Industriarbetarnas tidning

Tidskontot som ersätter uppsägningar

9 november, 2015

Skrivet av

ssab-grafikAvtal med flex. I Luleå fick arbetarna två månaders sommarledighet när masugnen renoverades. I Borlänge behöver ingen sägas upp när beläggningsverket stängs och 170 jobb försvinner. I stålindustrin har jobben blivit något säkrare tack vare trygghets- och flexibilitetsavtalet. Men inte överallt.

Stålindustrins trygghets­avtal i korthet

Avtalet gör det möjligt att gå ner i arbetstid utan löneavdrag. Man plockar timmar från en tidbank som kallas avsättningskonto. Varje år tillförs kontot 68 timmar, lokalt kan man göra upp om att avsätta ännu mer tid.

Om efterfrågan sjunker kan företaget skicka hem anställda med timmar ur avsättningskontot. Den tid man är hemma får man den lön man skulle ha haft om man jobbade. Avsättningskontot får uppgå till max 150 timmar – om man lokalt inte kommer överens om något annat.
Om krisen förvärras och avsättningskontot inte räcker kan tid tas från ett annat konto, plustidskontot. Det får vara 200 timmar.

Finns inte tillräckligt med tid på kontona så blir det minustid om man går hemma med full lön. Man blir alltså skyldig arbetsgivaren. Minustiden får vara max 150 timmar.

När man jobbar igen minustiden i form av plustid hamnar den tiden på pluskontot. Och då ger en arbetad timme 2 timmar på plustidskontot.

Snabbguide till Stålkrisen

På 1990-talet börjar Kina bygga bostäder och industrier och moderniserar sin infrastruktur. Efterfrågan på stål stiger. Kina bygger ut sin egen stålindustri.

2007 spår den inflytelserika konsultbyrån McKinsey i rapporten China’s Urban Billion att en miljard kineser kommer att bo i storstäderna inom ett par decennier. Kina forcerar utbyggnaden av stålindustrin. Investerare över hela världen lockas att öppna nya järnmalmsgruvor. Bland annat i Pajala.

Men framtidsbedömningarna vilar på lösan grund. De kinesiska myndigheter och företag som investerat i infrastruktur har dragit på sig gigantiska skulder, ofta med dåliga lån från privata ”skuggbanker”. Utvecklingen är ohållbar och Kina signalerar en omläggning. Landets tillväxt ska drivas av inhemsk konsumtion, inte i första hand av investeringar i infrastruktur och industri.

Efterfrågan på stål mattas av, priset på järnmalm faller. Kinas överdimensionerade stålindustri letar nya kunder. Billigt kinesiskt stål letar sig ut på världsmarknaden. Utbudet av stål ökar, priserna sjunker. Det pressar lönsamheten i branschen. Anläggningarna körs med reducerad fart vilket ökar kostnaderna.

Men det går inte dåligt för hela stålindustrin. Ju mer nischad tillverkningen är desto större chans är att man kan ta ut högre priser, såvida man inte leverarar till olje- och gasindustrin. Den del av ståltillverkningen som har kunderna inom amerikansk eller europeisk bil- eller byggindustri går hyfsat bra just nu.

Dessutom: inbromsningen görs på en historiskt hög nivå. Det är ökningstakten som har planat ut.

Det heter att man ”tofar”, att man går ner i arbetstid utan att förlora i lön. Det är då man använder ”tofen”, det trygghets- och flexibilitetsavtal som numera finns i stålindustrin. Avtalet används flitigt ute på företagen. Och på olika sätt. Ett alternativ till uppsägningar, ett slags krisavtal.

Stålet är i kris nu. Världens stålindustri är helt enkelt för stor för efterfrågan. Stål reas ut för att kunna säljas och vinsterna sjunker. En stålindustri som inte går för fullt ger inga pengar.

I sådana lägen brukar företag gå ihop för att minska på kostnaderna. Svenska SSAB har gått samman med finska Rautarukki och som en följd flyttas nu beläggningsverket från Borlänge. 170 jobb försvinner.

