”Skuggsamhället är skapat av politik och måste bekämpas med politik”Helle Klein, chefredaktör, om Dagens Arbetes granskning.

”Här är orden som vridit om vårt samhälle”Författaren Kristian Lundberg läser boken ”En nyliberal ordlista” och förfasas över hur orden har förvridit vårt sätt att tänka.

Foto: David Lundmark
Sin tuffaste kamp för Anne Feeney mot en lömsk motståndare. Sommaren 2010 fick hon svaret på varför hon hade så tungt att andas – lungcancer. Fem år senare syns inte cancern längre, men hon kommer aldrig att friskförklaras. Foto: David Lundmark

”Jag ville ut på gatorna och föra liv”

a-joe-hillHon beskriver sig som en bråkmakare, aktivist och sångerska och hon tror att världen kan bli bättre. Inspiration hittar hon bland vanligt folk, sin farfar och arbetargrabben från Gävle som blev Joe Hill i USA. Möt Anne Feeney.

JOE HILL

Föddes i Gävle den 7 oktober 1879 och döptes till Joel Hägglund. Pappan arbetade vid järnvägen. När Joel var sju år kördes pappan omkull av ett växlingslok och släpades med. Han återvände till arbetet, men hade ständiga smärtor. Ett år senare dog han under en operation.

Joel började tidigt arbeta på ett repslageri i Gävle hamn. 1896 utvecklade han hudtuberkulos. Sjukdomen gjorde det svårt för honom att arbeta och han drev från jobb till jobb. Till slut skickades han till Stockholm för ljusbehandling, men tuberkulosen spred sig. Mot alla odds tillfrisknade han efter en operation.

1902 emigrerade Joel och brodern Paul till Amerika. Joel tog först namnet Joseph Hill­strom, men ändrade så småningom till Joe Hill. Han livnärde sig på diverse okvalificerade jobb och tog sig västerut.

Runt 1910 anslöt han sig till Industrial Workers of the World (IWW) och blev snabbt känd som en av den främsta textförfattaren till IWW:s lilla röda sångbok.

I januari 1914 arresterades Joe Hill för mordet på en specerihandlare och hans son. Joe Hill bedyrade sin oskuld, men vägrade berätta hur han fått sin egen skottskada. En teori är att han hamnat i bråk om en kvinna och inte velat dra hennes namn i smutsen.

Den 19 november 1915 avrättades Joe Hill. Hans sista önskan var få sin aska spridd över världen. Denuppfylldes året därpå då askan spreds på olika platser över fyra kontinenter, bland annat alla delstater i USA utom Utah där han avrättades.

Hon låg på rygg mitt i en korsning. Den mest trafikerade i hela staden Decatur i Illionois. Hon låg där och tänkte att det var dumt att hon glömt sitt id-kort hemma. Det skulle bli problem när polisen ville veta vem hon var. Men det var så dags att fundera på då, när hon redan lagt ryggen mot asfalten och bilarna börjat tuta.

Lika bra att inte säga något alls, bestämde hon snabbt när polisen kom. Men i stressen plockade hjärnan fram en tanke: Tänk om de tror att jag är dövstum. Bäst att sjunga så de vet att jag har en röst. Så hon sjöng:

Sooolidarity foreeever,
sooolidarity foreeever,
sooolidarity foreeever,
for the Union makes us strong.

Hon sjöng när de lyfte henne från gatan, hon sjöng när hon klev in i polisbilen. Hon sjöng hela vägen till polisstationen och när de låste dörren om den vadderade cellen.
Hon sjöng för arbetarna vid fabriken som framställde majssocker – de som kämpat i fem år för att deras frysta löner skulle höjas och för att slippa de obligatoriska tolvtimmarsskiften. Hon sjöng för alla som fått sparken för att de inte kunde jobba över, för att de använt ett ovårdat språk eller rökt en cigarett på fel ställe. Hon sjöng för arbetaren som dog av giftiga ångor när han mot sin vilja beordrades att kliva in i en tank för att rengöra den. Hon sjöng för de som fortfarande hade jobbet kvar. Och för de som inte vågade höja rösten själva.

En stund senare öppnades celldörren av en polis.
– Heter du Anne Feeney?
– Vem frågar, undrade hon.
– Det står en man här utanför med en cd-skiva. Kvinnan på omslagsbilden är väldigt lik dig.

Så gick det till när sångerskan Anne Feeney, en gång på 90-talet, släpptes mot borgen, identifierad med konvolutet på sin egen cd-skiva.

Hur hamnade hon egentligen där, mitt i trafiken i Decatur, Illinois? Hon skrattar åt sig själv när hon berättar.

– Jag bjöds in att sjunga på ett protestmöte. Det var många tusen som hade samlats för att stötta arbetarna vid fabriken i Decatur. Men jag var irriterad för facket hade bestämt att mötet skulle hållas utanför stan, nästan i skogen.

Hon tog sig dit, men tänkte att de var på fel ställe. Om de gömde sig så där skulle ingen höra vad de hade att säga, ingen skulle bry sig.

– Jag var väl lite stursk och sa: Ja, jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att vi drar in till stan! Och så vände jag mig om och började gå och tänkte att folk skulle följa efter. Jag missbedömde dem. Det var en man som gick efter mig hela vägen in till stan. När jag låg i korsningen stod han framför mig så att bilarna inte skulle köra över mig.

anne-feeney6Hon föddes inte till protestsångerska, Anne Feeney, fast i efterhand kan hon se att livet ledde henne dit. Kanske var det hennes pappa som lade grunden när han berättade godnatthistorier för henne om farfar William. Han föddes i England 1877 av föräldrar som flytt svälten på Irland. När han var 14 år emigrerade han till Amerika. Då hade han redan sex års erfarenhet som gruvarbetare, var ett av alla de barn som krupit genom trånga passager som inte släppte igenom vuxna kroppar.

Under sänglampans sken berättade Annes pappa om hur han som liten ibland fick följa med hennes farfar på möten. Det var 1920-tal och gruvarbetarstrejk. Annes farfar gick till mötena med sin fiol och började spela. Han spelade tills han och de andra i gruvarbetarfacket var säkra på att det inte fanns någon tjallare i gruppen. Då slutade han spela och började prata medan Annes pappa delade ut flygblad.

Anne Feeney

Amerikansk folksångerska och politisk aktivist.  Bor i Pittsburgh, Illinoi­s. Gift med svenske bildkonstnären Julie
Leonardsson, tidigare medarbetare på DA.

Låtar i urval: War on the workers, The corporate welfare song, How much for the life of a miner och Have you been to jail for justice.

Efternamnet Feeney är en anglifiering av det gaeliska Ó Fiannaidhe, som betyder krigare.

Bara några år tidigare – 1915 – hade en annan man stigit upp till sin sista dag i livet. Även han spelade fiol och hade emigrerat till Amerika. Även han använde musiken för att organisera arbetare. Men den här dagen försågs han med ögonbindel och leddes ut ur sin fängelsecell i Salt Lake City. Han bands fast i en stol och ett pappershjärta fästes på hans skjortbröst. Efter ett tag ska han ha ropat: ”Eld – sätt i gång och skjut!”

Den 19 november är det 100 år sedan mannen avrättades för ett dubbelmord han nekade till och troligtvis inte hade begått. I år har Anne Feeney turnerat för att hedra minnet av arbetargrabben från Gävle som blev känd som Joe Hill i USA.

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you or me
Says I, But Joe, you’re ten years dead
I never died, says he
I never died, says he

När Anne Feeney var 18 år hörde hon Joan Baez sjunga från scenen på Woodstockfestivalen. Hon sjöng om en man som aldrig dog. Anne hade ingen aning om vem Joe Hill var, men det hon läste om honom fascinerade och inspirerade.

