Industriarbetarnas tidning
3 februari, 2015
Skrivet av Harald Gatu
Långshyttan stänger, Surahammar halveras och SSAB varslar. Förr hette det att stålet var Sveriges industriella ryggrad. Men nu hukar det svenska stålet under sjunkande priser och en orolig omvärld där efterfrågan på stål inte är vad den har varit.
På lång sikt borde det se bra ut.
Stålets kunder finns där samhällen växer. Där samhällen växer där behövs hus, broar, vägar, järnvägar. Där behövs tillförsel av energi.
Allt detta kräver stål i ofantliga mängder.
Lägg därtill världens största industri – bilindustrin – som också växer och som vill ha nya stålkvalitéer till lättare, starkare fordon.
Egentligen lever vi i en ny järnålder. Malmen, stålet – det som en gång gav svensk industri unika förutsättningar att ta sig ut på världsmarknaden – fick med de två senaste årtiondenas fördjupade globalisering en ny möjlighet.
När de stora fattiga länderna – de som kallas ”tillväxtmarknaderna” – började moderniseras fanns det en plats för det nischade svenska stålet.
Åren före finanskraschen var lysande för svensk stålindustri. Full fart i hyttor och valsverk, höga vinster och generösa utdelningar till aktieägarna.
Ett bolag som SSAB kostade på sig att göra den största industriaffären som ett svenskt bolag någonsin gjort. Med lånade pengar köptes en amerikansk konkurrent för svindlande 54 miljarder kronor, lika mycket som Ford en gång köpte Volvo personvagnar för.
Efter september 2008 är ingenting sig likt. Det var då finanskrisen briserade och försatte stålindustrin i ett till synes permanent krisläge. För stålet är det fortfarande kris.
Egentligen är inget sig likt sedan millennieskiftet. Det var då Kina på allvar blev en del av världsmarknaden och gav fart åt en investeringsvåg i stålindustrin utan historiskt motstycke.
Från tidigt 1970-tal fram till år 2000 pendlade den globala råstålsproduktionen mellan 600-800 miljoner ton. I dag är kapaciteten den dubbla.
Ökningen har till stor del handlat om Kina. Ljuv musik för världens järnmalmsgruvor visserligen, men ett tungt ok för resten av branschen den dag efterfrågan bromsar in. Som den nu gjort i Kina och i många andra större tillväxtländer.
I dag står den globala stålindustrin med alltför många anläggningar i förhållande till efterfrågan. Överkapaciteten sägs ligga på 300 miljoner ton. Det innebär att en femtedel av världens stålproduktion måste bort innan företagen går kan gå med godtagbar vinst igen. Så låter det i alla fall bland stålbranschens egna analytiker.
300 miljoner ton bort skulle betyda en omfattande stålslakt världen över och det är i det perspektivet man ska notera gårdagens budskap från IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe: ”nu krävs det samling kring stålet”.
På lång sikt borde det som sagt se bra ut. Infrastruktursatsningar, urbanisering, utbyggnad av energisystem, förnyelse av bilindustrin – allt detta pekar på en framtid för stålet.
Vilken plats det finns för Borlänge, Luleå, Oxelösund, Finspång, Torshälla, Degerfors, Hagfors, Surahammar och andra bruksorter avgörs av hur ägarna resonerar. Hur uthålliga man är. Hur innovativa man vågar vara. Och hur man övervintrar sviterna av den finanskris som ännu inte släppt greppet om bruksorterna.
När SSAB i fjol annonserade att man skulle ta över finska konkurrenten Rukki var det egentligen en ganska förutsägbar konsekvens av tillståndet i branschen.
När efterfrågan bromsar in står stålverken med höga fasta kostnader – en stålindustri som inte utnyttjar säg 75 procent av sin dyra produktionskapacitet är en dålig affär. Då finns det bara ett sätt att få in pengar: sänk priserna så att man överhuvudtaget får in några slantar till att finansiera den dyra anläggningen.
