Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

Plågsamma tider för stålet och gruvorna

9 november, 2015

Skrivet av

ANALYS Problemen får stålet – och gruvorna – fortsätter. Hela världens stålindustri lider av en våldsam överinvestering. Man trodde helt enkelt att Kina skulle köpa mer stål  och malm än vad de gör. Kris? Ja, delvis. Men det är inte hela bilden.

Det här året började illa för den svenska stålproduktionen. Långshyttan stängde, Surahammar halverades och SSAB varslade.

Inte mycket har blivit bättre. Värst utsatta är de industrier som har kunderna inom olje- och gasbranschen. Den våta hand som pressat ner oljepriserna blev dödsstöten för det som fanns kvar av Storfors bruk.

Stålkris? Javisst, men bara för en del. Bilden är splittrad.  Tuffast har de verk som har kunder i Italien, Brasilien och Japan, visar en översikt gjord av branschorganisationen Jernkontoret. För de företag som säljer till svensk, brittisk, amerikansk, spansk och tysk bilindustri går det faktiskt hyfsat bra.

Företag som Suzuki Garphyttan, ägt av japanska ståljätten Nippon Steel, går för fullt. För att inte tala om Böhler Uddeholm i Hagfors. Där har de österrikiska investeringarna slagit ut i full blom och gett nytt liv åt ett bruk som var riktigt illa däran under finanskrisen.

Även inom problemtyngda Outokumpu finns ljuspunkter. Visserligen dras den finska rostfria koncernen med stora förluster, men när Outokumpu lade ner stålverket i tyska Bochum gick en stor del av tonnaget till Avesta. Där går man nu upp i skift och nästan var tredje anställd vid det nedlagda verket i Långshyttan – 50 personer – har fått nya jobb i Avesta.

Nischat är bäst. Men för lejonparten av stålbranschen är det plågsamma tider just nu. Mycket på grund av att branschen är överinvesterad. Efterfrågan på stål  i världen ökar inte i den takt som prognoserna spådde för några år sedan.

För några år sedan trodde man att världens stålkonsumtion skulle fortsätta att rusa. Framtidsutsikterna eldades av en rapport från konsultbyrån McKinsey om det kommande behovet av järnmalm och stål i Kina.  Rapporten heter China’s Urban Billion och spådde att en miljard kineser kommer att bo i storstäderna inom ett par decennier.

Den massiva urbaniseringen kräver nya bostäder, kontor, affärscentra, vägar, järnvägar, broar etc. Till detta krävs stål. En miljard ton per år, spådde McKinsey. Kinas stålindustri var i full färd med att bygga ut kapaciteten och tempot i investeringarna bara ökade. På de femton senaste åren har stålproduktionen i världen fördubblats, främst på grund av utbyggnaden i Kina.

Utifrån McKinsey-rapporten bedömning av Kinas framtida järnmalmsbehov gjorde exempelvis världens två största gruvbolag, Rio Tinto och BHP Billiton, massiva investeringar. Profetiorna lockade investerare över hela världen att öppna nya järnmalmsgruvor. Som i Pajala. Finanskrisen, som plågat stålindustrin men knappast gruvorna, var som bortblåst  2012 när priset på järnmalm nådde rekordnivåer.

Men uppgången och framtidsbedömningarna vilade på lösan grund. De kinesiska myndigheter och företag som investerat massivt i infrastruktur drog på sig gigantiska skulder, ofta med dåliga lån från privata ”skuggbanker”. För Kinas regering var utvecklingen ohållbar och den signalerade häromåret därför en omläggning av den ekonomiska politiken. Landets tillväxt ska nu drivas av inhemsk konsumtion och inte i första hand av – som tidigare – investeringar i infrastruktur, bostäder och industri.

Kina bromsade in.  Stålverken slog av på takten och efterfrågan på järnmalm föll. Nyöppnade gruvor världen över stod plötsligt utan långsiktiga finansiärer som inte längre var lika intresserade av att plocka upp järnmalm ur berget. Inbromsningen innebär också att Kina nu står med en alldeles för stor stålindustri. Efter den hysteriska utbyggnaden de senaste femton åren finns nu hälften av världens stålindustri i Kina. En del av den läggs nu ned, medan resten av de kinesiska stålproducenterna får leta rätt på nya kunder – utanför Kina.

Billigt kinesiskt stål letar sig ut på världsmarknaden. När utbudet av stål ökar sjunker priserna. Det finns helt enkelt för mycket stål till alltför få kunder. Pressade priser minskar lönsamheten i branschen. När företagen inte kan få avsättning för sin produktion måste dessutom anläggningarna köras med reducerad fart vilket pressar lönsamheten ytterligare. En anläggning som inte går för fullt är en dålig affär, i synnerhet i den maskintäta, kapitalintensiva stålindustrin.

Stålproduktionen i världen har planat ut. På en hög nivå visserligen, för  även om det kärvar så har det aldrig tidigare producerats så många ton stål i världen som nu. Men produktionen ökar inte. I sådana här lägen, när priser sjunker och anläggningar går på halvfart, brukar företagen se sig om efter att köpa upp varandra för att kapa åt sig marknader och hitta samordningsfördelar. I Borlänge läggs till exempel beläggningsverket ner på SSAB då det svenska bolaget har hittat samordningsfördelar med sin nya finska partner Rautarukki.

