”Jag känner mig som en maskin”

Han jobbar jämt och träffar sina barn en gång om året. Men när arbetsgivaren sedan 15 år försökte blåsa Zhu Xinhua, 33 år, på intjänad pension fick han nog. Det är strejkens år i Kina och kampen pågår för riktiga fack i Mittens rike.

Foshan Skål! De sju kinesiska strejkledarna och arbetaraktivisterna vid det runda bordet sträcker fram sina ölglas. De möts klingande över en snurrbar glasskiva där det kinesiska festbordet står uppdukat: nio rätter; hel ångkokt fisk, fläsk i chili, långkokt kött och andra läckerheter.

Strejkledaren Zhu Xinhua, 33 år, har bjudit in Dagens Arbete att fira på en liten restaurang i industristaden Foshan i södra Kina. De har vunnit strejken. En två månader lång och bitter aktion tvingade arbetsgivaren, smyckestillverkaren Tongxin Jewellery, att möta dem i kollektiva förhandlingar och betala åratal av obetalda sociala avgifter till ett värde av motsvarande flera miljoner kronor.

I dag ska de rösta om att kalla till stormöte för att ta över fackklubben på fabriken. I fortsättningen ska den ledas av arbetarnas demokratiskt valda representanter. Liknande försök har skett på flera kinesiska företag. Deras ledare Zhu Xinhua är en man med svart stubbhår som pratar med irriterande hög röst, så hög som rösten blir när man arbetat vid en slamrande metallpress i 15 år utan hörselskydd. Men i många år var Zhu Xinhua, som han själv säger, ”tyst och lydig”.

– Kollektiva förhandlingar har gett oss styrka. Innan var chefen högt däruppe och vi var evigt svaga, säger Zhu Xinhua och låter händerna cirkla om varandra för att visa hur saker byter plats.

Både 2014 och 2015 ser ut att bli strejkens år i Kina. Fram till november 2014 noterade arbetarorganisationen China Labour Bulletin rekordmånga, 1 206 strejker och arbetarprotester omnämnda i kinesisk media. Det är mer än en fördubbling jämfört med 2013. Storyn om Zhu Xinhuas liv visar varför det sker nu.

Ställer man tillbaka stolen fel efter passet blir det böter.

Zhu var 18 år när han 1999 flyttade till staden Foshan i Guangdongprovinsen. Liksom 269 miljoner kinesiska migrantarbetare lämnade han sin hemort i en fattig provins i inlandet och åkte till industri-klustren på östkusten. Sedan dess har han jobbat på Tongxins guldfabrik.

Arbetstiderna är svåra att föreställa sig. Han börjar åtta på morgonen och arbetar till fem på eftermiddagen, med 1,5 timmes lunchpaus. Klockan 18:30 går han tillbaka till jobbet för den obligatoriska övertiden. Den pågår som regel fram till klockan 22 men kan sträcka sig till ett på natten. Arbetstiden bryter mot kinesiska arbetslagar men fabrikerna gör som de flesta fabriker gör och struntar i den lagen. Cheferna håller uppe disciplinen genom att straffa arbetarna med böter för minsta fel.

– Ställer man tillbaka stolen fel efter passet blir det böter. Är man fem minuter sen blir det böter. Fast vi är bättre än Foxconn (bolaget som tillverkar Apples produkter). Där slår de arbetarna, säger Zhu.

På natten efter sista övertidspasset återvänder han till sovsalen, ett logement i rå betong. Han tvättar ansiktet och lägger sig på våningssängen av metall som bara har en tunn bambumatta över britsen. Bredvid sängen står en elektrisk platta och ett glas med tandborste och tandkräm. De stora brundammiga fönstren mot fabriksgården är trasiga sedan tio år tillbaka. Genom stora hål i glasrutorna svärmar myggor in. På vintern kan det bli ruggigt kallt och på somrarna är provinsen som en tropisk bastu. Men efter så långa arbetsdagar somnar man ändå. Klockan kvart i åtta går han upp, tvättar ansiktet och återvänder till fabriken, ofta utan att orka borsta tänder eller äta frukost. Så har dagarna och åren gått, varje dag i veckan.
Det var först år 2012 de fick lediga söndagar.

Hur är det att arbeta så mycket?

– Man känner sig som en maskin. Det enda jag gör är att jobba. Vad är egentligen skillnaden på mig och en maskin?

”Vi arbetare är inte som folk med pengar. Vi har inte tid med romantik”

Han träffade sin fru när hon också arbetade på fabriken.

– Vi hade bägge nått giftasålder och jag tyckte vi passade ihop. Hon blev gravid och då var vi tvingade att gifta oss, säger han.

Han bara skrattar när jag frågar om det var kärlek.

– Vi arbetare är inte som folk med pengar. Vi har inte tid med romantik. Hon jobbar i dag på en annan anläggning och vi träffas bara på helgerna.

Arbetstiderna ger dem inte heller tid att träffa sina barn. Döttrarna Tingting, tio år, och Jinjin, tre år, bor hos farföräldrarna hemma i Jiangxiprovinsen. Migrantarbetarna är diskriminerade från städernas skolor och välfärd och har som regel inga möjligheter att leva med sina barn. Zhu träffar barnen bara tio dagar om året, vid kinesiskt nyår då han åker hem.

– Jag tänker ofta att det är en stor förlust att inte kunna vara med barnen när de växer upp. Det går inte bra i skolan för den äldsta flickan. Det känns som om vi inte tar vårt ansvar som föräldrar. Men som Kina funkar nu har vi inget val.

