”Bra att bli påmind om kampen”

KulturStora varvskranar, väderbitna män i hårt arbete och svajande röda fanor. Du kanske känner igen Albin Amelins tavlor, åtminstone om du är över 50. Vi tog med några unga industriarbetare till en nyöppnad utställning. Deprimerande, men lärorikt, var deras kommentarer.

På 80-talet när jag började jobba inom fackförbundspressen var väggarna på fackförbundens kontor fulla med målningar av Amelin. Och vad var väl ett Folkets hus utan en Amelin-tavla? Jag kände igen flera av verken från skolans läroböcker. De illustrerade kapitel om arbetarrörelsens och socialdemokratins historia.

Tavlorna kändes lite dammiga och det var nästan bara män med grovhuggna ansikten på bilderna. Många av tavlorna hänger kvar än i dag, men en del av dem har bytts ut till mer modern konst.

Amelin själv, som målade de flesta av sina tavlor under 30- till 70-talet, ville stärka arbetarnas självtillit och skildra deras arbetsmiljö. 

Att måla, det var en del av klasskampen. Här ska krigas, brukade han säga innan han började måla. För honom var konstnärsbanan en lidelse. Men går hans budskap fram i dag?

– Det var hårda tider då, säger Chris Norström. Han har kommit ned till Skellefteå konsthall direkt från sin arbetsplats på Rönnskärsverken. På förmiddagen reparerade han en lyftanordning som gått sönder. Han har jobbat som mekaniker på verket i några år.

– Ergonomi, det ordet var inte påtänkt på den tiden, säger han.

Lisa Brännström och Åsa Salomonsson jobbar på Trelleborg Ersmarks gummifabrik. De tittar på några stora oljemålningar av ett demonstrationståg från 1937 och ett arbetarcafé. De stannar framför ett tryck med en röd tiger som river upp blodiga sår i en fredsduva.

– Det är kamp i hans bilder, säger Lisa. Och rött, ondskans färg. Det känns tungt, lite deprimerande.

Känner ni igen den där kampen, frågar jag.

– Nej, svarar både Lisa och Åsa. Då var det vi mot dom. Nu handlar det mer om hur vi ska samarbeta. Kompromisser. 

De säger att de syftar på jobbet. 

Men hur är det i samhället i stort? Är ni utsatta för några orättvisor?

– Vi har en ganska bra lön, säger Lisa. Jag tror till och med att vi har bättre betalt än en del som gått långa utbildningar.

– Det är klart att det finns människor som har det mycket bättre än vi, men vi har gjort ett val.

– Jag tror jag kunnat bli något annat med högre lön och status om det varit viktigt för mig.

Åsa håller med.

Åsa berättar att de har likalön på fabriken. Alla 200 industriarbetare tjänar ungefär lika mycket, vilket är ganska ovanligt inom industrin i dag. 

– Det är bra, säger Lisa. Man skulle tappa arbetsmoralen ganska fort om det systemet byttes ut. Alla är lika mycket värda och alla tar ansvar, stämningen blir bättre.

Åsa och Lisa talar om något som känns mer relevant för dem än arbetarkamp, dagens ”kamp light”. De är båda småbarnsföräldrar och har fullt upp med att få familjepusslet att gå ihop.

– Vi har andra problem, säger Lisa. Samhället i dag ser inte ut som på Amelins tid. Men visst var det bra att människorna stod upp för sin sak.

– De gjorde vad de kunde. Det är positivt med människor som säger vad de tycker, politiskt.

Chris pekar på en målning av en gruvarbetare.

– De var slitna förr, säger han. 40-åringar såg ut som 73-åringar.

Han tycker att det är nyttigt att titta på Amelins tavlor.

– Det finns de som tror att vi alltid haft det så här bra som vi har det i dag. Men våra rättigheter har krävt stora offer. Det gäller att hålla fast vid dem. Som turordningsreglerna i Las till exempel. 

– Innan man vet ordet av står man utanför Rönnskärsverken med mössan i hand, precis som förr.

– Det gäller att inte bli för bekväm.

Åsa Salomonsson, operatör.
– Jag tycker om den här tavlan. Det finns ett slags glädje i den. Som om någon satt sig i en stol och lagt ned geväret, ett fredsbudskap. Det är fint med den lilla byggjobbaren med fanan som flyter in i blomsterbuketten. Jag trodde den var en av de röda liljorna först. Nejlikorna som ligger på bordet är en annan sak. Jag tänker på död och begravning.

Tavlan: Stilleben med gevär, målad 1942.

Chris Norström, mekaniker:

– Min morfar har berättat hur han brukade gå över stockarna över älven. Det var mycket timmerflottning då. Ett hårt, livsfarligt jobb. Det är tydliga politiska budskap i Amelins bilder. Jag är inte så konstintresserad, men min sambo tar med mig på utställningar ibland. Jag har sett Andy Warhol och Salvador Dali. Visst kan jag uppskatta hantverket, men konsten i sig är inte i min smak. Warhol gör saker för att provocera, för att få en reaktion. Amelin har mer tanke bakom sina bilder. Jag är vänstersosse så jag förstår mer av det. Jag föredrar Amelin.

Om tavlan: Timmerflottning ingår i en mapp med litografier som har titeln Norrland, från 1963.

Lisa Brännström, operatör:

– Den här tavlan skulle kunna vara modern popkonst. Starka färger, stora färgytor. Jag kom att tänka på Andy Warhols konservburk med Campbells soppa. Nja, jag skulle nog inte vilja ha den hemma på min vägg. Kvinnan ser så maskulin ut. Överarmarna är enorma. Är den från spanska inbördeskriget? Det finns ett budskap i bilden, men jag kan inte hela bakgrunden.

Om tavlan: Amelin gjorde trycket 1961, 25 år efter spanska inbördeskrigets slut då diktatorn Francisco Franco tog över makten genom en kupp, med hjälp av kyrkan.