Alltid minnas, aldrig normalisera

Plötsligt har det där brunblå blocket som ansågs omöjligt för några år sedan blivit verklighet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Replokalen är en magisk plats

Hur mycket får drömmar kosta?, undrar Carl-Einar Häckner.

Två år har gått sedan olyckan när Andreas Larsson brännskadade huden svårt. Foto: MARIA HANSSON

”Tanken på att få komma hem till familjen höll mig uppe”

Het vattenånga och svåra brännskador över hela kroppen, blodförgiftning och en trasig axel. Att Andreas Larsson skulle komma tillbaka efter olyckan på SSAB i Borlänge för två år sedan var mer än läkarna vågade hoppas på. Men själv gav han aldrig upp hoppet.

Arbetsgivarna har fortfarande inte förhörts

Efter olyckan som gav Andreas Larsson och en arbetskamrat svåra brännskador startades utredningar av både polisen och Arbetsmiljöverket.

I sin rapport ett år senare konstaterade Arbetsmiljöverket att det saknats både riskbedömning och arbetsinstruktioner för hur jobbet skulle utföras. Ansvaret föll både på underentreprenören Empower och på SSAB.

Myndigheten uppmanade åklagaren att väcka åtal. Fallet har vandrat mellan fyra olika åklagare. Den senaste i raden är Ann-Marie Hellander, som uppger att hon ännu inte hunnit sätta sig in i fallet. Enligt polisens utredare Sten-Olof Andersson i Falun har polisen ännu inte hunnit förhöra arbetsgivarna.

– Jag ska inte skylla ifrån mig, men jag är ensam med det här och jag har två dödsolyckor så man får ju liksom prioritera. Så rycks man till andra arbetsuppgifter också, säger han.
Själv går Sten-Olof Andersson nu i pension och någon annan på Falupolisen kommer att få ta över ärendet. Han vågar inte sia om när förundersökningen är klar.

Brottsrubriceringen är arbetsmiljöbrott genom vållande till kroppsskada. Någon enskild arbetsledare kommer inte hinna åtalas, eftersom dessa fall preskriberas efter två år. Däremot kan företagen fortfarande åtalas, eftersom den preskriptionstiden är fem år.

– Vattenledningen slutade väl här ungefär, säger Andreas och drar en linje med handen strax ovanför bröstet.

Under linjen som han ritar upp är huden på armarna röd och lite flammig, ungefär som när man har bränt sig i solen. Han drar upp t-shirtärmen på höger sida. Där står två bokstäver: LA.
Det är resterna av en tatuering med texten LARSSON i svart gotisk stil som Andreas skaffade för några år sedan. Hans lillebror och kusin har likadana.

– Vi får se hur jag gör, om jag fyller i den igen, säger han och drar ner ärmen.
Vi sitter i hans och sambon Johannas kök hemma i Smedjebacken. Det är en vanlig tisdagskväll, Andreas har precis kommit hem från jobbet och barnen tittar på tv i ett annat rum.

Olyckan skedde för två år sedan, i maj 2011. Andreas och två arbetskamrater jobbade för en underentreprenör till SSAB i Borlänge. De var nere i källaren och skulle byta en tätning på en svivel när den sista bulten flög loss och 250-gradig vattenånga strömmade ut från ledningen.
Andreas stod närmast och höll upp en plywoodskiva som skydd mot eventuellt eftertryck. När vattenångan forsade ut fick han skivan i ansiktet med en smäll och svimmade av.

– När jag vaknade upp igen kände jag att jag blödde i ansiktet.
Ångan gjorde det svårt att se och från den trasiga ledningen dundrade det som från en jetmotor. Han visste inte om arbetskamraterna hade överlevt eller om benen skulle bära. Ett tag kändes det hopplöst.
– Jag tänkte väl att jag kanske inte skulle klara det. Att nu är det kört.

Men han kom upp på benen, tog sig ut i verkstaden och sedan ut på parkeringen. Där väntade SSAB:s sjukvårdspersonal och efter en stund kom ambulansen. Arbetskamraterna hade stått längre bort och klarat sig förhållandevis bra, fick Andreas veta.
– Jag tänkte att det inte var så farligt med mig heller. Jag hade ju tagit mig ut själv.

Men när ambulanspersonalen började klippa i hans kläder följde huden med. Han sövdes ner och fördes först till Falu lasarett och sedan till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Först en månad senare skulle han vakna upp igen.
Johanna Ekstrand satt och fikade med en kompis hemma i villan när telefonen ringde. Klockan var lite efter fem på eftermiddagen.

