Industriarbetarnas tidning

”Arbetarklassen får aldrig vara spännande”

23 februari, 2017

Skrivet av

Anneli Jordahl

Gör: Författare och kulturskribent i bland annat Aftonbladet

Bor: I Sigtuna, särbo i Bagarmossen i Stockholm.

3 x aktuell: Fick tidningen Vi:s kulturpris, tar i dag emot  fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris och är ny krönikör i DA.

Läs också Anneli Jordals första krönika i DA:

Arbetsplatser lider brist på omsorg

Arbetare dör på sina jobb, tjänstemän gör det sällan. Dagens Arbetes nya krönikör Anneli Jordahl ställer klassamhället på sin spets i sin senaste bok.

Klass. Anneli Jordahl kommer inte ifrån ämnet, vad hon än skriver. Som barn såg hon sin mamma slita ut kroppen som kallskänka och kokerska, sedan som undersköterska i hemtjänsten.

Att hon älskade sitt jobb hjälpte inte. Under nedskärningarna på nittiotalet föll mamman igenom, och blev till slut sjukpensionerad.
– Det där har satt sig på mig, jag blir arg. Det var ett högt pris för en låg lön.

Mammans historia fick vara med i boken Klass, är du fin nog? där hon vrider och vänder på klassbegreppet med hjälp av henne, journalisten David Lagercrantz och poeten Ragnar Thoursie.

Sedan dess har Anneli Jordahl varit ”Fru klass”. Även när hon tänkt skriva om annat, har klassperspektivet smugit sig in. Som i romanen om överklasskvinnan Ellen Key, där hushållerskan gick och fick en stor roll.

I dag är Anneli Jordahl författare och kulturskribent – hon har gjort resan till kulturmedelklass. In i de finkulturella salongerna har hon med sig en hyperkänslighet för klasskillnader och maktspråk.

Hon ser en ocean mellan arbetarklassen och medelklassen. För klass är mer än utbildning och inkomst, det handlar också om självförtroende. Medan en person ur medelklassen vågar ifrågasätta vad läkaren säger, finner sig kanske en arbetare i det utlåtande man får. Och man kanske blir osäker när man ska hjälpa sina barn med läxan.

– Det finns många som tycker att detta samhället är inte för mig. Allt det där gör saker med självförtroendet.

Ändå får Anneli Jordahl ibland höra att klass inte längre finns – ”för en industriarbetare kan ju tjäna så bra”.

– Visst. Men han kanske har fyra fingrar på ena handen. Arbetarklassen har sämre hälsa, och dör tidigare.

Risken att dö blev startpunkten för hennes senaste roman, Som hundarna i Lafayette Park. I Dagens Nyheter läste hon hur en projektledare för Citybanan i Stockholm berättade hur lyckat bygget var. Det som inte stod var att sex personer hade dött. Det berörde henne starkt.

– Hur känns det att öppna morgontidningen om man har förlorat en anhörig? Hade man skrivit så om tjänstemän?

I romanen skildras döden på jobbet genom Jeanette, som förlorat sin man i en olycka på ett stålverk. Besviken över att ingen ser arbetardöden börjar hon föra bok över alla som omkommer på sina jobb.

Jeanette är sorgsen, intelligent, kärv och nyfiken på världen. Alltså en sammansatt person – vilket Anneli Jordahl sällan tycker att arbetarkvinnor får vara i böcker.

– Arbetarklassen får aldrig vara spännande. Men som många andra är Jeanette rädd för akademiker, hon tror att de är supersmarta. Men intelligensen är väldigt proportionerligt fördelad, säger Annelie Jordahl, och berättar att hennes eget barndomshem var fyllt av böcker.

I boken kommer Jeanette i kontakt med Svarta Pantrarna i rasförtryckets USA, och hon ser hur olika rörelser, olika människors kamp, kan flätas samman.

Det är bra om de kan göra det, tycker hon. Identitetspolitik och antirasism är också viktigt. Annars, säger hon, är det ”en klassiker” att utsatta grupper fajtas mot varandra.

Klyftan mellan medelklass och arbetarklass märkte hon direkt på reaktionerna på Jeanettes berättelse.

– När de jag umgås med nu läser boken säger de, att så här illa kan det väl inte vara?

Vad gör man för att minska klassgapet? Är det ens möjligt?

– Jag tror det handlar om att återupprätta arbetarklassens status. På sjuttiotalet var det fint att arbeta i vården. Fritidsledare och frisör var statusyrken. Sedan ville alla jobba med media.

När Anneli Jordahl nu skriver krönikor i DA är det en viss typ av nyheter hon kommer att följa extra noga.

– Det blir väl mina ämnen, som, ja… klass! Jag bär en sorg och ilska över att det ska vara så tuffa arbetsförhållanden för vissa.

I Hundarna i Lafayette Park finns en blinkning till en DA-medarbetare, reportern Elinor Torp, vars bok Döden på jobbet får vara med på ett hörn. Den handlar om arbetsolyckor och om Gustaf Seppelin Solli, som skadades svårt i en kalkugnsolycka, och nu föreläser om arbetsmiljö.

– Jag högaktar det projektet. Det var lite kul att Jeanette gick igång på den boken, det fick vara en hälsning.

När Anneli Jordahl närmade sig ämnet klass i början av 2000-talet fick hon höra att det var mossigt – feminismen var coolare. I dag är läget ett annat – klass skildras på film, och arbetarförfattare som Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson och Åsa Linderborg är i ropet. När det kommer en Pisarapport om skolan pratas det om ojämlikhet och klassbakgrund.

– Alla pratar klass – utom politikerna. Vänsterpartiet kan säga lite, men det sitter pinsamt långt inne för Socialdemokraterna.

Skulle hon rekommendera andra att göra den resa hon själv gjort? När hon skrev Klass – är du fin nog? tolkade vissa det som att hon uppmanade alla att göra en klassresa. Så var det inte.

– Jag hade själv ingen dröm om att lämna arbetarklassen. Jag ville studera. Var och en måste få följa sin dröm.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”RSO-frågan visar januariavtalets högerkantring”

”RSO-frågan visar januariavtalets högerkantring”

Det är positivt på att regeringen till slut föreslår att de regionala skyddsombuden måste få utökad tillträdesrätt. Samtidigt är reaktionerna från borgerligt håll ett kvitto på den undermåliga förhandlingen vid januariavtalets tillkomst, skriver Ali Esbati och Ciczie Weidby (V).

Det våras för välfärden!

Det våras för välfärden!

Plötsligt framträder en ny politisk dagordning bortom brott och straff-hegemonin som rått alltför länge, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein efter årets första partiledardebatt.

Bra för Sverige

Den dramatiska regeringsbildningen är över. På fredag blir Stefan Löfven statsminister. En mittenregering där budgetunderlaget vilar på S+Mp+C och L kan nu tillträda. Vänsterpartiet kommer att släppa fram Löfven. Det är bra för Sverige. Alternativet hade varit att Ulf Kristersson blivit statsminister för en SD-stödd M+KD-regering och det hade varit mycket värre, resonerade Sjöstedt vid […]

Tänk efter nu, Vänsterpartiet

Just som Liberalerna beslutade att släppa fram en Löfven-regering ryktades det att Vänsterpartiet kan tänka sig att rösta nej. Det vore verkligen sensationellt och mycket olyckligt. Ilskan inom Vänsterpartiet är fullt förståelig. Mittenöverenskommelsens formulering om att V inte ska få något inflytande över den politiska inriktningen under den kommande mandatperioden är idiotisk och onödig. Den […]

Intet nytt, allting nytt

Intet nytt, allting nytt

”När riksdagen röstar ned Ulf Kristersson (M) som statsminister har inget nytt hänt. Ändå är det startskottet för en helt ny era i svensk politik”, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Kungen pekade ut riktningen

Riksmötet öppnades till jazz och icke-politik. Statsministern hade avsatts och ingen regeringsförklaring kunde därför hållas. Kungen var ende talare men han lyfte åtminstone fram 1918 och rösträttsreformen. Monarkin hyllar demokratin. Vad annat är att vänta i en tid när ingenting är sig likt? Det är ett dramatiskt skede i svensk politik. Talmansvalet i måndags tydliggjorde […]

Håll SD utanför makten

Valet blev just den rysare som många hade befarat. När detta skrivs sent på valnatten vet vi inte helt säkert vad resultatet blev. Det är så pass jämnt mellan blocken att förmodligen kommer inte något säkert resultat förrän på onsdag då utlandsrösterna är räknade. Just därför är det magstarkt av Alliansledarna att påstå att de […]

Alla är missnöjda – snart kan Las ändras igen

Alla är missnöjda – snart kan Las ändras igen

Både arbetsgivare och fackförbund är missnöjda med Lagen om anställningsskydd (Las), trots att den har filats på i decennier. Nu kan det vara dags igen – och anställningstryggheten har blivit en valfråga. DA reder ut hur lagen fungerar.

När började du jobba?

När började du jobba?

Pensions­åldern ska höjas, lika mycket för alla. Men få ställer frågan när du började att jobba. Många industriarbetare har gått direkt från grundskolan ut i arbetslivet – upp till tio år tidigare än tjänstemännen.

Sveriges unika lönesättning

Sveriges unika lönesättning

Hur låg får en lön vara? Faktiskt hur låg som helst. Sverige har ingen lag som bestämmer en miniminivå. Det är vi nästan ensamma om i Europa.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.