”Vi behövde aldrig tänka på plan B”

Först hörde de: 170 jobb bort. De insåg att de satt löst till eftersom de tillhörde de sist anställda. Sara Berg och Anna Spång hade bägge varit på SSAB i år efter år som visstidsanställda. När de äntligen fått fasta jobb på beläggningsverket kom nedläggningsbeskedet.

– Skit tänkte jag. Skit också. Men jag stängde bara öronen och vägrade ta in vad som sas, berättar Anna Spång.

Hon hade varit fast anställd i fyra månader när beskedet om beläggningen kom.

– Hur stor var chansen att man skulle få behålla jobbet? Noll. Men jag hade faktiskt förberett mig, jag hade en plan B.

På friskiften har hon utbildat sig till mäklare, en reservplan. Industrin som trygg arbetsplats? Glöm det. Sedan finanskrisen har tre stora varsel kapat bort cirka 500 jobb på järnverket i Borlänge. Sara Berg, hennes kompis, resonerade likadant. Hon har haft funderingar på att utbilda sig till assistent.

– Det känns som om man alltid snubblat på målsnöret tidigare. Just när man ska få fast jobb så krisar det och det blir en massa varsel.

Men inte denna gång. De kände till ”tofen” och att den kanske skulle kunna användas för att undvika uppsägningar. Sara Berg:

– Chefen ringde mig efter ett nattskift när jag var ute och handlade inför helgen. ”Köp lite extra lördagsgodis”, sa han. ”Jag kan erbjuda dig fast anställning.”

När beläggningen flyttat till Finland och Finspång går de över till kallvalsningen. Avtalet används för att underlätta en generationsväxling.

Så här är det tänkt: de 170 övertaliga omplaceras till andra avdelningar där det finns personal som inom några år kommer att gå i pension.

Ett exempel: i ett skiftlag på åtta personer finns en som ska gå i pension om något år. Skiftlaget utökas med en nionde som kommer från de 170 övertaliga.

Skiftlaget har alltså utökats till nio personer, men det behövs bara åtta på jobbet samtidigt. Man turas om att gå hemma med full lön en månad i taget. Ända tills den äldste i skiftlaget går i pension.

– En jättebra lösning, säger Anna Spång.Så skönt att inte behöva använda någon plan B.

Ett avtal för dåliga tider

När trygghets- och flexibilitetsavtalet tecknades 2013 hade stålindustrin några tuffa år bakom sig. Finanskrisen lämnade djupa spår i en bransch som ännu inte återhämtat sig.
Men inte bara i dåliga tider. Inför 2013 års avtalsrörelse ville facket införa en regel i avtalet så att medlemmarna fick tryggare jobb. I utbyte erbjöds arbetsgivarna möjligheten att använda rätt antal människor vid rätt tidpunkt.

Avtalet kan också användas under längre driftstopp. ”Tofen” kom väl till pass när järnverket i Luleå sommarstängde för att renovera masugnen. Ett omfattande jobb som görs ungefär vart tjugonde år. Förr, när hyttan stängt, var de anställda tvungna att städa och måla. I år fick de i stället en extra lång sommarledighet.

En lång ledig sommar

I slutet av maj stämplade Åsa Ek-Isaksson ut från nattskiftet på sekundärmetallurgin. Framför sig hade hon en långledighet hon aldrig tidigare hade haft under sina tjugo år på järnverket. Med lite sparad och ny semester i kombination med ”tofen” kunde Åsa vara hemma i tre och en halv månad.

Det kändes lite overkligt när hon kom hem från nattskiftet den där majmorgonen. Hon skulle vara borta från jobbet ända till i mitten av september. Efter att ha sovit en stund satte hon sig i bilen med sin man. De körde söderut, mot Stockholm, och hämtade Sixten, en Welsh Corgie-valp.

– Det blev en fantastisk långledighet, säger hon.

Hälften av arbetarna vid SSAB Luleå fick ta långledigt över sommaren, de flesta i 8–10 veckor. Magnus Johansson på stränggjutningen var en av de långlediga:

”Tja, det blev väl typ tretton veckor. Det enda man egentligen kunde klaga på var vädret.
I början av ledigheten lånade jag en av klubbens två husbilar som medlemmarna har till förfogande.

Vi drog ner till Stockholm och bara var där och myste. Såg oss omkring. Käkade världens starkaste korv och … bara var.