– Det var Andreas chef och han berättade att det hade hänt en olycka. Jag vet inte vad jag tänkte, jag såg bara till att fixa barnvakt snabbt och så kastade jag mig i bilen och körde till Falun.
Johanna hann se Andreas innan han flögs ned till Uppsala med ambulanshelikopter. De som sprang förbi i vita rockar kunde inte ge några besked.

– Jag förstod ju att läget var allvarligt, men jag visste inte hur allvarligt. Det var fruktansvärt.
”Det är bättre att du åker hem och sover”, sa läkarna.

Dagen efter åkte Johanna ner till sjukhuset i Uppsala tillsammans med Andreas mamma och syskon. Därefter blev det många besök vid sjuksängen hos den sovande Andreas. De anhöriga kastades hela tiden mellan hopp och förtvivlan.
– Ja, läget var kritiskt många gånger, du fick ju feber och infektioner. Huden kunde väl inte kontrollera temperaturen? säger hon och vänder sig mot sin sambo som nickar.

Andreas vet inte hur många hudtransplantationer han genomgick när han var nedsövd, bara att det var många. Ansiktet hade klarat sig, sånär som på en mindre brännskada mellan vänster kind och öra. Värre var det med resten av kroppen. 76 procent av huden, från axlarna och nedåt, hade andra och tredje gradens brännskador. Frisk hud transplanterades från bland annat ljumskarna, sträcktes ut och häftades fast.
För Johanna, som blev ensam med två söner, var det en tung period. Hon sjukskrev sig från jobbet och gjorde många resor ner till Uppsala. Barnen fick inte följa med i det skedet, Johanna ville inte att de skulle se sin pappa.

– Först var han ju alldeles lila i ansiktet och uppsvälld av all vätska. Sedan gick han ner
i vikt och såg utmärglad ut.
När äldsta sonen William hade sin första skolavslutning hade Andreas fortfarande inte vaknat. William ville inte vara med de andra barnen och sjunga på scenen om inte pappa var där och såg på.

– Men då sa jag att vi kan filma alltihop, så kan pappa titta på det sen. Så det gjorde vi. Vi tog en dag i taget och försökte få lite struktur i allt kaos, berättar Johanna.

Efter en månad började Andreas vakna upp ur narkosen. Han var förvirrad och visste inte vad som var verklighet och dröm. Dessutom hade han brännskadat lungorna och hade slangar i halsen.
– Jag minns att kände mig rätt arg när jag låg där och ingen förstod vad jag sa.
Läget var fortfarande inte stabilt. Hans immunförsvar hade fått sig en rejäl törn och han råkade ut för följdsjukdomar, bland annat svamp i blodet, lunginflammation och blodförgiftning. När han såg i spegeln var det ett avmagrat och blåslaget ansikte som mötte honom.

– Jag såg ut som ett spöke, helt svart under ögonen.
Det var långa och enformiga dagar på sjukhuset. Han minns skarp smärta, bland annat när stiften i huden skulle dras ut. Ondast gjorde omläggningarna av bandage, då sövdes han ner.

Men även om det kändes tungt och svårt många gånger hade Andreas bara en sak i tankarna: Att bli bättre.

– Det var tanken på att få komma hem till familjen och mitt vanliga liv som höll mig uppe.
Andreas chef höll kontakt med familjen hela tiden och företaget betalade tågbiljetter ner till Uppsala och hotellvistelser. Andreas syster, som studerade i Uppsala, var barnvakt. Och efter en tid hittade hans morbror en lägenhet i Uppsala som han kunde hyra i andra hand. Nu kunde familjen och släkten hälsa på mer sammanhängande.

– Vi fick ett fantastiskt stöd från både släkt och vänner och Andreas jobb, säger Johanna.

Efter tre månader fick han flytta till Falun och avdelning elva. Där bedömde de snart att läget var så stabilt att Andreas kunde få prova att flytta hem igen. Men det var för tidigt, huden ville inte läka och efter två veckor hemma fick han ta en sjuktaxi tillbaka till Falun.
– Det var en tung resa. Jag hade varit så glad över att få komma hem igen.

I Falun väntade sedan rehabilitering för musklerna, som hade börjat förtvina efter all tid i sjuksängen.
– När jag låg på rehab, avdelning 56 i Falun, det var den bästa tiden på sjukhus. Personalen aktiverade mig hela tiden.

Han hade lärt sig att gå igen i Uppsala, men benen orkade inte bära många steg. Nu fick han hjälp att träna upp musklerna och balansen och varje dag kom han lite längre på sjukhusgolvet.
Parallellt med musklerna skulle huden skötas om: En speciell salva upp till fem gånger om dagen, bandage och kompressionsdräkt.

