Längtan efter något annat

Februari – den tyngsta månaden. Det är länge sedan höstlöven föll och outhärdligt långt tills nya späda spricker ut.

Vi är mitt i oxveckorna, transportsträckan mellan jul- och nyårshelger och nästa ledighet vid påsk. Det är bara att kämpa på, det är Vardag var dag som ska-punkbandet Rasta Hunden sjöng på sin enda utgivna skiva 1980.

Så här års är den kanske som störst. Bortlängtan. Som Lena Andersson sjunger i den gamla schlagern: Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Fast originalet på engelska I’m gonna be a country girl again av Buffy Sainte-Marie handlar snarare om hemlängtan.

Det är väl vardagen vi längtar bort från. Upplevelsen av att allt är det samma och att det ständigt upprepas. Gråskalan så här års. Ingen uttrycker livets torftighet bättre än Kjell Höglund i låten Man vänjer sig:

Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

Problemet är att Kjell inte ens längtar bort längre. Han har för länge sedan gett upp. Då känns det mer hoppfullt att höra hur The Animals har fått nog i klassikern We gotta get out of this place. Om det så är det sista de gör.

Om det inte är riktigt så illa räcker det kanske att ge sig i väg över en dag, hämta andan och få lite distans till problemen. Mockingbird, Wish me luck undrar om det kan vara just så enkelt, i Leaving for a day. Lätt att tro kanske, när man är två på resan. Men ibland är det själva tomheten man vill fly ifrån. När man bara inte står ut med att vara ”en” igen. Då får man sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm (eller var man nu bor) va, som Lars Winnerbäck och Miss Li sjunger i den oförglömliga Om du lämnade mig nu.

Kruxet är att det är svårt att fly från sig själv. Just Lars Winnerbäck verkar ha kämpat rätt länge med att sudda bort tätorten på slätten ur sig själv. Ändå kan han beskriva den i detalj i Söndermarken:

Gråvita skyar. Tandläkarväder. Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan. Och nyponbuskar, nyponbuskar. Hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu.

Detaljerna sitter i kroppen. Man kan byta stad, land, klass, vänner, vanor och värderingar. Men sitt ursprung bär man alltid med sig. Sixto Rodriguez, huvudpersonen i Searching for Sugarman, sjunger om just detta i Can’t Get Away.

Nå ja. Kanske är det bara den vanliga rastlösheten som river i oss så här års. Oron som gör att vi vill vara någon annan, kanske någon annans, någon annanstans. Möjligen är detta ett skandinaviskt drag, som Ane Brun är inne på i Changing of the Seasons. Om det är detta som är anledningen till att man tar tag i sin bortlängtan och flyr riskerar man att – som Bob Dylan i Not Dark Yet – konstatera att I can’t even remember what it was I came here to get away from.

Marie Edholm