vill starta ett miljövänligt garveri

Mitt i miljökatastrofen finns en strimma av hopp. Tulin Hossain drömmer om att skapa världens miljö­vänligaste garveri i sin hemby, med maskiner från svenska Bölebyn.

Miljökatastrofen som flyttade

Lädergarverierna i Bangladesh blev ökända för att ha förorenat en flod och en stadsdel. Staten tvingade dem att flytta från huvud­staden Dhaka. Nu förgiftas ytterligare en flod.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pontus Georgsson

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.