Efter sammanlagt ett halvår på sjukhus fick Andreas åka hem för andra gången och den här gången blev det permanent. Hemsjukvården hjälpte honom att sköta rutinerna med bandageomläggning, dusch och hudsalva.

– Det jobbigaste var att det kliade så fruktansvärt när huden läkte, det gör det förresten fortfarande.
Andreas kan inte säga något speciellt tillfälle då han kände att allt vände. Men han upplevde en stor förbättring när nerverna i höger axel äntligen läkte ihop.
– Jag är flugfiskare och jag var rädd att jag inte skulle kunna kasta igen. Men nu går det också, även om jag inte kommer lika långt.

På hösten ett och ett halvt år efter olyckan började han arbetsträna med skrivbordstjänst på sitt gamla jobb. Redan vid årsskiftet kunde han gå upp till heltid igen.
– Det är lite tråkigt att inte vara ute på golvet med arbetskamraterna men vi får se vad kroppen klarar av framöver. Som det ser ut nu är musklerna för svaga.

Johanna säger:
– Men tänk vad du har kämpat hårt för att komma tillbaka. Det är helt otroligt.
– Mm, svarar Andreas eftertänksamt.
Annars tänker han väldigt sällan på olyckan eller varför det blev som det blev.
– Jag är inte bitter på det som hände, jag är väl en person som ser framåt. Det går inte att gräva ner sig. Ingenting blir bättre av det.

När huden har läkt mer tänker han skaffa sig nya tatueringar. Då kanske han passar på att fylla i de tappade bokstäverna i namnet LARSSON på högerarmen, där det nu bara står LA.

Före brännskadan hade han också ett par stjärnor och de båda barnens namn tatuerade. Nu kan det bli tre namn på armarna. Andreas och Johanna väntar nämligen barn igen i slutet av augusti.

– Före olyckan kände vi att vi var färdiga, att det räckte med två. Men nu har vi tänkt om. Det som hände har fått oss att inse vad som är viktigt i livet.

Läs mer: Reportage

Karin Jansson

Läs mer från Dagens Arbete:

Äntligen! Nu öppnar sågen på Seskarö igen

För tolv år sedan lades sågen ner. Men Seskaröborna gav aldrig upp. Tillsammans har de kämpat för att väcka den till liv igen.

Avtal 2020

Vem vinner matchen?

Avtal 2020Lönen, flexibiliteten och arbetsmiljö är några de stora frågorna som står på spel i avtalsrörelsen.

Avtalsrörelsen från a till ö

OrdlistaVad betyder lönepott, fredsplikt, reallön? Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra. Från a till ö.

Pappers avtalskrav: ”Vår bransch tål fyra procent”

Fyraprocentiga löneökningar, utökad ATK och högre delpension. Det är några krav som Pappers lämnade över till Industriarbetsgivarna under fredagen.

Kampen om flexibiliteten har börjat – igen

PERSPEKTIVArbetstid, bemanning, lön. Där står slaget om flexibiliteten. Om den handlar avtalsrörelsen, skriver DA:s Harald Gatu.

Industriarbetsgivarnas svar till Pappers: Märket gäller

Pappers kan glömma fyraprocentiga lönelyft. Åtminstone om Industriarbetsgivarna får bestämma, som menar att löneökningstakten snarare måste ner under dagens märke på 2,17 procent.

3

Arbetstid en stridsfråga i avtalskraven

Större möjligheter att variera arbetstiden och höjt övertidsuttag. Det vill Teknikarbetsgivarna se. IF Metall möter med krav på det motsatta.

GS: Arbetstiden måste bli mer förutsägbar

Flexibilitet eller förutsägbarhet. Det är makten över arbetstiden som blir den heta frågan i GS-fackets förhandlingar.

Vad är viktigast i avtalsrörelsen?

DA frågarVilka frågor är viktigast att ditt fackförbund driver i avtalsförhandlingarna? Vi frågade några industriarbetare vad de tycker. Nu vill vi även höra DIN åsikt!

4

Läroböckerna i ekonomi stämmer inte längre

PerspektivVi har sett det förr i avtalsrörelsens upptakt. Dagarna före jul överlämnar parterna detaljerade krav till varandra. Men den här gången är ingenting är som förut. Läroböckerna stämmer inte längre, skriver DA:s Harald Gatu.

1

Ladda ner senaste e-DA här!

Dagens Arbete finns som gratis e-tidning. Här finns också ett sökbart arkiv två år bakåt, du når lätt våra inlästa reportage och kan länka till spännande vidareläsning. Här kan du ladda ner appen.

