Efter skakiga år – nu storsatsar Hexatronic i Hudiksvall
Ny produktionslinje kan leda till fler jobb IF Metall: ”Jätteroligt”
Sista gjutningen i Guldsmedshyttan – 130 förlorar jobbet
Publicerad 2025-11-01, 04:00 Uppdaterad 2025-11-07, 16:51
Efter 600 år satte man punkt.
På måndagen fyllde Baettr den sista gjutformen i Guldsmedshyttan, och omkring 130 anställda står snart utan arbete.
– Snart kommer det sluta lukta gjuteri, säger Andreas Ericsson, klubbordförande för IF Metall på Baettr.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
De anställda har släppt allt de haft för händerna och samlats i gjuterihallen. Tillsammans lyssnar de till smältugnens sista ansträngning.
Stunden är ett farväl – både till en arbetsplats och till en lång tradition. Guldsmedshyttan har i sekler formats av gjuteri- och brukskulturen. Facklan som burits sedan 1400-talet håller på att slockna.
Företaget Baettr, som tillverkar delar till vindkraftverk, hänvisar till ”betydande kostnadsutmaningar” som skäl till att gjutningen i Sverige upphör. Den sista formen fylldes på måndagen, och än syns inga tecken på att verksamheten ska fortsätta i ny regi.
Allting kastas: ”Kapitalförstöring på hög nivå”
De anställda ”dödstädar”, som IF Metalls klubbordförande Andreas Ericsson, 47, uttrycker det.
– Allt kastas. Det är väldigt tungt. Man ser bra utrustning, fina stegar, kastas. Det är kapitalförstöring på hög nivå, säger han.
Samma sak gäller de anställda – samtliga förlorar jobbet. För facket finns inget att förhandla om.
– Det finns inga varianter. Ingen får något undantag.
Medan personalen i Guldsmedshyttan får gå fortsätter Baettr sin produktion i andra länder.
– Det här är egentligen bara en av deras produktionsben som försvinner. Allt annat är business as usual, säger Andreas Ericsson.
Företaget har gjort bra år, enligt honom. Att det ändå tar slut svider.
– Det känns ju förjävligt, så klart. Det är åt helvete, på ren svenska.
Ulf har jobbat i fabriken i 19 år: ”Som att komma till bra kompisar”
Det slår gnistor när järnet hälls i skänken, och vit rök stiger mot taket. Ulf Jansson, 49, ser över processen. Temperaturen i smältan mäts, varpå traversen krokar i skänken och lyfter den mot gjutformen.
Ulf har varit här i 19 år. Han har gjort detta otaliga gånger – men det här blir den sista. I dag har han ovanligt många ögon på sig, men känner ingen press. På jobbet är han omgiven av vänner, säger han.
– Annars hade jag inte stannat i 19 år. Det är som att komma hit till bra kompisar.
När han nu tvingas ut på arbetsmarknaden letar han först efter bra kollegor. Arbetsbeskrivningen kommer i andra hand.
– Jag är inte så insnöad på att stanna inom industrin, säger han.
I dag tänker han på vad som ska hända med närområdet. Att industrin överlever, i någon form, är viktigt för honom.
– Jag hoppas att någon tar över och gör något så att bygden får leva vidare, säger han.
”Det här trodde man aldrig skulle ske”
Den förhoppningen delas av flera. Anna Berglund, 35, har arbetat på gjuteriet i tio år. Hon beskriver nedläggningen som ”overklig”.
– Det här trodde man aldrig skulle ske. Gjuteriet har ju funnits i över 600 år. Man har tänkt att man alltid kommer jobba kvar, säger hon.
Att hon tillsammans med 130 kollegor förlorar jobbet är svårsmält.
– Den första tiden var jättejobbig, ett chockbesked. Man får panik, säger hon.
Anna är orolig – både för egen del och för vad nedläggningen kommer att göra med bygden. Baettr är en stor arbetsgivare och rädslan är att folk tvingas flytta. Själv tänker hon stanna.
– Jag kommer bo kvar. Det finns inget alternativ för oss, vi trivs så bra här. Vi försöker till och med köpa en gård i närområdet just nu.
När gjutningen är klar strömmar de anställda ut på gården. Höstkylan är rå. Andreas Ericsson kliver ut och tittar på tegelfasaden. Han ser en byggnad som för första gången svalnar.
– Det är väldigt märkbart när vi inte gjuter. Det finns ingen värme i lokalen, utan det är bara värme från gjutningen. Vad händer med byggnaden när vi inte har något som värmer upp? Första snön kommer ju ligga kvar på taket, säger han.
Den sista tiden har kylan varit en påminnelse om slutet för gjuteriet. Doften likaså. Bränd olja, järn, svavel och sand – Andreas liknar den vid grillchips. Doften sitter i väggarna och kläderna, men snart ska också den försvinna.
– Nu kommer det sluta lukta gjuteri snart. Då är det verkligen definitivt. Den här lukten som är gjuteriet, den förknippar man ju starkt med arbetet. Blod, svett och tårar liksom, säger Andreas Ericsson.