Joe Hill hette egentligen Joel Hägglund och hade lämnat Gävle för Amerika 1902. Han stod, som de flesta nyanlända utlänningar, inte särskilt högt på den sociala rankningen och livnärde sig genom att driva runt i landet och ta korta påhugg där han fann dem. Man vet inte mycket om hans första år i Amerika, men runt 1910 anslöt han sig till fackförbundet Industrial Workers of the World – IWW.

Joe Hill skrev texter till kända melodier, ofta psalmer, och de var fulla av svart humor och ironi. Genom musiken berättade han historier om strejkbrytare, om förmedlare som lurade pengar av desperata jobbsökare, om lögnen att en belöning väntar i himmelriket, om jobb som lemlästar, men också om fackliga ledare som sviker de egna. Han berättade om verkligheten, ibland på uppdrag av lokala strejkkommittéer som behövde en sång för att ena arbetarna i just sin strejk.

Att Joe Hill hölls fängslad i nästan två år, för rånmordet på en specerihandlare och hans son, trots brist på bevis gjorde honom bara mer känd och gav honom hjältestatus. Under tiden i fängelset fortsatte han att skriva. Trots att många kämpade för att han skulle frikännas – till och med president Woodrow Wilson lade sig i – dömdes Joe Hill till döden.

”Jag kunde sällan förmå mig att ta fullt betalt av mina klienter. Jag har nog faktiskt tjänat mer pengar som folkmusiker än som jurist.”

Anne Feeney inspirerades av Joe Hills vitsiga texter och satiren som bet ifrån. Hans stil påverkade hur hon själv kom att skriva musik.

– Jag vill underhålla och roa folk. Inte komma med pekpinnar. Då somnar publiken.

Hon tror att folk lättare kommer ihåg texter som är roliga, även om de handlar om svåra eller komplicerade saker. I The Corporate Welfare Song från 2001 driver hon med den då rådande opinionen om att det är för lätt för fattiga att få bidrag, att de fastnar i bidragsträsket, att kraven på dem måste höjas och bidragen sänkas.

It’s time to end welfare as we know it
(Det är dags att skrota välfärden som vi känner den)
Let’s get those greedy chiselers off the dole
(Se till att få de där giriga snyltarna bort
från bidragen)
It’s time to end welfare as we know it
(Det är dags att skrota välfärden som
vi känner den)
Teach them a litte self control
(Lära dem lite självkontroll)

Anne Feeney använde samma ord som förekom i den allmänna debatten. Men det var inte de arbetslösa, sjuka och fattiga hon skrev om, utan om företagen.

Musiken var inget som föräldrarna ville att hon skulle livnära sig på och det tänkte inte Anne heller när hon växte upp. Hon studerade till jurist, och brann för feminism, fred, kärnvapennedrustning, fri sjukvård och arbetares rättigheter.

– Då trodde jag att jag skulle kunna förändra världen genom att arbeta som advokat. Men under Reaganåren var det som att vi tog två steg bakåt för varje steg vi gick framåt.

Hon drev sin egen advokatbyrå i tolv år och tog uppdrag för att försvara kvinnors och arbetares rättigheter. Men tron på förändring tog stryk. När hon tog sig an ett mål med en kvinna som gått i personlig konkurs för att hennes försäkringsbolag vägrade att betala hennes sjukhusräkning hade Anne fått nog – hon bestämde sig för att sluta med juridiken.

– Den här frågan gjorde mig så arg. Jag ville ut på gatorna och föra liv. Jag tog inget betalt för att hjälpa den här kvinnan. Jag kunde sällan förmå mig att ta fullt betalt av mina klienter. Jag har nog faktiskt tjänat mer pengar som folkmusiker än som jurist.

För 25 år sedan stängde hon sin advokatbyrå för gott och sedan dess har hon ägnat all sin tid åt att spela, sjunga och kämpa för en annan värld. Övertygelsen om att den inte är rättvis som den ser ut i dag driver henne. Men hur skulle den se ut om hennes dröm uppfylldes helt?

