”Jag ville ut på gatorna och föra liv”

Hon beskriver sig som en bråkmakare, aktivist och sångerska och hon tror att världen kan bli bättre. Inspiration hittar hon bland vanligt folk, sin farfar och arbetargrabben från Gävle som blev Joe Hill i USA. Möt Anne Feeney.

Hon låg på rygg mitt i en korsning. Den mest trafikerade i hela staden Decatur i Illionois. Hon låg där och tänkte att det var dumt att hon glömt sitt id-kort hemma. Det skulle bli problem när polisen ville veta vem hon var. Men det var så dags att fundera på då, när hon redan lagt ryggen mot asfalten och bilarna börjat tuta.

Lika bra att inte säga något alls, bestämde hon snabbt när polisen kom. Men i stressen plockade hjärnan fram en tanke: Tänk om de tror att jag är dövstum. Bäst att sjunga så de vet att jag har en röst. Så hon sjöng:

Sooolidarity foreeever,
sooolidarity foreeever,
sooolidarity foreeever,
for the Union makes us strong.

Hon sjöng när de lyfte henne från gatan, hon sjöng när hon klev in i polisbilen. Hon sjöng hela vägen till polisstationen och när de låste dörren om den vadderade cellen.
Hon sjöng för arbetarna vid fabriken som framställde majssocker – de som kämpat i fem år för att deras frysta löner skulle höjas och för att slippa de obligatoriska tolvtimmarsskiften. Hon sjöng för alla som fått sparken för att de inte kunde jobba över, för att de använt ett ovårdat språk eller rökt en cigarett på fel ställe. Hon sjöng för arbetaren som dog av giftiga ångor när han mot sin vilja beordrades att kliva in i en tank för att rengöra den. Hon sjöng för de som fortfarande hade jobbet kvar. Och för de som inte vågade höja rösten själva.

En stund senare öppnades celldörren av en polis.
– Heter du Anne Feeney?
– Vem frågar, undrade hon.
– Det står en man här utanför med en cd-skiva. Kvinnan på omslagsbilden är väldigt lik dig.

Så gick det till när sångerskan Anne Feeney, en gång på 90-talet, släpptes mot borgen, identifierad med konvolutet på sin egen cd-skiva.

Hur hamnade hon egentligen där, mitt i trafiken i Decatur, Illinois? Hon skrattar åt sig själv när hon berättar.

– Jag bjöds in att sjunga på ett protestmöte. Det var många tusen som hade samlats för att stötta arbetarna vid fabriken i Decatur. Men jag var irriterad för facket hade bestämt att mötet skulle hållas utanför stan, nästan i skogen.

Hon tog sig dit, men tänkte att de var på fel ställe. Om de gömde sig så där skulle ingen höra vad de hade att säga, ingen skulle bry sig.

– Jag var väl lite stursk och sa: Ja, jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att vi drar in till stan! Och så vände jag mig om och började gå och tänkte att folk skulle följa efter. Jag missbedömde dem. Det var en man som gick efter mig hela vägen in till stan. När jag låg i korsningen stod han framför mig så att bilarna inte skulle köra över mig.

Hon föddes inte till protestsångerska, Anne Feeney, fast i efterhand kan hon se att livet ledde henne dit. Kanske var det hennes pappa som lade grunden när han berättade godnatthistorier för henne om farfar William. Han föddes i England 1877 av föräldrar som flytt svälten på Irland. När han var 14 år emigrerade han till Amerika. Då hade han redan sex års erfarenhet som gruvarbetare, var ett av alla de barn som krupit genom trånga passager som inte släppte igenom vuxna kroppar.

Under sänglampans sken berättade Annes pappa om hur han som liten ibland fick följa med hennes farfar på möten. Det var 1920-tal och gruvarbetarstrejk. Annes farfar gick till mötena med sin fiol och började spela. Han spelade tills han och de andra i gruvarbetarfacket var säkra på att det inte fanns någon tjallare i gruppen. Då slutade han spela och började prata medan Annes pappa delade ut flygblad.

Bara några år tidigare – 1915 – hade en annan man stigit upp till sin sista dag i livet. Även han spelade fiol och hade emigrerat till Amerika. Även han använde musiken för att organisera arbetare. Men den här dagen försågs han med ögonbindel och leddes ut ur sin fängelsecell i Salt Lake City. Han bands fast i en stol och ett pappershjärta fästes på hans skjortbröst. Efter ett tag ska han ha ropat: ”Eld – sätt i gång och skjut!”

Den 19 november är det 100 år sedan mannen avrättades för ett dubbelmord han nekade till och troligtvis inte hade begått. I år har Anne Feeney turnerat för att hedra minnet av arbetargrabben från Gävle som blev känd som Joe Hill i USA.

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you or me
Says I, But Joe, you’re ten years dead
I never died, says he
I never died, says he

När Anne Feeney var 18 år hörde hon Joan Baez sjunga från scenen på Woodstockfestivalen. Hon sjöng om en man som aldrig dog. Anne hade ingen aning om vem Joe Hill var, men det hon läste om honom fascinerade och inspirerade.

Joe Hill hette egentligen Joel Hägglund och hade lämnat Gävle för Amerika 1902. Han stod, som de flesta nyanlända utlänningar, inte särskilt högt på den sociala rankningen och livnärde sig genom att driva runt i landet och ta korta påhugg där han fann dem. Man vet inte mycket om hans första år i Amerika, men runt 1910 anslöt han sig till fackförbundet Industrial Workers of the World – IWW.