Och samtidigt som världens stålproduktion tvärnitat fortsätter de stora bolagen att bygga ut sina järnmalmgruvor, trots att kunderna köper mindre malm. Järnmalmsjättarna med australiensiska Rio Tinto och BHP och brasilianska Vale i spetsen bygger ut kapaciteten med 7-8 procent om året enligt gamla investeringsbeslut, grundade på gamla glädjekalkyler. Varje år växer utbudet av järnmalm med 110 miljoner ton.

Mer ton på en marknad med kunder som köper mindre – det pressar priserna och slår ut nya uppstickare. Vi vet hur det gick i Pajala och Dannemora. Inte ens nischade LKAB, som dominerar järnmalmsleveranserna i Europa och som haft ett extremt lönsamt årtionde bakom sig, går oberörd.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Tidskontot som ersätter uppsägningar

Tidskontot som ersätter uppsägningar

Möt Anna, Sara, Anna, Åsa och Magnus. De ”tofar” med glädje, det vill säga utnyttjar det trygghets och flexibilitetsavtal som finns i stålindustrin. Det har gjort jobben säkrare – men nu dödar Sandvik sin egen modell.

Prisfall och oro pressar stålet

Prisfall och oro pressar stålet

Det som kallats Sverigies industriella ryggrad hukar under sjunkande priser och en orolig omvärld.

”Vi måste både återvinna mer – och öppna nya gruvor”

”Vi måste både återvinna mer – och öppna nya gruvor”

Vi behöver både återvinna metaller och utvinna allt som går ur gruvavfall. Men det räcker ändå inte för den gröna omställningen som nu krävs, skriver LKAB:s presschef Anders Lindberg.

Truckförare vill lyfta arbetsmiljön

Truckförare vill lyfta arbetsmiljön

Lastbilschaufförer som varken kan språk eller regelverk utmanar arbetsmiljön för truckförare på SSAB i Oxelösund. 

Arbetarna avgörande i kampen för klimatet

Arbetarna avgörande i kampen för klimatet

Industrin har alltför länge varit en miljöbov men är i dag helt avgörande för att få bukt med utsläppen av växthusgaser, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Vägen från kolet

Vägen från kolet

Ingen industri är så skadlig för klimatet som Stålindustrin. Snart är det slut med det. När vätgas ersätter kol går vi in i den nya järnåldern.

Svensk industri för klimatets skull

Svensk industri för klimatets skull

Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriell teknikutveckling är nyckeln till omställning, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Tullarna drabbar även USA”

”Tullarna drabbar även USA”

”När president Trump nu reser tullmurar mot världen protesterar även den amerikanska tillverkningsindustrin”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys. Förra gången USA införde ståltullar försvann nästan 200 000 amerikanska industrijobb.

Svenska industrijättar satsar på grönt stål

SSAB, LKAB och Vattenfall vill bygga en testanläggning för att tillverka stål utan utsläpp av klimatgaser. Målet är att nå industriell skala till 2035.

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

Det försvann 70 000 industrijobb i ett slag i Sverige – men arbetsmarknadens regler förändrades inte, skriver DA:s Harald Gatu. Inhyrningen har ökat, men de korta, otrygga jobben är inte fler och kollektivavtalen har fått extra hängslen och livrem för nästa kris.

Avtal 2023

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers ställer sig bakom LO-samordningen. Det blev klart under förbundsmötet i Uddevalla på söndagen. ”Det känns bra!”, säger Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

GS säger ja till avtalskrav

GS säger ja till avtalskrav

GS ställer sig bakom de framlagda kraven inför kommande avtalsrörelse.

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

Många tyckte att avtalskraven var för låga men IF Metalls avtalsråd röstade ändå ja till att vara med i Facken inom industrins och LO:s plattformar. 

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Många förtroendevalda blev tagna på sängen av fackens bud på 4,4 procent. Lars Ask, klubbordförande på Volvos Verkstadsklubb i Skövde, tycker att de borde fått veta budet i förväg.

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

Vi gick ner i lön vid krisen 2008, och lät oss permitteras under pandemin, samtidigt som företagen tog ut jättevinster. Vi måste visa ledamöterna på IF Metalls kongress att vi inte tänker nöja oss med luft i plånboken, skriver IF Metall-medlemmen Andreas Köhler.

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”

Facken inom industrins avtalskrav: 4,4 procent

Facken inom industrins avtalskrav: 4,4 procent

Ett ettårigt avtal med löneökningar på 4,4 procent. Mer till de med lägst löner, och ytterligare avsättningar till flexpension. Det föreslår Facken inom industrin ska vara kraven i avtalsrörelsen.

Samordning inför avtalsrörelsen – här är LO:s krav

Samordning inför avtalsrörelsen – här är LO:s krav

LO har presenterat ett ”första steg” till samordning, som bland annat innehåller en satsning på lägstalönerna. De ska öka mer än andra löner.

Vilse i avtalsspråket?

Vilse i avtalsspråket?

Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra.