Spelmakaren som vässade pennan

Emanu Garnheim är spelgrafikern som blev vass satiriker.
– Jag har hittat ett sätt att kombinera mitt politiska engagemang med tecknandet, säger han.

Det har gått fort för Emanu Garnheim. Nyss huserade han i mobilbranschen och gjorde flash- och reklamspel. Men under en lunchrast för ett par år sedan förändrades allt.
– Jag lade ut en elak karikatyr på SD:s Linus Bylund som blev en twitter-succe.

Bilden uppskattades så mycket att tidningen ETC hörde av sig.  Plötsligt blev han samtidskommentator i Dagens ETC och illustratör till Göran Greiders kolumner i tidningen. Och lagom till årets Bokmässa i Göteborg släpptes boken ”Ångest & Politik” på tidningens eget förslag.

Emanu Garnheim har hunnit bli 35 år. Född i Karlskrona med speldatorn Commodore 64 och Amiga hemdator.

Men också i en stad anfrätt av högerextremism, där nazisterna helt öppet propagerade i skolorna.

– Det var under Vit Makt-tiden, säger Emanu, en av dem som fick tillmälen kastade efter sig.

Han som var både vänster, synthare och klädde sig annorlunda.

Uppväxt i ett radhus i en förort till Karlskrona.  Med pappa Leif, sjuksköterska och känd som ”Karlshamns Elvis”.  Och mamma May, personaladministratör, med sinne för att måla och teckna. Det är lite av hennes gener som strömmar genom Emanus vassa penna i dag.

Han vill inte överdriva sin talang, menar bara att han ”fått bra förutsättningar serverade med bröstmjölken”.

Efter estet-linjen i gymnasiet drog han till Göteborg och började jobba som spelgrafiker som tjugoåring.

I dag har han flyttat till Stockholm och har precis – vid sidan om det politiska satirtecknandet – börjat plugga animation vid Stockholms Dramatiska Högskola.  Nu väntar tre års studier i att berätta även i rörlig bild.

Sina influenser hämtar han från den bortgångne kultillustratören, svensk-schweizaren Hans Arnold men också från hela det gamla ursprungliga Galago-gänget med Max Andersson och Pirinen i spetsen.

Av dagens lite yngre satiriker lyfter han gärna fram Ellen Ekman, Liv Strömquist och Max Gustafson.

Och på frågan varför han själv fastnade för satirens ädla konst är svaret;

– Bilden på Bylund blev lite av en uppenbarelse. De sätt jag engagerat mig på tidigare hade inte fungerat fullt ut. I mina bilder kan jag nu förena mitt politiska engagemang med tecknandet.