– Oj. Till att börja med måste vi göra något åt de extrema inkomstklyftorna. Den rikaste procentens pengar gör bättre nytta om de kommer fler till del. Vi skulle kunna bekosta bostäder till fattiga elle­r ha gratis utbildning och fri sjukvård.

– Men jag menar inte att ingen får vara rik. Rika människor kan fortfarande existera, men inte så överdrivet som i dag.

Under tiden kämpar hon med små steg åt – vad hon anser är – rätt riktning. En lagstadgad minimilön på 15 dollar (cirka 125 kronor) per timme till exempel. Några städer och delstater har börjat ta steg åt det hållet.
– Skulle vi lyckas … det vore stort.

Länk till filmklippet här
Anne Feeney sjunger Joe Hill

Ett vanligt år är Anne Feeney ute på turné fler dagar än hon är hemma i Pittsburgh. Hon blir inte rik på sin musik säger hon, även om det händer att hon blir tillfrågad om att komma och föreläsa om hur man lever på folkmusik.

– Det beror på vad man menar med att leva. Innebär det att äga ett hem, en bil eller ett husdjur – nej då kan du inte leva på folkmusik.

Men det här är hennes liv och hon får ihop det. Hon har aldrig ångrat beslutet att lägga ner advokatbyrån för att kunna dra ut på gatorna och föra liv.

Allra mest lever hon när hon får sjunga på manifestationer och strejker, där hennes ord verkligen betyder något för människorna som samlats. Och precis som Joe Hill gjorde, skriver hon gärna låtar om verkliga kamper som förs. En av hennes mest kända låtar, War on the workers, skrev hon för dem som kämpade för bättre villkor på majssockerfabriken i Decatur, Illionois.

Listen up. We’ve got a war zone here today
Right in our heartland, and across the USA
These multinational bastards don’t use tanks and guns it’s true
But they’ve declared a war on us, fight back! It’s up to you

gilla-tavla-om-anne-feeney


me@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Musik räddar liv

Krönika”Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig”, skriver Carl Linnaeus.

Tolv tips för dina lurar

SommarljudLigger du i hängmattan? Koppla av med en spännande deckare – som någon annan läser åt dig. Kvar på jobbet? Tryck i gång en intressant radiodokumentär eller hitta din nya favoritpodd.

Volvomontören blev megakändis

Superhit305 583 407 spelningar har låten The Ocean hittills spelats på Spotify. För Volvomontören Mikael Persson har ett fritidsprojekt kastat om hela hans liv.

Gå ner till floden

MusikThe River handlar om floden som symbol för hoppet om en bättre tillvaro. Berättaren Bruce Springsteen besöker Sverige två gånger i sommar.

Musik som spolar kröken

AlkoholMusiken har problem med spriten. Det finns betydligt fler förskönande fylleskildringar än låtar om att nyktra till.

Sånger från en hjälte

ÅrsdagDen 19 november för 100 år sedan avrättades Gävlebon Joel Hägglund i USA . Men Joe Hills sånger lever än och har inspirerat Joan Baez, Bob Dylan, Woody Guthrie, Fred Åkerström - och Stephen King, skriver DA:s Harald Gatu.

Anne Feeney

Anne Feeney sjunger Joe Hill

FilmLyssna på Anne Feeney när hon sjunger "I dreamed I saw Joe Hill last night" för Dagens Arbetes läsare.

Traditionellt svenskt firande i Malmö. FOTO: PATRICK PERSSON/TT NYHETSBYRÅN

 Lustiga att se ...

MidsommardansNi kanske tror att ni hoppar runt och leker groda i enlighet med gammal svensk tradition? I själva verket gör ni narr av fransmän.

Gyllene musik. Systrarna Johanna och Klara Söderberg vann fyra grammisar förra året. I juni släpper de albumet Stay Gold. Neil Young och Nina Simone har också gjort musik kring den ädla metallen.  Foto: TT NYHETSBYRÅN

Musik av högt värde

Denna gyllengula, extremt sällsynta och ojämnt fördelade ädelmetall. Denna lättarbetade smyckesmetall, denna värdemätare, denna maktsymbol.

Rapparen Linda Pira och Nadezhda Tolokonnikova i Pussy Riot nöjde sig inte med att bara sitta i replokalen och titta på. I stället utmanar de strukturer, både i musikens värld och resten av samhället. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Tar ton i männens värld

En konstig föreställning lever kvar i musikens värld. Föreställningen om att vad en person har mellan benen avgör hens musikaliska färdigheter. Oh bondage, up yours! skrek den numer bortgångna Poly Styrene i X-Ray Spex som svar på det.

Under ledning av J Edgar Hoover (bilden t.v) ägnade den 
federala polismyndigheten FBI mycket möda 
åt att försöka stoppa spridningen av Louie Louie. I mitten The Kingsmen. Iggy Pop till höger.

Låten som inte kunde stoppas

En morgon, i dagarna femtio år sedan, låg ett brev på skrivbordet som tillhörde Matthew Welsh, guvernör i den amerikanska delstaten Indiana. Brevet var från en tonåring som ville varna guvernören för en låt som spelades på radio och skoldanser. Texten var snuskig, hävdade brevskrivaren. Guvernören måste göra något åt saken.

.

Längtan efter något annat

Februari – den tyngsta månaden. Det är länge sedan höstlöven föll och outhärdligt långt tills nya späda spricker ut. 

Till höger ett porträtt från 1955. Bilden t.v. visar en 88-årig Peter Seeger från Clearwater festivalen 2007. Foto: Anthony Pepitone

Från tystnad till triumf

Det var triumfens dag för Pete Seeger, en kylslagen januaridag för precis fem år sedan. Tillsammans med Bruce Springsteen sjöng han vid installationen av USA:s förste svarte president.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Vackert eko från gruvan

Månadens musikIke Everly var några år över de tjugo och redan trött på att jobba som gruvarbetare. Dagligen slet han i en av kolgruvorna utanför Brownie i Kentucky. Mitt i det väldiga gruvområdet som breder ut sig i bergskedjan Appalacherna.

Älskar du snö? Eller är det kanske det värsta du vet? Oavsett läggning finns det låtar som är på din sida. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Musik att snöa in på

Förr eller senare faller den. Snön alltså. Alldeles oavsett om vi vill det eller inte anländer vintern alltjämt varje år.

Matiga bitar. Vad har Hans Alfredson gemensamt med Lemmy Kilmister i Motörhead och Dizzy Gillespie? Alla sjunger om hur man kan äta. Foto: TT

Musik som vill mätta dig

Men du kan väl för tusan inte ha timjan i svampsåsen? Hur i helvete kan du föredra Black Sabbath efter Ozzy? Få saker kan väcka så mycket känslor som musik och mat. 

Neko Case – som beskrivits som en blandning av gamla countrydrottningen Patsy Cline och Velvet Underground-sångerskan Nico – gläntar på dörren till barndomen på ett ett av höstens starkaste album. Foto: JUREK HOLZER

Med blicken mot det som var

Plötsligt skymtar barndomen förbi. En mamma uppmuntrar sitt barn: du kan bli vad du vill. ”Hey little girl, would you like to be the king’s pet or the king?” Kungens kelgris eller till och med kung själv.

7 retroboxar att lägga under granen

En ståtlig låda med ett ogenomträngligt innehåll man bara storknar inför? Eller lyxbiljetten in i en spännande musikvärld? De bästa cd-boxarna har en tanke, ett tema. DA:s Harald Gatu guidar dig till sju pärlor.

Sånger från andra sidan

DA:s Pontus Ohlin tipsar om tre jul- och nyårslåtar med stjärnor som slocknat.

”Man vill bara gunga med”

TipsetNi vet hur det är. Plötsligt är alla listor trista. Man behöver inspriration. Vi har frågat runt på arbetsplatserna Vad lyssnar du mycket på just nu?

