När världen stängde
Fotografen Joakim Eneroth betraktar coronakrisen på sitt eget vis.
Niklas Korte
Utan fotografin hade jag inte varit den jag är i dag. Jag hade inte sett mig själv eller min omvärld med samma ögon. Fotografi är för mig ett sätt att utforska mig själv och mitt inre, ett sätt att resa igenom livet.
Född 1966. Gift och har vuxna barn. Bor mitt ute i den västmanländska skogen. Började fotografera i mitten av 80-talet. Försörjer mig som industriarbetare.
Skog i sorgskrud. Mitt under den efterlängtade semestern och efter veckor av sol och bad får jag och min fru order om att evakuera.
Skogsbranden, som redan härjat i flera dagar, har med hjälp av den extrema värmen och vinden tagit sig till trakterna av vårt lilla torp – mitt ute i den västmanländska skogen. Vi stuvar in våra djur och det allra nödvändigaste och ger oss av med tankarna malande i huvudet om att det mycket troligt var sista gången vi såg vårt kära hem.
Dagarna som följer bor vi hos släktingar. Enligt mediernas alla kartor över brandområdet ska vårt hus ha brunnit ner.
Efter flera dagar av ångest och ovisshet får vi återvända hem. När jag står där på gårdsplanen med glädjetårar rullande ner för kinden, inser jag att vi klarat oss från tragedin med minsta möjliga marginal, tio meter från vår mark och hundrafemtio meter från vårt hus.
Att få fotografera den brända skogen var ett sätt att bearbeta det vi varit med om.
I min tanke har jag försökt att bortse från allt det hemska och i stället se alla de små konstverken branden lämnade efter sig.