3

Knarket i industrin

Sju industriföretag: så drogtestar vi vår personal

EnkätHur företagen hanterar drogtester och om någon åker fast skiljer sig åt. DA frågade sju stora industriföretag om drogtester och rehabilitering.

Måste jag kissa när andra ser på?

Koll påDrogtester av anställda ökar och fler åker fast. Bra för säkerheten, men vad händer med den personliga integriteten?

7

Maries son dog av en överdos

Marie hade förberett sig på det värsta. Men när sonen Pontus varit drogfri i flera veckor började hon hoppas.

Efter överdosen – här möts Viktor och Marie

DA dokumentärMarie förlorade sin son Pontus i en drogöverdos för snart två år sedan. Viktor, hans kompis, tog också en överdos vid samma tid, men överlevde. DA var med när de möttes igen, ett och ett halvt år efter Pontus begravning.

”Jag vill försöka vara drogfri”

Viktor fuskade sig genom drogtest flera gånger. Efter en överdos kom vändpunkten. Kompisen Pontus hade inte samma tur. Han dog.

1

Dagens Arbete granskar knarket i industrin

Fabriksgolven är knarklangarnas nya arena. Polisen står handfallen. Dagens Arbete granskar knarket i industrin. Läs de anställdas berättelser om hur de knarkat på jobbet.

2

”Allt gick att få tag på inne på Volvo”

Folk gick in på toaletten och knarkade. I nästan ett år jobbade Josef på Volvo i Göteborg – sida vid sida med påtända kollegor.

Droger på arbetsplatsen hotar arbetarens trygghet

DEBATTUnder för lång tid har politiken inte tagit det växande problemet med droger på arbetsplatsen på allvar, skriver riksdagspolitikern Mattias Jonsson (S).

Skyddsom­buden är livsviktiga

KRÖNIKASedan några månader tillbaka pågår en het debatt om de regionala skyddsombuden. För IF Metall råder det ingen tvekan om att regionala skyddsombud är ovärderliga, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Foto: Adam Daver

En sista vända med svarven

ÖgonblicketKlockan är 13.41 på Xylem Emmaboda

Gasutsläppet höll på att ta Claes liv

GasutsläppSkyddsmasken hjälpte inte. Claes Karlsson fick ingen luft och sprang för sitt liv. – Jag tänkte bara bort, bort, bort, säger han.

Så får du rätt pengar

Koll på Sedan 2013 har de flesta industriarbetare delpension. Du ska få extra inbetalning till tjänstepensionen. Men alla arbetsgivare betalar inte, och det är bara du som kan kolla att det blir rätt. Vi hjälper dig!

MBL får liv i poesin

Ombudsmannen Tomas Lundmark vet vad som rimmar på bemanningsanställd. Nu bokdebuterar han med en samling dikter om arbetet. Alla på rim såklart.

Guds hus byter roll

BildreportagetPrecis som Sverige genomgick Norge en väckelserörelse i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Och det byggdes mötes­lokaler över hela landet. I dag avvecklas de norska ”bönehusen” i allt snabbare takt.

Striden om arbetsrätten

Mattias Dahl på Svenskt Näringsliv och Torbjörn Johansson på LO

Överens om fortsatta Las-förhandlingar

Allmän visstid ska ersättas, omställningsstödet ska förstärkas och a-kassan stöpas om helt – det är en del av innehållet i den avsiktsförklaring som parterna kommit överens om inför fortsatta förhandlingar.

6

Kommer mitt jobb att bli mindre tryggt nu?

Kris inom LO, anklagelser om svek och lögner. När facket förhandlar med arbetsgivarna om anställningstryggheten har det väckt ilska och rädsla. Men vad handlar förhandlingarna om? DA guidar dig.

”Vi borde vara mer öppet kritiska till S”

REPLIK | LASDet handlar inte så mycket om intern information som att förbundet behöver visa sin ståndpunkt i den offentliga debatten när självklara fackliga frågor får stryka på foten, skriver Jan-Inge Ogenfalk i ett svar till IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

1

”Vi gör allt för att nå ut i de kanaler vi förfogar över”

REPLIK | LASVi delar inte bilden av att förbundet varit tyst i  debatten om januariavtalet och Las, och om informationen har drunknat i mediebruset är det beklagligt. Det skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson om kritiken.

”Er tystnad slår oss med häpnad”

DEBATT | LASDet hörs inte ett knyst från IF Metalls ledning, varken om att S genom januariavtalet säljer ut politiken, eller nu senast om turerna i förhandlingarna om las. Vi frågar oss varför, skriver flera tidigare förtroendevalda från IF Metall i Linköping.

1
Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.