Samtidigt har lönerna gått upp med tvåsiffriga tal. Andelen av befolkningen i arbetsför ålder krymper nämligen vilket lett till arbetsbrist. År 2013 var Zhu uppe i 5 000 yuan i månaden, vilket är ungefär lika mycket i kronor. Det är tio gånger mer än vad han hade i ingångslön 1999.

Arbetarna har också blivit alltmer medvetna om sina rättigheter.

Men Zhu Xinhua klagade inte. År efter år betalade han in avgiften till fackklubben, utan att arbetsgivaren gav dem deras lagliga rättigheter.

Hans uppvaknande kom först för två år sedan när fingret fastnade i pressen. Det var en mindre skada, toppen på vänster långfinger kneps åt. På sjukhuset träffade han en annan skadad arbetare som berättade om hjälporganisationer som stöttar utsatta arbetare. Det var så han kom i kontakt med Chen Huihai vid juristfirman Guangdong Laowei Law firm som utbildar arbetare i att ta till vara sina rättigheter.
Den internationella finanskrisen har fått många fabriker att skära ner och försöka göra sig av med äldre och ”bråkig” personal.

I juli 2013 startade Tongxin Jewellery en ny fabrik utanför stan. Alla ”gamla” arbetare som hade hög lön och mycket obetalda krav på sociala förmåner fick vara kvar på den gamla fabriken. Sedan började ledningen försöka pressa dem att säga upp sig. De drog ner Zhus lön till 1 310 yuan i månaden.
Alternativet var att gå till den nya fabriken och få nya kontrakt som gör att de mister sina intjänade kompensationer och förmåner. Hela syftet med flytten var att chefen skulle kunna smita från sitt arbetsgivaransvar.

– Fabrikschefen sa till oss att ”tiderna är dåliga och nu måste vi lida tillsammans”. Men chefen kör Mercedes, vi har ingenting!

Arbetarna gick till Chen Huihai på juristfirman. Han sa till dem:

– Ni kan lyckas, men bara om ni håller ihop. Om ni inte samarbetar så kommer ni garanterat att förlora, säger Zhu Xinhua.

Chen inledde arbetet med att coacha arbetarna i konflikten som skulle komma.
Arbetarna gick till chefen och krävde att få tillbaka full lön och överläggningar. Chefen vägrade. Då var ännu inte Zhu en ledare, men vid ett möte pekade chefen ut honom och anklagade Zhu för att vara en uppviglare.

– Då hade jag inget annat val än att kliva fram, säger Zhu. Det blev en fråga om heder.

Arbetarna valde representanter, med Zhu som ledare. De samlade pengar i en strejkkassa och började uppvakta myndigheterna. Sommaren 2014 inledde de en strejk. De gjorde maskningsaktioner. Strejker och demonstrationer har inget lagligt skydd i Kina.

En gång vågade de ändå sig ut på gatan utanför fabriksporten med skyltar och slagord. Då greps de av polisen, men släpptes efter några timmar.

När de ställt till med tillräckligt med problem började tjänstemännen och det statliga facket att lyssna.

Kina är fortfarande en diktatur under kommunistpartiet. Där är bara ett fack tillåtet, det statliga facket ACFTU. Det statliga facket står som regel på arbetsgivarnas sida. Men deras främsta uppgift är att hålla nere missnöje.

 ”Jag är fortfarande rädd och fruktar framtiden. Men jag har vuxit som människa.”

De tvingade företagsledningen att möta Zhu Xinhua och de andra arbetardelegaterna i kollektiva förhandlingar. Även representanter från myndigheterna och facket deltog.

Strejken slutade 27 augusti med att arbetsgivaren gick med på att betala obetalda socialförsäkringar, bostadsbidrag och kompensation för arbete på helgdagar – sistnämnda innebar minst 30 000 yuan till varje arbetare. Men de vill fortfarande inte diskutera företagsflytten och den skamliga behandlingen av de gamla arbetarna, säger Zhu.

Lunchen är klar och det är dags för oss att gå. Zhu stänger dörren om det privata rummet på restaurangen. Sedan håller de en omröstning: Alla röstar ja till att utlysa ett stormöte för arbetarna på fabriken två dagar senare.

På dagordningen står misstroendeomröstning mot fackklubbens gamla ordförande och välja en ny ledning som är utsedd av arbetarna själva. Den nuvarande fackklubbens ordförande är utsedd av företagsledningen. Facklig organisering är farligt och svårt i Kina.

– Jag är fortfarande rädd och fruktar framtiden. Men jag har vuxit som människa. Vi vill inte bli förtryckta längre. Vi har förenat oss, säger Zhu Xinhua.

Två dagar efter intervjun fick Zhu Xinhua och två andra delegater sparken med hänvisning till att de ”brutit mot arbetskontraktet”. De blev utslängda från fabriken och sina hem i sovsalarna. Fabriksledningen placerade ut vakter vid ingången. Zhu säger att han är övertygad om att det är ett straff för deras aktiviteter men att de tänker fortsätta ändå. Nu ska de stämma företaget. Den svåra kampen för friare fack fortsätter i Kina.

Fabrikschefen Zhang Yonggang säger på telefon att han inte vill ställa upp på intervju. Även det statliga fackets avdelning i Foshan avböjer att kommentera.

Ola Wong