Chefen tog deras pass och bankkort: ”Mådde jättedåligt”
Thailändska skogsarbetare blåstes i kyrkans skog Tvingades betala tillbaka delar av lönen kontant
Blöjorna blev en vinstlott
Publicerad 2016-06-27, 09:00 Uppdaterad 2016-06-15, 16:09
Pernilla, Timmo och Filip är trion som hjälper ung som gammal att hålla tätt.
– Det här är ett jobb jag vill stanna på. Om jag inte vinner på lotto, säger Timmo Aula.
Pernilla Diddilié
Ålder: 35 år.
Anställd: Operatör på Fitesa.
Familj: Make och fyra barn.
Bor: Hus i Kolmården, Krokek.
Kör: Toyota Previa familjebuss, Volvo V70.
Husdjur: Tre blandrashundar och en nymfparakit.
Hobby: Skytte.
Läser: Aldrig böcker, ibland någon tidning om hälsa.
Lyssnar på: Radion, främst musik.
Filip Månsson
Ålder: 22 år.
Anställd: Operatör på Fitesa.
Bor: Hyr brorsans bostadsrätt i centrala Norrköping.
Familj: –
Kör: En ”pinsam” Audi, skruvar på en Saab V4 ihop med brorsan och har en grann 245:a.
Läser: Inga böcker, jag blir bara uttråkad.
Lyssnar på: Klassisk rock, AC/DC, Metallica och … Abba.
Drömresa: Åka runt i USA.
Timmo Aula
Ålder: 25 år.
Anställd: Operatör på Fitesa.
Familj: Sambo.
Bor: Villa i Jursla.
Husdjur: En schäfer, en dobermann, en perserkatt och en Birma.
Bilar: Tre Volvo (740, 940, 945), en BMW 320 Diesel.
Läser: Bilsport är den enda tidning jag har prenumererat på.
Lyssnar på: Elvis Presley och dansband.
Drömresa: Las Vegas.
De tre jobbar på Fitesa. Kanske inte den mest kända arbetsplatsen i Norrköping med omnejd.
Inhyst i en treplansbyggnad med utsikt över Lillsjön. Med gigantiska Holmen Braviken mellan sig och Östersjön.
Här jobbar Pernilla Diddilié, Filip Månsson och Timmo Aula med att forma plast till fiberväv som i slutänden blir till blöjor. Både för barn och vuxna.
Grundmaterialet är polypropen, en plastmassa som dras till tunna fibrer i någon av de tre maskinerna.
Därefter smälts de ihop till olikmönstrade fiberdukar och rullas upp på rullar för vidare färd till någon blöjfabrik ute i världen.
Åttiofem procent av tillverkningen går på export till storkunder som Kimberly-Clark och Procter & Gamble. Men även SCA.
Pernilla, Filip och Timmo är nya på företaget. De sökte och fick sina jobb i februari 2015, lagom till att Fitesa invigde en ny produktionslinje. De var tre av drygt fyrtio som nyanställdes. Väl medvetna om att företaget är ett sådant man checkar in på men aldrig ut från. I varje fall inte före pension, för personalomsättningen är i princip noll.
Filip Månsson är med sina 22 år yngstingen i gänget. Efter bygglinjen i gymnasiet var han runt på bemanningsföretag och hade ett timvikariat på Fiskeby i två och ett halvt år.
– Jag sökte och fick provanställning i fjol. Sedan dess har jag gått på vikariat en månad i taget fram till jag fick fast i förra veckan.
Någon tårta blev det dock inte.
– Det blir det när jag slutar …
Timmo Aula har en bakgrund som sommarjobbare på Holmen Braviken och fick jobb direkt efter gymnasiet i driften. Där hann han vara i tre och ett halvt år innan Braviken släckte ner sin PM51:a och Timmo fick gå hem. Strax därefter stod han och stansade kartongen, innan farsan tipsade om att Fitesa sökte folk.
– Jag trivdes aldrig på mitt tvåskift på kartongföretaget, så det passade bra att byta.
Både Timmo och Filip gillar skarpt både miljön och skiftgången.
– Jag kan faktiskt inte tänka mig ett vanligt dagtidsjobb, säger Timmo.
Pernilla Diddilié är med sina 35 år äldst av de tre. Hon bytte till Fitesa från den grafiska branschen.
Pernilla har slutbetyg från gymnasiets naturvetenskapslinje och säger att hon fortfarande ”inte vet vad hon vill bli här i livet”.
Men hon gillar barn. Hon är fyrabarnsmorsa till två killar och två tjejer i åldrarna fyra till femton år.
Maken jobbar på Holmen Braviken.
Pernillas föräldrar jobbade båda på det grafiska företaget Å & R Carton i Norrköping. Där började också Pernilla sin industriella bana 2000 och fick fast 2007.
– Men sedan lade företaget ner och flyttade till Lund.
Pernilla varvade mellan arbetslöshet, föräldraledighet och ett längre vikariat på Billerud Skärblacka innan hon kom till Fitesa.
– Jag fick fast jobb i februari i fjol och bemöttes jättebra redan från början.
Hon prisar både arbetskamrater och sammanhållningen och gillar precis som Timmo och Filip miljön och skiftgången. På fritiden är det skytte som gäller. Hon är numera ledare i Krokeks skytteförening, som räknar in paralympiske medaljören, rullstolsburne Jonas Jacobsson, med 17 paraguld och 19 VM-guld på meritlistan, som största affischnamn.
– Jag har själv hållit på med sportskytte sedan jag var sex år och följde med min pappa.
I ”sin ungdom” tävlade Pernilla för juniorlandslaget.
– Jag var rätt duktig, minns hon.
Det var också på skyttebanan hon träffade sin blivande make.
– Men jag jagar inte, säger hon med eftertryck. Jag kan äta men inte döda ett djur.
”Jag gick arbetslös fem månader innan Fiskeby. Det var ren skit. Inte alls roligt.”
Timmo och Filip är skiftkompisarna som också träffas efter jobbet.
– Vi brukar träna ihop, säger Filip över lunchboxen bestående av korv med mos.
Som en slags kompensation sköljer han ner med Gainer, ett kosttillskott. Timmo äter kvarg utan socker med müsli därtill.
Timmo berättar att han för sin del aldrig gått utan jobb sedan han gick ut gymnasiet.
Filip tittar upp från korven och moset.
– Jag gick arbetslös fem månader innan Fiskeby. Det var ren skit. Inte alls roligt.
– Alla kompisar hade jobb och brorsan, som då jobbade på Braviken, hade bra lön och fin bil …
Med den erfarenheten är det lätt att uppskatta ett fast jobb och bra arbetskamrater.
– Jag kommer att vara kvar så länge jag får, säger Filip nästan ödmjukt.
Det lär väl bli livet ut då, konstaterar Timmo.
– För det finns väl alltid ett behov av blöjor?