Magisk stund i sommarkvällen

Minnet av sommaren förbleknar. Men något fortlever i minnet. Som den där spelningen. På festivalen, på arenan eller i folkparken. En magisk kväll då musiken hedrade sommaren.

Kollage: DA  Foto: SCANPIX

Med hopp och rädsla framåt!

Skolavslutningarna har varit och glädjerusiga tonåringar har hörts Sjunga om Studentens Lyckliga Dag och den ljusnande framtid som är deras. För visst är det väl så man helst vill tänka på den tid som ska komma. Härifrån ska det bara gå uppåt och framåt.

Bob Dylan, Lars Winnerbäck och Boney M har alla besjungit floden i någon form.     Foto: SCANPIX

Genom floder av musik

Flera av de första civilisationerna uppstod där, vid stranden av någon stor flod.

Emmylou drömmer om drömmarna med dig, Bibelns Josef har sanndrömmar om vad som snart ska ske. 
I konst, religion och musik är drömmarna många Foto:  SCANPIX och WIKIMEDIA COMMONS (montage)

Dröm – innan det är försent

Roy Orbison påstod att han kom på sina låtar i drömmen. En av de mest kända, In Dreams, skrev han ner på tjugo minuter så fort han hade vaknat.

Soluppgång. Många artister hänvisar till ljuset som platsen för lycka. Nina Simone och de fyra Beatlesmännen hyllar att solen kommer fram, och Keith Richards och Mick Jagger hoppas att Gud låter den skina på den som har det tufft. Bilden är ett montage. Foto: LARS FALKDALEN LINDAHL och SCANPIX

Hej hopp och frälsning!

Än så länge räknar jag minuter. Några minuter mer av dig varje dag. Så får man pussla så orken sträcker sig ända fram. Snart är du här på allvar. Efter en infrusen vinter är vi alla bleka och arma. Tömda på glans och d-vitamin kisar vi mot öster. Och något kommer där borta.

Foto: OLA HÅKANSSON

Alkohol, rock, respekt, glädje

Finlandsfärjan klyver Östersjöns vågor. I salonger och hytter syns slingrande tungor och gnuggande höfter. När nattens tema är hårdrock vågar även männen smeka varandra.

Kör hårt. Vid 70 års ålder spelar Jerry Williams fortfarande veteranhockey med AIK och Solna HC. Foto: HÅKAN ELOFSSON

70 bast med JERRY

Han har blivit nypt i arslet av John Lennon. 
Bjudit Lenin och Stalin på middag och hållit sig musikaliskt levande sedan mitten på 1950-talet. Han kallar sig Jerry Williams.

Livets träd. Antony Hegarty, Povel Ramel och Amanda Jensen hittar tillsamman med många andra artister inspriation i någon av de vedväxter som går under benämningen träd. Foto: SCANPIX (montage).

Kronan som berör oss alla

Enligt Nationalencyklopedin är det en ”vedväxt som har en huvudstam och som vanligen når en höjd av minst 5 m.” Men det är mycket mer än så.

När Woody Guthrie skrev en politisk text till gospeln When the World’s on Fire kunde han knappast ana att namn som Bruce Springsteen, Bob Dylan, Johnny Cash och Neil Young senare skulle ge This Land is your Land en miljonpublik. Foto: SCANPIX

DET HÄR ÄR VÅRT LAND

Gubben på uteserveringen glor ögonen ur sig när vi passerar förbi. Fotbollssupportern börjar mumla om al-Qaida med tydlig adress till oss som sitter mittemot i tunnelbanan. Och för en del småbarnsmammor är det inte alls självklart att min dotter ska få vara med i lekparken – tills de förstår att hon är adopterad, inte invandrare eller flykting. Då kommer saken plötsligt i ett annat läge.

Foto: SCANPIX

Från progg till punk till allsång

Han är mannen som plötsligt – under en promenad till 
jobbet – kom på att den staten och kapitalet sitter 
i samma båt. Leif Nylén, 73 år, konstkritiker och en gång trummis i legendariska Blå Tåget.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.