Sedan for vi hem igen. Snickrade på huset, fixade med skotern.

Efter tretton veckor var det inga problem att gå tillbaka till jobbet. Man hade inte ens ångest att komma tillbaka. Det var nästan så att man längtade. Ledigheten blev nästan för lång, den nådde en gräns.

Jag hade ju faktiskt längre ledighet än ungarna.

Avtalet är ju helt fantastiskt egentligen. Jag skämdes nästan när jag fick löningen, pengarna bara rullade in trots att jag gick hemma vecka efter vecka.”

Det fanns bara en nackdel: alla kunde inte få ta del av avtalet.”

Varför då egentligen? undrar några av arbetarna på fältverkstan som blev kvar större delen av sommaren för att vara med vid ugnsrenoveringen. Mikael Sundström och Simon Johansson räknar med att vara med vid nästa ugnsrenovering, år 2035. De var på plats för att lära sig, men de saknar långledigheten.

Bägge har kvar 204 timmar på sitt konto. Nu är de rädda för att de inte kan ta ut de timmarna.
Tomas Karlsson, järnbruksklubbens ordförande:

– Ni kan inte se det här avtalet som arbetstidsförkortning. Se det som ett krisavtal. Ett alternativ till uppsägningar och inhyrning.

Men säger han, vi ska försöka hitta en lösning där medlemmarna kan ta ut tid från kontot oavsett konjunkturläge.

Det nya normala

Upp och ner, tvära kast. Det är så världen ser ut just nu. Petra Einarsson, vd för SMT, Sandvik Material Technology beskriver ”the new normal”. Det nya normaltillståndet är oförutsägbart och ryckigt. Då duger inte den gamla modellen med att varsla och säga upp, säger hon. Det krävs andra flexibla system där företaget får behålla sina anställda och deras kompetens.

– Under finanskrisen 2009 tappade vi snabbt volym. Men för att kunna hantera den låga efterfrågan hade vi nästan ingen flexibilitet inbyggd i systemet. Det ledde till att vi la ett varsel på tusen personer i Sverige.

Utöver det stora varslet gick de kvarvarande metallarna ner i arbetstid. Många gick hem med avtalspension. Sammantaget ingen lyckad lösning, enligt Petra Einarsson.

– Det blev fullständigt kaos. För delar av SMT tog det flera år innan man hade återhämtat sig.

– Det här var ju ett trubbigt verktyg. I synnerhet när det går upp och ned mellan varje kvartal. Vi har projektaffärer som gör att man bara kan se 6–9 månader in i framtiden. Ska vi då hålla på att varsla och sedan får man den där ordern – och då blåsa av varslet? Det går inte att jobba på det sättet.

Därför välkomnade hon initiativet från IF Metallklubben på Sandvik. De ville ha trygghet för medlemmarna och erbjöd företaget flexibilitet.

– För oss har det inneburit att vi snabbt har anpassat oss till en efterfrågan som går mycket upp och ner. Framför allt behåller vi kompetensen. Vi köper oss tid för att se vart det kommer att ta vägen.
Men så resonerar inte alla på Sandvik. I alla fall inte där flexibla modellen en gång föddes.

Ett företag dödar sin egen modell

Sandvikmodellen kallades den, föregångaren till hela stålindustrins trygghets- och flexibilitetsavtal. Inom Sandvik var dotterbolaget Coromant först med att utveckla en modell som klarade av upp- och nergångarna.

Det var för tjugo år sedan. Modellen har stått pall, även under finanskrisen då företaget tappade hela 60 procent av sin produktion.

– Med vårt system slapp vi den gången säga upp 305 personer, säger Thomas Andersson, verkstadsklubbens ordförande på Sandvik Coromant i Gimo.

Nyligen kom helt nya signaler från Sandvik. 150 personer varslas. Onödigt, tycker Thomas Andersson.

– Det finns så mycket tid i tidbanken att företaget skulle kunna klara övertaligheten i tre år.

Coromant styrs inte på samma sätt som för ett par år sedan, enligt Thomas Andersson.

– Efter en omorganisation har vi princip ingen dialog med företaget längre. De chefer som styr verksamheten sitter i England, Tyskland och Frankrike. Vi har tappat ingången i det svenska företaget.

