Tidskontot som ersätter uppsägningar

Avtal med flex. I Luleå fick arbetarna två månaders sommarledighet när masugnen renoverades. I Borlänge behöver ingen sägas upp när beläggningsverket stängs och 170 jobb försvinner. I stålindustrin har jobben blivit något säkrare tack vare trygghets- och flexibilitetsavtalet. Men inte överallt.

Det heter att man ”tofar”, att man går ner i arbetstid utan att förlora i lön. Det är då man använder ”tofen”, det trygghets- och flexibilitetsavtal som numera finns i stålindustrin. Avtalet används flitigt ute på företagen. Och på olika sätt. Ett alternativ till uppsägningar, ett slags krisavtal.

Stålet är i kris nu. Världens stålindustri är helt enkelt för stor för efterfrågan. Stål reas ut för att kunna säljas och vinsterna sjunker. En stålindustri som inte går för fullt ger inga pengar.

I sådana lägen brukar företag gå ihop för att minska på kostnaderna. Svenska SSAB har gått samman med finska Rautarukki och som en följd flyttas nu beläggningsverket från Borlänge. 170 jobb försvinner.

”Vi behövde aldrig tänka på plan B”

Först hörde de: 170 jobb bort. De insåg att de satt löst till eftersom de tillhörde de sist anställda. Sara Berg och Anna Spång hade bägge varit på SSAB i år efter år som visstidsanställda. När de äntligen fått fasta jobb på beläggningsverket kom nedläggningsbeskedet.

– Skit tänkte jag. Skit också. Men jag stängde bara öronen och vägrade ta in vad som sas, berättar Anna Spång.

Hon hade varit fast anställd i fyra månader när beskedet om beläggningen kom.

– Hur stor var chansen att man skulle få behålla jobbet? Noll. Men jag hade faktiskt förberett mig, jag hade en plan B.

På friskiften har hon utbildat sig till mäklare, en reservplan. Industrin som trygg arbetsplats? Glöm det. Sedan finanskrisen har tre stora varsel kapat bort cirka 500 jobb på järnverket i Borlänge. Sara Berg, hennes kompis, resonerade likadant. Hon har haft funderingar på att utbilda sig till assistent.

– Det känns som om man alltid snubblat på målsnöret tidigare. Just när man ska få fast jobb så krisar det och det blir en massa varsel.

Men inte denna gång. De kände till ”tofen” och att den kanske skulle kunna användas för att undvika uppsägningar. Sara Berg:

– Chefen ringde mig efter ett nattskift när jag var ute och handlade inför helgen. ”Köp lite extra lördagsgodis”, sa han. ”Jag kan erbjuda dig fast anställning.”

När beläggningen flyttat till Finland och Finspång går de över till kallvalsningen. Avtalet används för att underlätta en generationsväxling.

Så här är det tänkt: de 170 övertaliga omplaceras till andra avdelningar där det finns personal som inom några år kommer att gå i pension.

Ett exempel: i ett skiftlag på åtta personer finns en som ska gå i pension om något år. Skiftlaget utökas med en nionde som kommer från de 170 övertaliga.

Skiftlaget har alltså utökats till nio personer, men det behövs bara åtta på jobbet samtidigt. Man turas om att gå hemma med full lön en månad i taget. Ända tills den äldste i skiftlaget går i pension.

– En jättebra lösning, säger Anna Spång.Så skönt att inte behöva använda någon plan B.

Ett avtal för dåliga tider

När trygghets- och flexibilitetsavtalet tecknades 2013 hade stålindustrin några tuffa år bakom sig. Finanskrisen lämnade djupa spår i en bransch som ännu inte återhämtat sig.
Men inte bara i dåliga tider. Inför 2013 års avtalsrörelse ville facket införa en regel i avtalet så att medlemmarna fick tryggare jobb. I utbyte erbjöds arbetsgivarna möjligheten att använda rätt antal människor vid rätt tidpunkt.

Avtalet kan också användas under längre driftstopp. ”Tofen” kom väl till pass när järnverket i Luleå sommarstängde för att renovera masugnen. Ett omfattande jobb som görs ungefär vart tjugonde år. Förr, när hyttan stängt, var de anställda tvungna att städa och måla. I år fick de i stället en extra lång sommarledighet.

En lång ledig sommar

I slutet av maj stämplade Åsa Ek-Isaksson ut från nattskiftet på sekundärmetallurgin. Framför sig hade hon en långledighet hon aldrig tidigare hade haft under sina tjugo år på järnverket. Med lite sparad och ny semester i kombination med ”tofen” kunde Åsa vara hemma i tre och en halv månad.

Det kändes lite overkligt när hon kom hem från nattskiftet den där majmorgonen. Hon skulle vara borta från jobbet ända till i mitten av september. Efter att ha sovit en stund satte hon sig i bilen med sin man. De körde söderut, mot Stockholm, och hämtade Sixten, en Welsh Corgie-valp.

– Det blev en fantastisk långledighet, säger hon.

Hälften av arbetarna vid SSAB Luleå fick ta långledigt över sommaren, de flesta i 8–10 veckor. Magnus Johansson på stränggjutningen var en av de långlediga:

”Tja, det blev väl typ tretton veckor. Det enda man egentligen kunde klaga på var vädret.
I början av ledigheten lånade jag en av klubbens två husbilar som medlemmarna har till förfogande.

