Prisfall och oro pressar stålet
3 februari, 2015
Långshyttan stänger, Surahammar halveras och SSAB varslar. Förr hette det att stålet var Sveriges industriella ryggrad. Men nu hukar det svenska stålet under sjunkande priser och en orolig omvärld där efterfrågan på stål inte är vad den har varit.
På lång sikt borde det se bra ut.
Stålets kunder finns där samhällen växer. Där samhällen växer där behövs hus, broar, vägar, järnvägar. Där behövs tillförsel av energi.
Allt detta kräver stål i ofantliga mängder.
Lägg därtill världens största industri – bilindustrin – som också växer och som vill ha nya stålkvalitéer till lättare, starkare fordon.
Egentligen lever vi i en ny järnålder. Malmen, stålet – det som en gång gav svensk industri unika förutsättningar att ta sig ut på världsmarknaden – fick med de två senaste årtiondenas fördjupade globalisering en ny möjlighet.
När de stora fattiga länderna – de som kallas ”tillväxtmarknaderna” – började moderniseras fanns det en plats för det nischade svenska stålet.
Åren före finanskraschen var lysande för svensk stålindustri. Full fart i hyttor och valsverk, höga vinster och generösa utdelningar till aktieägarna.
Ett bolag som SSAB kostade på sig att göra den största industriaffären som ett svenskt bolag någonsin gjort. Med lånade pengar köptes en amerikansk konkurrent för svindlande 54 miljarder kronor, lika mycket som Ford en gång köpte Volvo personvagnar för.
Efter september 2008 är ingenting sig likt. Det var då finanskrisen briserade och försatte stålindustrin i ett till synes permanent krisläge. För stålet är det fortfarande kris.
Egentligen är inget sig likt sedan millennieskiftet. Det var då Kina på allvar blev en del av världsmarknaden och gav fart åt en investeringsvåg i stålindustrin utan historiskt motstycke.
Från tidigt 1970-tal fram till år 2000 pendlade den globala råstålsproduktionen mellan 600-800 miljoner ton. I dag är kapaciteten den dubbla.
Ökningen har till stor del handlat om Kina. Ljuv musik för världens järnmalmsgruvor visserligen, men ett tungt ok för resten av branschen den dag efterfrågan bromsar in. Som den nu gjort i Kina och i många andra större tillväxtländer.
I dag står den globala stålindustrin med alltför många anläggningar i förhållande till efterfrågan. Överkapaciteten sägs ligga på 300 miljoner ton. Det innebär att en femtedel av världens stålproduktion måste bort innan företagen går kan gå med godtagbar vinst igen. Så låter det i alla fall bland stålbranschens egna analytiker.
300 miljoner ton bort skulle betyda en omfattande stålslakt världen över och det är i det perspektivet man ska notera gårdagens budskap från IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe: ”nu krävs det samling kring stålet”.
På lång sikt borde det som sagt se bra ut. Infrastruktursatsningar, urbanisering, utbyggnad av energisystem, förnyelse av bilindustrin – allt detta pekar på en framtid för stålet.
Vilken plats det finns för Borlänge, Luleå, Oxelösund, Finspång, Torshälla, Degerfors, Hagfors, Surahammar och andra bruksorter avgörs av hur ägarna resonerar. Hur uthålliga man är. Hur innovativa man vågar vara. Och hur man övervintrar sviterna av den finanskris som ännu inte släppt greppet om bruksorterna.
När SSAB i fjol annonserade att man skulle ta över finska konkurrenten Rukki var det egentligen en ganska förutsägbar konsekvens av tillståndet i branschen.
När efterfrågan bromsar in står stålverken med höga fasta kostnader – en stålindustri som inte utnyttjar säg 75 procent av sin dyra produktionskapacitet är en dålig affär. Då finns det bara ett sätt att få in pengar: sänk priserna så att man överhuvudtaget får in några slantar till att finansiera den dyra anläggningen.
När priser faller skärps konkurrensen. Det brukar leda till att företag går samman för att dela på både kostnader och markander. Precis vad SSAB och Rukki har gjort. Nu kan masugnen i Luleå köra stora serier av en kvalité utan att behöva göra kostsamma avbrott för att producera andra kvaliteter. Och de finska masugnarna kan specialisera sig på andra sorters stål. På så vis kan pengar sparas.
Men när två liknande företag går samman finns alltid risken att de bägge företagens produktionsapparat överlappar varandra. Finska Hämeenlinna sägs ha en modernare anläggning än Borlänge för galvad och färgbelagd plåt. Därav gårdagens varsel i Borlänge.
900 jobb ska bort inom den nya stålkoncernen som räknar 18 000 anställda. Med gårdagens besked har både Finland och Sverige tappat 250 respektive 210 jobb. Nästa slag kan bli mot säljarna. De bägge företagen har parallella säljorganisationer ute i Europa.
Men i slutändan är det bara efterfrågan som kan trygga jobben. Rukki går riktigt uselt eftersom den viktiga ryska marknaden är i stort sett försvann med att Rysslands betalningsförmåga kraftigt beskurits av krisen i Ukraina och sjunkande oljepriser,
Både SSAB och Rukki är också en del av det ekonomiskt lamslagna Europa, dit merparten av exporten går. Enda ljusglimten är USA där SSABs inhandlade dotterbolag går riktigt bra. 54-miljarderssatsningen blev lyckosam. Inte minst för att man lyckades sälja av det amerikanska bolagets rördivision för hela 25 miljarder kronor – till ryssarna. Men det var innan Ukraina.
Oron är stor på bruksorterna idag. Outokumpus ifrågasatta nedläggning av ett modernt och välinvesterat Långshyttan, halveringen av Surahammar och gårdagens plötsliga smäll mot Borlänge är inget som ingjuter framtidshopp. De goda åren efter millennieskiftet är som bortblåsta. Omställningsföretagen flockas kring bruksorterna. Stålet är i kris
