Tyst förtryck i skuggan av VM

Malin HanssonSom en pendel som slår mellan relativ frihet och ökat förtryck. Så beskrivs situationen i Belarus av flera av dem vi talar med.

De varnar: Tro inte på Lukasjenka, vad han säger idag betyder inget imorgon. Ett tydligt exempel på det är den utlovade garantin om att alla med hockey-biljett ska beviljas inresa i landet under VM. Bara någon dag in i turneringen bröts löftet. Till de nekade hör Östgruppens ordförande Martin Uggla. Själv reste jag med en liten grupp som genom Palmecenter fått möjlighet att åka till Minsk.

Chocken efter presidentvalet 2010, då regimen grep och fängslade oppositionsledare och demonstranter, tycks på något vis ha lagt sig. Många av dem som häktades i samband med valet har fått amnesti, men oppositionen lever en tynande tillvaro och de oberoende fackförbunden kämpar i motvind.

Vi besöker den oberoende fackföreningen i staden Soligorsk, en timmes bilfärd söder om Minsk. Väl framme blir vi varmt mottagna av föreningens kvinnokommitté. Stolta berättar de att Soligorsk är kärnan i Belarus arbetarrörelse. Här arbetar uppemot 20 000 anställda vid det statliga gruvföretaget. Lönerna i Saligorsk är högre än på andra håll i landet, men levnadsvillkoren hårda –medellivslängden för män är 49 år.

Att vara medlem i en oberoende fackförening är ett aktivt val. Det finns även ett statligt förbund som alla anställda i Belarus uppmanas att gå med i. En ung kvinna berättar om hur hon blivit lovad en snabb karriär om hon bara skrev på det papper chefen gav henne. Men, säger hon, mitt arbete i kvinnokommittén är viktigare.

Fackföreningen hjälper medlemmar som fått problem och har nyligen drivit igenom ett slags undantag i regeln om 1-årskontrakt. Kontrakten gör det enkelt för arbetsgivare i Belarus att göra sig av med personer med ”fel” åsikter. I Soligorsk är kontrakten numera tillsvidare, så länge man inte dricker eller beter sig illa på jobbet.

Det heter att den belarusiska staten inte är ideologisk. Trots det får vi veta att det vid varje företag finns en så kallad ideolog, ofta tidigare polis eller KGB-anställd, som ser till att regimens önskan efterföljs. Det tysta förtrycket finns överallt i samhället. Det går inte att läsa om i tidningarna och det visas inte på tv. Människor får sparken eller häktas på lösa grunder. Regimkritiska organisationer nekas registrering och blir på så vis olagliga. På ett café träffar vi Victor Martinovich, författare och vice chefredaktör för tidningen Belorusskaja Gazeta.

– Närmast alla förbud som införs nu i Belarus är osynliga.  Till exempel har man gjort en lista med musiker som inte får spelas på radion. Det tillkännages ingenstans, men plötsligt hör man inte deras låtar längre. Under Sovjetunionen hindrade man människor av liknande anledningar, men systemet var mer transparent.

Valiantsin Stefanoviv är vice ordförande för människorättsorganisationen Viasna. Under Hockey-VM arbetar man med att bistå aktivister som regimen gripit i ”preventivt” syfte och sprida information om vad som sker. När jag frågar honom hur han ser på framtiden ser han uppgiven ut, men ler ändå.

– Det blir snart sommar. Allt känns alltid bättre på sommaren.

Malin Hansson