När priser faller skärps konkurrensen. Det brukar leda till att företag går samman för att dela på både kostnader och markander. Precis vad SSAB och Rukki har gjort. Nu kan masugnen i Luleå köra stora serier av en kvalité utan att behöva göra kostsamma avbrott för att producera andra kvaliteter. Och de finska masugnarna kan specialisera sig på andra sorters stål. På så vis kan pengar sparas.
Men när två liknande företag går samman finns alltid risken att de bägge företagens produktionsapparat överlappar varandra. Finska Hämeenlinna sägs ha en modernare anläggning än Borlänge för galvad och färgbelagd plåt. Därav gårdagens varsel i Borlänge.
900 jobb ska bort inom den nya stålkoncernen som räknar 18 000 anställda. Med gårdagens besked har både Finland och Sverige tappat 250 respektive 210 jobb. Nästa slag kan bli mot säljarna. De bägge företagen har parallella säljorganisationer ute i Europa.
Men i slutändan är det bara efterfrågan som kan trygga jobben. Rukki går riktigt uselt eftersom den viktiga ryska marknaden är i stort sett försvann med att Rysslands betalningsförmåga kraftigt beskurits av krisen i Ukraina och sjunkande oljepriser,
Både SSAB och Rukki är också en del av det ekonomiskt lamslagna Europa, dit merparten av exporten går. Enda ljusglimten är USA där SSABs inhandlade dotterbolag går riktigt bra. 54-miljarderssatsningen blev lyckosam. Inte minst för att man lyckades sälja av det amerikanska bolagets rördivision för hela 25 miljarder kronor – till ryssarna. Men det var innan Ukraina.
Oron är stor på bruksorterna idag. Outokumpus ifrågasatta nedläggning av ett modernt och välinvesterat Långshyttan, halveringen av Surahammar och gårdagens plötsliga smäll mot Borlänge är inget som ingjuter framtidshopp. De goda åren efter millennieskiftet är som bortblåsta. Omställningsföretagen flockas kring bruksorterna. Stålet är i kris
”När president Trump nu reser tullmurar mot världen protesterar även den amerikanska tillverkningsindustrin”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys. Förra gången USA införde ståltullar försvann nästan 200 000 amerikanska industrijobb.
Kina var inte den omättliga stålmarknad som marknaden trodde för några år sedan. Priserna sjunker samtidigt som det investeras för fullt i gruvor utifrån gamla glädjekalkyler. Men det finns ljuspunkter, inte minst i Sverige, skriver DA:s Harald Gatu.
Nu krävs en nationell samling kring stålet, säger IF Metalls förbundsorförande Anders Ferbe.
Tomi Kumpula är en av 180 anställda vid Outokumpu i Långshyttan som förlorar sitt jobb. – Ett tillfälle att fundera på vad man ska göra av sitt liv, säger han.
Idag blev det klart. Outokumpu lägger ner sin anläggning i Långshyttan. MBL-förhandlingarna mellan företaget och facket har avslutats i oenighet. Facket godkänner inte nedläggningen.
Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriell teknikutveckling är nyckeln till omställning, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
President Trumps nya importtullar kan det bli en hård nöt för svensk stålindustri, som har USA som stor marknad. ”Men det kan ändå bli värst för de amerikanska industriarbetarna – det vet vi sedan förra gången USA införde ståltullar”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys
SSAB, LKAB och Vattenfall vill bygga en testanläggning för att tillverka stål utan utsläpp av klimatgaser. Målet är att nå industriell skala till 2035.
Möt Anna, Sara, Anna, Åsa och Magnus. De ”tofar” med glädje, det vill säga utnyttjar det trygghets och flexibilitetsavtal som finns i stålindustrin. Det har gjort jobben säkrare – men nu dödar Sandvik sin egen modell.
Outokumpu är ointresserade av att hålla en dialog med oss, säger Berndt Nygårds, kommunfullmäkiges ordförande (S) i Hedemora.
Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.
En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.
Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.
På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.
Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.
Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.
En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.
Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.
Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.
Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.
”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.
Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.
Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.
LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.
Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
