Om ett varsel och ett ingenting

Publicerad 2015-09-02, 08:00 Uppdaterad 2020-08-25, 14:00

Alla dessa varsel. Och det kommer att bli värre, säger analytikerna.

Stig Hansén

Stig Hansén är 61 år, författare och dramatiker. Aktuell med pjäsen ”Gellhorn & Hemingway” på Stockholms Stadsteater. Född i Malmö, har bott länge i Göteborg, och bor nu i Stockholm.

Jag ser siffrorna.
Men jag hör dem inte.

Inte förrän Lasse ringer och vill fika på stan. Efter ett tag säger han att ingenting har hänt. Sedan senast. Fram till dess snackar vi som i en pjäs av Tjechov. Om väder och vind, morgnar och kvällar. Allt är som vanligt. Ändå så skakar grunden. För när han säger orden ”sedan senast”, så hör jag att något är fel. Han brukar aldrig blicka bakåt.

Och när han, som jag känt sedan vi gick i gymnasiet för 41 år sedan, efter det säger att det mesta trots allt är bra, så ber jag honom backa bandet. Och vara noga med detaljerna. När? Var? Hur? Bokstav för bokstav. För nu vill jag verkligen veta vad som hänt sedan senast.

Innan han svarar tittar han ut genom fikets fläckiga fönster, som om det finns en verklighet där och en annan här.

Jo, säger han. Det var en måndag som alla andra. Pussade frun. Klappade hunden. Tackade Gud för att bilen startade. Och en kvart senare: jobbet. Det vanliga.

Snackandet. Lite redogörande för att veta att ingen haft det bättre än man själv under helgen. Skulle lottoraden ha slagit in så hade man väl fått hjärtinfarkt. Ungefär så. Och efter det: hejandet på chefen och en kvart efter det lappen på anslagstavlan om mötet samma eftermiddag.

Samma kväll, när Lasse kom hem till sin fru Karin, så var det bara att meddela vad som hänt på mötet. Varslad. Hälften av alla ska bort. Som om man kan skäras i två halvor och leva vidare med bara ena delen av sig. När jobbet är det som gör att man är hel.

Vad händer nu? frågar jag.
Om sex veckor är allt förbi. Säger han.

Nej, ingen kaffepåfyllning här på fiket. Inget smakar sedan den där måndagen. Det värmer inte ens.

Vi sitter i tystnad, som vi satt också då och då där för mycket länge sedan då en blick ut genom fönstret var lika med en framtid utan repor eller ränder.

Han säger: Du vill ha bokstav för bokstav, Stig, som om alla bokstäverna kan bli en mening som har något slags mening.

Jag säger att jag tar räkningen för fikat, men han vill absolut betala sin halva.
Ibland är en halva något helt.

Han säger inte ett ord om stolthet. Han säger inte ett ord om amorteringarna på huset.
Det gör däremot Karin samma kväll när hon ringer mig. Hon säger att ingenting stämmer längre. Lasse räknar räkningarna. Lägger dem i högar. I ordning och oordning. Som om de därmed går att dela på hälften.

Vad ska jag göra, Stig? frågar hon och jag tänker på Lasses val i det här läget, men jag tänker också på Tjechov. Vad skulle han skriva om det här dramat? Allt är ju inte väder och vind och morgnar och kvällar. Hur skulle han visa att siffror är mer än siffror och hur sammanhangen ser ut? Vilka bokstäver skulle han välja till förklaringar och proportioner och om det som ibland blir notiser i tidningarna och ibland rubriker och trots det inte syns fastän det är hur mycket som helst.

Jag pratar en stund till med Karin innan jag diskar efter kvällsmaten. Men så är vinden där igen och jag vet inte vart jag är på väg och vad som står på arbetsschemat i morgon. Jag öppnar köksfönstret – i mörkret syns det inte om det är repigt eller fläckfritt – och förutom vinden hörs inget, och det är kanske därför som det blir kallare. Jag sätter mig med Tjechovs ”Måsen” och hör Sorin uppgivet säga att det i framtiden inte kommer att finnas någonting. Konstantin svarar: ”Må man därför visa detta ingenting för oss.” En stund senare syns rapphöns, hjortar, gäss, sjöstjärnor ”med ett ord: liv, alla liv”. Alla behöver vi något som helar oss.

Stig Hansén

Läs mer: Opinion Stig Hansén