16 000 industrijobb bort på 18 år

Dagens Arbete kan med en klickbar karta visa hur Ericsson övergivit produktionen på ort efter ort. På mindre än tjugo år har nästan 16 000 industrijobb försvunnit.

Trenden fortsätter med det nya sparpaketet, som innebär att Katrineholmsfabriken bara fick bli 69 år gammal.

Talet om återindustrialisering av Sverige går inte alltid i takt med företagens strävan efter bästa lönsamhet. Den motsättningen går att sätta i blixtbelysning genom tre olika datum den senaste tiden:

• Måndagen den 23 februari: Ericssons vd Hans Vestberg presenteras som en av ledamöterna i Stefan Löfvens nya innovationsråd. Rådet har bland annat till uppgift att ”stärka Sveriges konkurrenskraft” och vara ”en komponent för att öka tillväxten och skapa jobb”.
• Onsdagen den 11 mars: Ericsson offentliggör en neddragning på 2200 anställda, och 800 konsulter. Minskningen drabbar framförallt produktion och forskning och utveckling. Åtgärden ingår i ett besparingspaket om 9 miljarder till och med 2017.
• Måndagen 16 mars: Ericsson köper ett kinesiskt it-bolag, vilket innebär 1000 nya anställda.

Under Hans Vestbergs drygt fem år som vd har Ericsson ökat antalet anställda med mer än 35 000 personer, men i Sverige har siffran sjunkit en aning, till drygt 17500. Det innebär samtidigt en dryg halvering på 13 år. Produktion har flyttats utomlands, liksom FoU, samtidigt som företaget blivit alltmer inriktad på mjukvara och service, vilket kräver mer kodknackning och mindre hopsättning.

Och trenden fortsätter med det nya paketet, med neddragning på 7 orter. För Katrineholm, Ericssons första fabrik på landsorten som skulle fylla 70 nästa år, blir förändringen digital: Från på till av, från 450 jobb till inga alls – vid årsskiftet ska fabriken vara tom och dess innehåll flyttat till bland annat Polen. Från nästa år finns bara två fabriker kvar, i Borås och Kumla.

– Det finns väl alla möjliga reaktioner, från lättnad över ett besked till ren ilska. Men framförallt första veckan var det väldigt deprimerat, då var det många som inte ville vara kvar på fabriken. De flesta har jobbat här 10–20 år, en del 45 år, säger Ola Orre, verkstadsklubbens ordförande i Katrineholm.

Han fortsätter:

– Vi har väl haft på känn att något skulle hända, vi har inte haft riktigt fullt att göra för alla människor, det har funnits övertalighet bland tjänstemännen. Men vi anade nog inte det här.

I Katrineholm görs produkter för i huvudsak det fasta telefoninätet, en del av dem kallar Ola Orre ”gamla” och ”halvgamla” produkter med vikande försäljning.

– Men vi hade hoppats att få ett inflöde av nya saker i stället, så har vi gjort förut, vi kan tillverka det mesta här. Katrineholm har ju varit med att utveckla nya molntjänstprodukten, men nu kommer den fortsatta industrialiseringen ske någon annan stans.

I Katrineholm jobbar 450 personer, 50 av dem är inhyrda från Adecco och Manpower. Av de 400 fast anställda finns cirka 140 inom kollektivområdet. Formellt är dock själva nedläggningsbeslutet inte färdigförhandlat och det ska komma in en löntagarkonsult.

– Men vi är realister, och har börjat skissa på vilka krav vi ska ställa på stödpaket för medlemmarna. Vi har tittat på nedläggningarna i Gävle och Hudiksvall, och vill nog ha lite mer med tanke på hur detta slår i staden och regionen. Det handlar om arbetsbefriad uppsägningstid, utbildning med mera.

–En slags tröst är väl att ska man bli uppsagd ska man bli uppsagd av Ericsson, de har hjälpt till bra förut.

Den passningen går till Peter Edqvist, som är den som ska genomföra nedläggningen åt Ericsson. Han har tidigare avvecklat fabriken i Gävle, där de uppsagda fick stöd med i snitt motsvarande en årslön. Ännu något bättre har det blivit för dem på kabelfabriken i Hudiksvall – där för övrigt vd Hans Vestberg startade sin karriär med att kolla reseräkningar.

– I Gävle nådde vi en lösningsgrad på 90 procent, alltså att folk hade anställning eller bedrev studier på minst ett halvår eller drev egna företag när stödåtgärderna tog slut. Det är extremt bra, i Hudiksvall når vi inte lika långt, där är till exempel pendlingsmöjligheterna sämre, säger Peter Edqvist.

Vad är speciellt med Katrineholm?

– Medelåldern är runt 40 år, det är tio år lägre än i Gävle, vilket gör att jag tror att det här handlar mer om att folk vill byta bana eller börja plugga. Vår utgångspunkt är medarbetarna, kan stöden också gynna regionen är det bara fine, säger Peter Edqvist.

Vad krävs för att det ska lyckas?

– Att många aktörer – allt från kommunen och facken till yrkeshögskolor och gymnasier – drar åt samma håll. Det har varit framgångsgångsfaktorer i både Gävle och Hudiksvall.

Men det går att komma längre?

– Ja. Ett problem är att Arbetsförmedlingens interna regler säger att man inte får sätta in det riktiga artilleriet förrän folk arbetslösa är på riktigt. Vi vill ha med AF från dag 1, det ska lyckas i Katrineholm.

– En annan bra sak med tanke på de stora pensionsavgångarna vore om Ericssonanställda kunde gå bredvid någon i kommun eller landsting under ett år och sedan kanske kunde få anställning när det är dags. Det har vi inte klarat av förut.