Industriarbetarnas tidning

”Jag ville ut på gatorna och föra liv”

6 november, 2015

Skrivet av

a-joe-hillHon beskriver sig som en bråkmakare, aktivist och sångerska och hon tror att världen kan bli bättre. Inspiration hittar hon bland vanligt folk, sin farfar och arbetargrabben från Gävle som blev Joe Hill i USA. Möt Anne Feeney.

JOE HILL

Föddes i Gävle den 7 oktober 1879 och döptes till Joel Hägglund. Pappan arbetade vid järnvägen. När Joel var sju år kördes pappan omkull av ett växlingslok och släpades med. Han återvände till arbetet, men hade ständiga smärtor. Ett år senare dog han under en operation.

Joel började tidigt arbeta på ett repslageri i Gävle hamn. 1896 utvecklade han hudtuberkulos. Sjukdomen gjorde det svårt för honom att arbeta och han drev från jobb till jobb. Till slut skickades han till Stockholm för ljusbehandling, men tuberkulosen spred sig. Mot alla odds tillfrisknade han efter en operation.

1902 emigrerade Joel och brodern Paul till Amerika. Joel tog först namnet Joseph Hill­strom, men ändrade så småningom till Joe Hill. Han livnärde sig på diverse okvalificerade jobb och tog sig västerut.

Runt 1910 anslöt han sig till Industrial Workers of the World (IWW) och blev snabbt känd som en av den främsta textförfattaren till IWW:s lilla röda sångbok.

I januari 1914 arresterades Joe Hill för mordet på en specerihandlare och hans son. Joe Hill bedyrade sin oskuld, men vägrade berätta hur han fått sin egen skottskada. En teori är att han hamnat i bråk om en kvinna och inte velat dra hennes namn i smutsen.

Den 19 november 1915 avrättades Joe Hill. Hans sista önskan var få sin aska spridd över världen. Denuppfylldes året därpå då askan spreds på olika platser över fyra kontinenter, bland annat alla delstater i USA utom Utah där han avrättades.

Hon låg på rygg mitt i en korsning. Den mest trafikerade i hela staden Decatur i Illionois. Hon låg där och tänkte att det var dumt att hon glömt sitt id-kort hemma. Det skulle bli problem när polisen ville veta vem hon var. Men det var så dags att fundera på då, när hon redan lagt ryggen mot asfalten och bilarna börjat tuta.

Lika bra att inte säga något alls, bestämde hon snabbt när polisen kom. Men i stressen plockade hjärnan fram en tanke: Tänk om de tror att jag är dövstum. Bäst att sjunga så de vet att jag har en röst. Så hon sjöng:

Sooolidarity foreeever,
sooolidarity foreeever,
sooolidarity foreeever,
for the Union makes us strong.

Hon sjöng när de lyfte henne från gatan, hon sjöng när hon klev in i polisbilen. Hon sjöng hela vägen till polisstationen och när de låste dörren om den vadderade cellen.
Hon sjöng för arbetarna vid fabriken som framställde majssocker – de som kämpat i fem år för att deras frysta löner skulle höjas och för att slippa de obligatoriska tolvtimmarsskiften. Hon sjöng för alla som fått sparken för att de inte kunde jobba över, för att de använt ett ovårdat språk eller rökt en cigarett på fel ställe. Hon sjöng för arbetaren som dog av giftiga ångor när han mot sin vilja beordrades att kliva in i en tank för att rengöra den. Hon sjöng för de som fortfarande hade jobbet kvar. Och för de som inte vågade höja rösten själva.

En stund senare öppnades celldörren av en polis.
– Heter du Anne Feeney?
– Vem frågar, undrade hon.
– Det står en man här utanför med en cd-skiva. Kvinnan på omslagsbilden är väldigt lik dig.

Så gick det till när sångerskan Anne Feeney, en gång på 90-talet, släpptes mot borgen, identifierad med konvolutet på sin egen cd-skiva.

Hur hamnade hon egentligen där, mitt i trafiken i Decatur, Illinois? Hon skrattar åt sig själv när hon berättar.