Företagets vd Klas Forsström vill inte kommentera varför man inte använder företagets fulla tidbank i stället för att varsla. Och det går inte att jämföra med finanskrisen.

– Beroende på situation så får man använda olika metoder. Det vi valde då var det som vi uppfattade var bäst för företaget i den stunden. Nu tittar vi på företaget utifrån ett annat perspektiv och då har vi valt den här lösningen.

Klas Forsström försvarar varslet med att ”vi ser en svagare marknad, vi behöver därför sänka våra kostnader strukturellt för att anpassa oss. Då behöver vi se över vår verksamhet helt enkelt.”

Thomas Andersson förstår inte resonemanget. Det vi har byggt upp under åren värderas inte längre, säger han. Sandvikmodellen blev en modell för resten av Sverige. Men inte för hela Sandvik.

– Jag tycker företaget dödar sin egen modell. Gemensamt har vi skapat ett modernt flexibelt system. Men nu väljer arbetsgivarna att använda gamla oflexibla verktyg. De håller skiftnyckeln i vänster hand och skruvar muttrarna med höger.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

”Tullarna drabbar även USA”

”Tullarna drabbar även USA”

”När president Trump nu reser tullmurar mot världen protesterar även den amerikanska tillverkningsindustrin”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys. Förra gången USA införde ståltullar försvann nästan 200 000 amerikanska industrijobb.

Plågsamma tider för stålet och gruvorna

Kina var inte den omättliga stålmarknad som marknaden trodde för några år sedan. Priserna sjunker samtidigt som det investeras för fullt i gruvor utifrån gamla glädjekalkyler. Men det finns ljuspunkter, inte minst i Sverige, skriver DA:s Harald Gatu.

De får flextiden att fungera

De får flextiden att fungera

På Sandvik Coromant i Gimo har flextiden spridit sig från kontor och dagskift.

Skift­arbetare lär sig leva hälsosamt

Skift­arbetare lär sig leva hälsosamt

Skiftarbete är farligt och försämrar din hälsa. Sandvik i Gimo tog problemet på allvar och utbildade 1 000 skiftarbetare i ämnet.

Svensk industri för klimatets skull

Svensk industri för klimatets skull

Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriell teknikutveckling är nyckeln till omställning, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Sju industriföretag: så drogtestar vi vår personal

Hur företagen hanterar drogtester och om någon åker fast skiljer sig åt. DA frågade sju stora industriföretag om drogtester och rehabilitering.

Svenska industrijättar satsar på grönt stål

SSAB, LKAB och Vattenfall vill bygga en testanläggning för att tillverka stål utan utsläpp av klimatgaser. Målet är att nå industriell skala till 2035.

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

Det försvann 70 000 industrijobb i ett slag i Sverige – men arbetsmarknadens regler förändrades inte, skriver DA:s Harald Gatu. Inhyrningen har ökat, men de korta, otrygga jobben är inte fler och kollektivavtalen har fått extra hängslen och livrem för nästa kris.

Vem ska äga din tid?

Vem ska äga din tid?

Striden om tiden är det hetaste slaget i årets avtalsrörelse. Arbetsgivarna vill själva bestämma när 1,5 miljoner arbetare ska jobba. Dagens Arbete har tillsammans med 10 andra tidningar granskat dragkampen om din arbetstid. Den har aldrig varit tuffare än nu.

”Det är ingen tvekan om vem som ska böjas”

”Det är ingen tvekan om vem som ska böjas”

Flexibel betyder anpassbar och böjlig och när det gäller arbetstiden är det ingen tvekan om vad det är som ska anpassas och böjas, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.

Arbetsrätt Striden om las

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

Det går inte att tro att det inte ska bli någon förändring av arbetsrätten, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Blandade känslor för regeringens las-besked

Blandade känslor för regeringens las-besked

”Ett beslut i rätt riktning”, enligt GS ordförande Per-Olof Sjöö. Pappers ordförande Pontus Georgsson är däremot starkt kritisk.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Fack och arbetsgivare kan fortfarande inte enas om storleken på löneökningarna. Nu skickar industrifacken hem sina delegationer.

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.