Vi drog ner till Stockholm och bara var där och myste. Såg oss omkring. Käkade världens starkaste korv och … bara var.

Sedan for vi hem igen. Snickrade på huset, fixade med skotern.

Efter tretton veckor var det inga problem att gå tillbaka till jobbet. Man hade inte ens ångest att komma tillbaka. Det var nästan så att man längtade. Ledigheten blev nästan för lång, den nådde en gräns.

Jag hade ju faktiskt längre ledighet än ungarna.

Avtalet är ju helt fantastiskt egentligen. Jag skämdes nästan när jag fick löningen, pengarna bara rullade in trots att jag gick hemma vecka efter vecka.”

Det fanns bara en nackdel: alla kunde inte få ta del av avtalet.”

Varför då egentligen? undrar några av arbetarna på fältverkstan som blev kvar större delen av sommaren för att vara med vid ugnsrenoveringen. Mikael Sundström och Simon Johansson räknar med att vara med vid nästa ugnsrenovering, år 2035. De var på plats för att lära sig, men de saknar långledigheten.

Bägge har kvar 204 timmar på sitt konto. Nu är de rädda för att de inte kan ta ut de timmarna.
Tomas Karlsson, järnbruksklubbens ordförande:

– Ni kan inte se det här avtalet som arbetstidsförkortning. Se det som ett krisavtal. Ett alternativ till uppsägningar och inhyrning.

Men säger han, vi ska försöka hitta en lösning där medlemmarna kan ta ut tid från kontot oavsett konjunkturläge.

Det nya normala

Upp och ner, tvära kast. Det är så världen ser ut just nu. Petra Einarsson, vd för SMT, Sandvik Material Technology beskriver ”the new normal”. Det nya normaltillståndet är oförutsägbart och ryckigt. Då duger inte den gamla modellen med att varsla och säga upp, säger hon. Det krävs andra flexibla system där företaget får behålla sina anställda och deras kompetens.

– Under finanskrisen 2009 tappade vi snabbt volym. Men för att kunna hantera den låga efterfrågan hade vi nästan ingen flexibilitet inbyggd i systemet. Det ledde till att vi la ett varsel på tusen personer i Sverige.

Utöver det stora varslet gick de kvarvarande metallarna ner i arbetstid. Många gick hem med avtalspension. Sammantaget ingen lyckad lösning, enligt Petra Einarsson.

– Det blev fullständigt kaos. För delar av SMT tog det flera år innan man hade återhämtat sig.

– Det här var ju ett trubbigt verktyg. I synnerhet när det går upp och ned mellan varje kvartal. Vi har projektaffärer som gör att man bara kan se 6–9 månader in i framtiden. Ska vi då hålla på att varsla och sedan får man den där ordern – och då blåsa av varslet? Det går inte att jobba på det sättet.

Därför välkomnade hon initiativet från IF Metallklubben på Sandvik. De ville ha trygghet för medlemmarna och erbjöd företaget flexibilitet.

– För oss har det inneburit att vi snabbt har anpassat oss till en efterfrågan som går mycket upp och ner. Framför allt behåller vi kompetensen. Vi köper oss tid för att se vart det kommer att ta vägen.
Men så resonerar inte alla på Sandvik. I alla fall inte där flexibla modellen en gång föddes.

Ett företag dödar sin egen modell

Sandvikmodellen kallades den, föregångaren till hela stålindustrins trygghets- och flexibilitetsavtal. Inom Sandvik var dotterbolaget Coromant först med att utveckla en modell som klarade av upp- och nergångarna.

Det var för tjugo år sedan. Modellen har stått pall, även under finanskrisen då företaget tappade hela 60 procent av sin produktion.

– Med vårt system slapp vi den gången säga upp 305 personer, säger Thomas Andersson, verkstadsklubbens ordförande på Sandvik Coromant i Gimo.

Nyligen kom helt nya signaler från Sandvik. 150 personer varslas. Onödigt, tycker Thomas Andersson.

– Det finns så mycket tid i tidbanken att företaget skulle kunna klara övertaligheten i tre år.

Coromant styrs inte på samma sätt som för ett par år sedan, enligt Thomas Andersson.

– Efter en omorganisation har vi princip ingen dialog med företaget längre. De chefer som styr verksamheten sitter i England, Tyskland och Frankrike. Vi har tappat ingången i det svenska företaget.

Företagets vd Klas Forsström vill inte kommentera varför man inte använder företagets fulla tidbank i stället för att varsla. Och det går inte att jämföra med finanskrisen.

– Beroende på situation så får man använda olika metoder. Det vi valde då var det som vi uppfattade var bäst för företaget i den stunden. Nu tittar vi på företaget utifrån ett annat perspektiv och då har vi valt den här lösningen.

Klas Forsström försvarar varslet med att ”vi ser en svagare marknad, vi behöver därför sänka våra kostnader strukturellt för att anpassa oss. Då behöver vi se över vår verksamhet helt enkelt.”

Thomas Andersson förstår inte resonemanget. Det vi har byggt upp under åren värderas inte längre, säger han. Sandvikmodellen blev en modell för resten av Sverige. Men inte för hela Sandvik.

– Jag tycker företaget dödar sin egen modell. Gemensamt har vi skapat ett modernt flexibelt system. Men nu väljer arbetsgivarna att använda gamla oflexibla verktyg. De håller skiftnyckeln i vänster hand och skruvar muttrarna med höger.