– Jag bjöds in att sjunga på ett protestmöte. Det var många tusen som hade samlats för att stötta arbetarna vid fabriken i Decatur. Men jag var irriterad för facket hade bestämt att mötet skulle hållas utanför stan, nästan i skogen.

Hon tog sig dit, men tänkte att de var på fel ställe. Om de gömde sig så där skulle ingen höra vad de hade att säga, ingen skulle bry sig.

– Jag var väl lite stursk och sa: Ja, jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att vi drar in till stan! Och så vände jag mig om och började gå och tänkte att folk skulle följa efter. Jag missbedömde dem. Det var en man som gick efter mig hela vägen in till stan. När jag låg i korsningen stod han framför mig så att bilarna inte skulle köra över mig.

anne-feeney6Hon föddes inte till protestsångerska, Anne Feeney, fast i efterhand kan hon se att livet ledde henne dit. Kanske var det hennes pappa som lade grunden när han berättade godnatthistorier för henne om farfar William. Han föddes i England 1877 av föräldrar som flytt svälten på Irland. När han var 14 år emigrerade han till Amerika. Då hade han redan sex års erfarenhet som gruvarbetare, var ett av alla de barn som krupit genom trånga passager som inte släppte igenom vuxna kroppar.

Under sänglampans sken berättade Annes pappa om hur han som liten ibland fick följa med hennes farfar på möten. Det var 1920-tal och gruvarbetarstrejk. Annes farfar gick till mötena med sin fiol och började spela. Han spelade tills han och de andra i gruvarbetarfacket var säkra på att det inte fanns någon tjallare i gruppen. Då slutade han spela och började prata medan Annes pappa delade ut flygblad.

Anne Feeney

Amerikansk folksångerska och politisk aktivist.  Bor i Pittsburgh, Illinoi­s. Gift med svenske bildkonstnären Julie
Leonardsson, tidigare medarbetare på DA.

Låtar i urval: War on the workers, The corporate welfare song, How much for the life of a miner och Have you been to jail for justice.

Efternamnet Feeney är en anglifiering av det gaeliska Ó Fiannaidhe, som betyder krigare.

Bara några år tidigare – 1915 – hade en annan man stigit upp till sin sista dag i livet. Även han spelade fiol och hade emigrerat till Amerika. Även han använde musiken för att organisera arbetare. Men den här dagen försågs han med ögonbindel och leddes ut ur sin fängelsecell i Salt Lake City. Han bands fast i en stol och ett pappershjärta fästes på hans skjortbröst. Efter ett tag ska han ha ropat: ”Eld – sätt i gång och skjut!”

Den 19 november är det 100 år sedan mannen avrättades för ett dubbelmord han nekade till och troligtvis inte hade begått. I år har Anne Feeney turnerat för att hedra minnet av arbetargrabben från Gävle som blev känd som Joe Hill i USA.

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you or me
Says I, But Joe, you’re ten years dead
I never died, says he
I never died, says he

När Anne Feeney var 18 år hörde hon Joan Baez sjunga från scenen på Woodstockfestivalen. Hon sjöng om en man som aldrig dog. Anne hade ingen aning om vem Joe Hill var, men det hon läste om honom fascinerade och inspirerade.

Joe Hill hette egentligen Joel Hägglund och hade lämnat Gävle för Amerika 1902. Han stod, som de flesta nyanlända utlänningar, inte särskilt högt på den sociala rankningen och livnärde sig genom att driva runt i landet och ta korta påhugg där han fann dem. Man vet inte mycket om hans första år i Amerika, men runt 1910 anslöt han sig till fackförbundet Industrial Workers of the World – IWW.

Joe Hill skrev texter till kända melodier, ofta psalmer, och de var fulla av svart humor och ironi. Genom musiken berättade han historier om strejkbrytare, om förmedlare som lurade pengar av desperata jobbsökare, om lögnen att en belöning väntar i himmelriket, om jobb som lemlästar, men också om fackliga ledare som sviker de egna. Han berättade om verkligheten, ibland på uppdrag av lokala strejkkommittéer som behövde en sång för att ena arbetarna i just sin strejk.