Joe Hill skrev texter till kända melodier, ofta psalmer, och de var fulla av svart humor och ironi. Genom musiken berättade han historier om strejkbrytare, om förmedlare som lurade pengar av desperata jobbsökare, om lögnen att en belöning väntar i himmelriket, om jobb som lemlästar, men också om fackliga ledare som sviker de egna. Han berättade om verkligheten, ibland på uppdrag av lokala strejkkommittéer som behövde en sång för att ena arbetarna i just sin strejk.

Att Joe Hill hölls fängslad i nästan två år, för rånmordet på en specerihandlare och hans son, trots brist på bevis gjorde honom bara mer känd och gav honom hjältestatus. Under tiden i fängelset fortsatte han att skriva. Trots att många kämpade för att han skulle frikännas – till och med president Woodrow Wilson lade sig i – dömdes Joe Hill till döden.

”Jag kunde sällan förmå mig att ta fullt betalt av mina klienter. Jag har nog faktiskt tjänat mer pengar som folkmusiker än som jurist.”

Anne Feeney inspirerades av Joe Hills vitsiga texter och satiren som bet ifrån. Hans stil påverkade hur hon själv kom att skriva musik.

– Jag vill underhålla och roa folk. Inte komma med pekpinnar. Då somnar publiken.

Hon tror att folk lättare kommer ihåg texter som är roliga, även om de handlar om svåra eller komplicerade saker. I The Corporate Welfare Song från 2001 driver hon med den då rådande opinionen om att det är för lätt för fattiga att få bidrag, att de fastnar i bidragsträsket, att kraven på dem måste höjas och bidragen sänkas.

It’s time to end welfare as we know it
(Det är dags att skrota välfärden som vi känner den)
Let’s get those greedy chiselers off the dole
(Se till att få de där giriga snyltarna bort från bidragen)
It’s time to end welfare as we know it
(Det är dags att skrota välfärden som vi känner den)
Teach them a litte self control
(Lära dem lite självkontroll)

Anne Feeney använde samma ord som förekom i den allmänna debatten. Men det var inte de arbetslösa, sjuka och fattiga hon skrev om, utan om företagen.

Musiken var inget som föräldrarna ville att hon skulle livnära sig på och det tänkte inte Anne heller när hon växte upp. Hon studerade till jurist, och brann för feminism, fred, kärnvapennedrustning, fri sjukvård och arbetares rättigheter.

– Då trodde jag att jag skulle kunna förändra världen genom att arbeta som advokat. Men under Reaganåren var det som att vi tog två steg bakåt för varje steg vi gick framåt.

Hon drev sin egen advokatbyrå i tolv år och tog uppdrag för att försvara kvinnors och arbetares rättigheter. Men tron på förändring tog stryk. När hon tog sig an ett mål med en kvinna som gått i personlig konkurs för att hennes försäkringsbolag vägrade att betala hennes sjukhusräkning hade Anne fått nog – hon bestämde sig för att sluta med juridiken.

– Den här frågan gjorde mig så arg. Jag ville ut på gatorna och föra liv. Jag tog inget betalt för att hjälpa den här kvinnan. Jag kunde sällan förmå mig att ta fullt betalt av mina klienter. Jag har nog faktiskt tjänat mer pengar som folkmusiker än som jurist.

För 25 år sedan stängde hon sin advokatbyrå för gott och sedan dess har hon ägnat all sin tid åt att spela, sjunga och kämpa för en annan värld. Övertygelsen om att den inte är rättvis som den ser ut i dag driver henne. Men hur skulle den se ut om hennes dröm uppfylldes helt?

– Oj. Till att börja med måste vi göra något åt de extrema inkomstklyftorna. Den rikaste procentens pengar gör bättre nytta om de kommer fler till del. Vi skulle kunna bekosta bostäder till fattiga elle­r ha gratis utbildning och fri sjukvård.

– Men jag menar inte att ingen får vara rik. Rika människor kan fortfarande existera, men inte så överdrivet som i dag.

Under tiden kämpar hon med små steg åt – vad hon anser är – rätt riktning. En lagstadgad minimilön på 15 dollar (cirka 125 kronor) per timme till exempel. Några städer och delstater har börjat ta steg åt det hållet.
– Skulle vi lyckas … det vore stort.

Ett vanligt år är Anne Feeney ute på turné fler dagar än hon är hemma i Pittsburgh. Hon blir inte rik på sin musik säger hon, även om det händer att hon blir tillfrågad om att komma och föreläsa om hur man lever på folkmusik.

– Det beror på vad man menar med att leva. Innebär det att äga ett hem, en bil eller ett husdjur – nej då kan du inte leva på folkmusik.

Men det här är hennes liv och hon får ihop det. Hon har aldrig ångrat beslutet att lägga ner advokatbyrån för att kunna dra ut på gatorna och föra liv.

Allra mest lever hon när hon får sjunga på manifestationer och strejker, där hennes ord verkligen betyder något för människorna som samlats. Och precis som Joe Hill gjorde, skriver hon gärna låtar om verkliga kamper som förs. En av hennes mest kända låtar, War on the workers, skrev hon för dem som kämpade för bättre villkor på majssockerfabriken i Decatur, Illionois.

Listen up. We’ve got a war zone here today
Right in our heartland, and across the USA
These multinational bastards don’t use tanks and guns it’s true
But they’ve declared a war on us, fight back! It’s up to you