Plågsamma tider för stålet och gruvorna

ANALYS Problemen får stålet – och gruvorna – fortsätter. Hela världens stålindustri lider av en våldsam överinvestering. Man trodde helt enkelt att Kina skulle köpa mer stål  och malm än vad de gör. Kris? Ja, delvis. Men det är inte hela bilden.

Det här året började illa för den svenska stålproduktionen. Långshyttan stängde, Surahammar halverades och SSAB varslade.

Inte mycket har blivit bättre. Värst utsatta är de industrier som har kunderna inom olje- och gasbranschen. Den våta hand som pressat ner oljepriserna blev dödsstöten för det som fanns kvar av Storfors bruk.

Stålkris? Javisst, men bara för en del. Bilden är splittrad.  Tuffast har de verk som har kunder i Italien, Brasilien och Japan, visar en översikt gjord av branschorganisationen Jernkontoret. För de företag som säljer till svensk, brittisk, amerikansk, spansk och tysk bilindustri går det faktiskt hyfsat bra.

Företag som Suzuki Garphyttan, ägt av japanska ståljätten Nippon Steel, går för fullt. För att inte tala om Böhler Uddeholm i Hagfors. Där har de österrikiska investeringarna slagit ut i full blom och gett nytt liv åt ett bruk som var riktigt illa däran under finanskrisen.

Även inom problemtyngda Outokumpu finns ljuspunkter. Visserligen dras den finska rostfria koncernen med stora förluster, men när Outokumpu lade ner stålverket i tyska Bochum gick en stor del av tonnaget till Avesta. Där går man nu upp i skift och nästan var tredje anställd vid det nedlagda verket i Långshyttan – 50 personer – har fått nya jobb i Avesta.

Nischat är bäst. Men för lejonparten av stålbranschen är det plågsamma tider just nu. Mycket på grund av att branschen är överinvesterad. Efterfrågan på stål  i världen ökar inte i den takt som prognoserna spådde för några år sedan.

För några år sedan trodde man att världens stålkonsumtion skulle fortsätta att rusa. Framtidsutsikterna eldades av en rapport från konsultbyrån McKinsey om det kommande behovet av järnmalm och stål i Kina.  Rapporten heter China’s Urban Billion och spådde att en miljard kineser kommer att bo i storstäderna inom ett par decennier.

Den massiva urbaniseringen kräver nya bostäder, kontor, affärscentra, vägar, järnvägar, broar etc. Till detta krävs stål. En miljard ton per år, spådde McKinsey. Kinas stålindustri var i full färd med att bygga ut kapaciteten och tempot i investeringarna bara ökade. På de femton senaste åren har stålproduktionen i världen fördubblats, främst på grund av utbyggnaden i Kina.

Utifrån McKinsey-rapporten bedömning av Kinas framtida järnmalmsbehov gjorde exempelvis världens två största gruvbolag, Rio Tinto och BHP Billiton, massiva investeringar. Profetiorna lockade investerare över hela världen att öppna nya järnmalmsgruvor. Som i Pajala. Finanskrisen, som plågat stålindustrin men knappast gruvorna, var som bortblåst  2012 när priset på järnmalm nådde rekordnivåer.

Men uppgången och framtidsbedömningarna vilade på lösan grund. De kinesiska myndigheter och företag som investerat massivt i infrastruktur drog på sig gigantiska skulder, ofta med dåliga lån från privata ”skuggbanker”. För Kinas regering var utvecklingen ohållbar och den signalerade häromåret därför en omläggning av den ekonomiska politiken. Landets tillväxt ska nu drivas av inhemsk konsumtion och inte i första hand av – som tidigare – investeringar i infrastruktur, bostäder och industri.

Kina bromsade in.  Stålverken slog av på takten och efterfrågan på järnmalm föll. Nyöppnade gruvor världen över stod plötsligt utan långsiktiga finansiärer som inte längre var lika intresserade av att plocka upp järnmalm ur berget. Inbromsningen innebär också att Kina nu står med en alldeles för stor stålindustri. Efter den hysteriska utbyggnaden de senaste femton åren finns nu hälften av världens stålindustri i Kina. En del av den läggs nu ned, medan resten av de kinesiska stålproducenterna får leta rätt på nya kunder – utanför Kina.

Billigt kinesiskt stål letar sig ut på världsmarknaden. När utbudet av stål ökar sjunker priserna. Det finns helt enkelt för mycket stål till alltför få kunder. Pressade priser minskar lönsamheten i branschen. När företagen inte kan få avsättning för sin produktion måste dessutom anläggningarna köras med reducerad fart vilket pressar lönsamheten ytterligare. En anläggning som inte går för fullt är en dålig affär, i synnerhet i den maskintäta, kapitalintensiva stålindustrin.

Stålproduktionen i världen har planat ut. På en hög nivå visserligen, för  även om det kärvar så har det aldrig tidigare producerats så många ton stål i världen som nu. Men produktionen ökar inte. I sådana här lägen, när priser sjunker och anläggningar går på halvfart, brukar företagen se sig om efter att köpa upp varandra för att kapa åt sig marknader och hitta samordningsfördelar. I Borlänge läggs till exempel beläggningsverket ner på SSAB då det svenska bolaget har hittat samordningsfördelar med sin nya finska partner Rautarukki.

Och samtidigt som världens stålproduktion tvärnitat fortsätter de stora bolagen att bygga ut sina järnmalmgruvor, trots att kunderna köper mindre malm. Järnmalmsjättarna med australiensiska Rio Tinto och BHP och brasilianska Vale i spetsen bygger ut kapaciteten med 7-8 procent om året enligt gamla investeringsbeslut, grundade på gamla glädjekalkyler. Varje år växer utbudet av järnmalm med 110 miljoner ton.

Mer ton på en marknad med kunder som köper mindre – det pressar priserna och slår ut nya uppstickare. Vi vet hur det gick i Pajala och Dannemora. Inte ens nischade LKAB, som dominerar järnmalmsleveranserna i Europa och som haft ett extremt lönsamt årtionde bakom sig, går oberörd.

Harald Gatu