Att Joe Hill hölls fängslad i nästan två år, för rånmordet på en specerihandlare och hans son, trots brist på bevis gjorde honom bara mer känd och gav honom hjältestatus. Under tiden i fängelset fortsatte han att skriva. Trots att många kämpade för att han skulle frikännas – till och med president Woodrow Wilson lade sig i – dömdes Joe Hill till döden.

”Jag kunde sällan förmå mig att ta fullt betalt av mina klienter. Jag har nog faktiskt tjänat mer pengar som folkmusiker än som jurist.”

Anne Feeney inspirerades av Joe Hills vitsiga texter och satiren som bet ifrån. Hans stil påverkade hur hon själv kom att skriva musik.

– Jag vill underhålla och roa folk. Inte komma med pekpinnar. Då somnar publiken.

Hon tror att folk lättare kommer ihåg texter som är roliga, även om de handlar om svåra eller komplicerade saker. I The Corporate Welfare Song från 2001 driver hon med den då rådande opinionen om att det är för lätt för fattiga att få bidrag, att de fastnar i bidragsträsket, att kraven på dem måste höjas och bidragen sänkas.

It’s time to end welfare as we know it
(Det är dags att skrota välfärden som vi känner den)
Let’s get those greedy chiselers off the dole
(Se till att få de där giriga snyltarna bort från bidragen)
It’s time to end welfare as we know it
(Det är dags att skrota välfärden som vi känner den)
Teach them a litte self control
(Lära dem lite självkontroll)

Anne Feeney använde samma ord som förekom i den allmänna debatten. Men det var inte de arbetslösa, sjuka och fattiga hon skrev om, utan om företagen.

Musiken var inget som föräldrarna ville att hon skulle livnära sig på och det tänkte inte Anne heller när hon växte upp. Hon studerade till jurist, och brann för feminism, fred, kärnvapennedrustning, fri sjukvård och arbetares rättigheter.

– Då trodde jag att jag skulle kunna förändra världen genom att arbeta som advokat. Men under Reaganåren var det som att vi tog två steg bakåt för varje steg vi gick framåt.

Hon drev sin egen advokatbyrå i tolv år och tog uppdrag för att försvara kvinnors och arbetares rättigheter. Men tron på förändring tog stryk. När hon tog sig an ett mål med en kvinna som gått i personlig konkurs för att hennes försäkringsbolag vägrade att betala hennes sjukhusräkning hade Anne fått nog – hon bestämde sig för att sluta med juridiken.

– Den här frågan gjorde mig så arg. Jag ville ut på gatorna och föra liv. Jag tog inget betalt för att hjälpa den här kvinnan. Jag kunde sällan förmå mig att ta fullt betalt av mina klienter. Jag har nog faktiskt tjänat mer pengar som folkmusiker än som jurist.

För 25 år sedan stängde hon sin advokatbyrå för gott och sedan dess har hon ägnat all sin tid åt att spela, sjunga och kämpa för en annan värld. Övertygelsen om att den inte är rättvis som den ser ut i dag driver henne. Men hur skulle den se ut om hennes dröm uppfylldes helt?

– Oj. Till att börja med måste vi göra något åt de extrema inkomstklyftorna. Den rikaste procentens pengar gör bättre nytta om de kommer fler till del. Vi skulle kunna bekosta bostäder till fattiga elle­r ha gratis utbildning och fri sjukvård.

– Men jag menar inte att ingen får vara rik. Rika människor kan fortfarande existera, men inte så överdrivet som i dag.

Under tiden kämpar hon med små steg åt – vad hon anser är – rätt riktning. En lagstadgad minimilön på 15 dollar (cirka 125 kronor) per timme till exempel. Några städer och delstater har börjat ta steg åt det hållet.
– Skulle vi lyckas … det vore stort.

Länk till filmklippet här
Anne Feeney sjunger Joe Hill

Ett vanligt år är Anne Feeney ute på turné fler dagar än hon är hemma i Pittsburgh. Hon blir inte rik på sin musik säger hon, även om det händer att hon blir tillfrågad om att komma och föreläsa om hur man lever på folkmusik.

– Det beror på vad man menar med att leva. Innebär det att äga ett hem, en bil eller ett husdjur – nej då kan du inte leva på folkmusik.

Men det här är hennes liv och hon får ihop det. Hon har aldrig ångrat beslutet att lägga ner advokatbyrån för att kunna dra ut på gatorna och föra liv.

Allra mest lever hon när hon får sjunga på manifestationer och strejker, där hennes ord verkligen betyder något för människorna som samlats. Och precis som Joe Hill gjorde, skriver hon gärna låtar om verkliga kamper som förs. En av hennes mest kända låtar, War on the workers, skrev hon för dem som kämpade för bättre villkor på majssockerfabriken i Decatur, Illionois.

Listen up. We’ve got a war zone here today
Right in our heartland, and across the USA
These multinational bastards don’t use tanks and guns it’s true
But they’ve declared a war on us, fight back! It’s up to you

gilla-tavla-om-anne-feeney

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Sånger från en hjälte

Den 19 november för 100 år sedan avrättades Gävlebon Joel Hägglund i USA . Men Joe Hills sånger lever än och har inspirerat Joan Baez, Bob Dylan, Woody Guthrie, Fred Åkerström – och Stephen King, skriver DA:s Harald Gatu.

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Foto: TT Nyhetsbyrån

Hon befriar Karlfeldt

Sångerskan Anna Ihlis gav sig på det svåra. Att ge nytt liv åt den storvulna och pompösa nationalskalden Erik Axel Karlfeldt.

Foto: STOCKHOLM STADSMUSEUM

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Sverige har haft politiska fångar. De flesta hamnade på Långholmen. En ung metallarbetare var en av dem.

Foto: EVAN AGOSTINI

Musik från ett söndrat samhälle

Direktörslönerna drog iväg och ett samhälle gick sönder. Löneutvecklingen för direktörerna i de sju största amerikanska bankerna är ett talande exempel.

Foto: SCANPIX

Thatcher inspirerar – till vrede

Polisen griper in mot gruvarbetarna på Daw Mills kolgruva i Storbritannien 1984. Två engelska spöken går igen. Det ena på scen, det andra på filmduken. Black Sabbath och Margaret Thatcher.

Under ledning av J Edgar Hoover (bilden t.v) ägnade den 
federala polismyndigheten FBI mycket möda 
åt att försöka stoppa spridningen av Louie Louie. I mitten The Kingsmen. Iggy Pop till höger.

Låten som inte kunde stoppas

En morgon, i dagarna femtio år sedan, låg ett brev på skrivbordet som tillhörde Matthew Welsh, guvernör i den amerikanska delstaten Indiana. Brevet var från en tonåring som ville varna guvernören för en låt som spelades på radio och skoldanser. Texten var snuskig, hävdade brevskrivaren. Guvernören måste göra något åt saken.

Till höger ett porträtt från 1955. Bilden t.v. visar en 88-årig Peter Seeger från Clearwater festivalen 2007. Foto: Anthony Pepitone

Från tystnad till triumf

Det var triumfens dag för Pete Seeger, en kylslagen januaridag för precis fem år sedan. Tillsammans med Bruce Springsteen sjöng han vid installationen av USA:s förste svarte president.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Vackert eko från gruvan

Ike Everly var några år över de tjugo och redan trött på att jobba som gruvarbetare. Dagligen slet han i en av kolgruvorna utanför Brownie i Kentucky. Mitt i det väldiga gruvområdet som breder ut sig i bergskedjan Appalacherna.

Tips för en fin hemester

Nej, sommaren 2020 lär inte bli de spännande resornas sommar. Det går att göra nåt bra av den ändå. Här är DA-redaktionens bästa tips för dig som semestrar hemma.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Marcus Bolin

Pappers: Kravet på 4 procent ligger fast

Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.

Arbetsgivarna: Krympande kaka att fördela

Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.

”Våra beslut påverkar alla medlemmar”

Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.

”För många arbetare var det ingen hemester”

”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.

IF Metall: Vår utgångspunkt är 3 procent

Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.

Pontus Georgsson

Pappers: Slopa aktieutdelningarna

Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.

LO och Svenskt Näringsliv: Förläng alla avtal

LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.

Industrin skjuter upp avtalsrörelsen

Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.