”Arbetarklassen får aldrig vara spännande”

Arbetare dör på sina jobb, tjänstemän gör det sällan. Dagens Arbetes nya krönikör Anneli Jordahl ställer klassamhället på sin spets i sin senaste bok.

Klass. Anneli Jordahl kommer inte ifrån ämnet, vad hon än skriver. Som barn såg hon sin mamma slita ut kroppen som kallskänka och kokerska, sedan som undersköterska i hemtjänsten.

Att hon älskade sitt jobb hjälpte inte. Under nedskärningarna på nittiotalet föll mamman igenom, och blev till slut sjukpensionerad.
– Det där har satt sig på mig, jag blir arg. Det var ett högt pris för en låg lön.

Mammans historia fick vara med i boken Klass, är du fin nog? där hon vrider och vänder på klassbegreppet med hjälp av henne, journalisten David Lagercrantz och poeten Ragnar Thoursie.

Sedan dess har Anneli Jordahl varit ”Fru klass”. Även när hon tänkt skriva om annat, har klassperspektivet smugit sig in. Som i romanen om överklasskvinnan Ellen Key, där hushållerskan gick och fick en stor roll.

I dag är Anneli Jordahl författare och kulturskribent – hon har gjort resan till kulturmedelklass. In i de finkulturella salongerna har hon med sig en hyperkänslighet för klasskillnader och maktspråk.

Hon ser en ocean mellan arbetarklassen och medelklassen. För klass är mer än utbildning och inkomst, det handlar också om självförtroende. Medan en person ur medelklassen vågar ifrågasätta vad läkaren säger, finner sig kanske en arbetare i det utlåtande man får. Och man kanske blir osäker när man ska hjälpa sina barn med läxan.

– Det finns många som tycker att detta samhället är inte för mig. Allt det där gör saker med självförtroendet.

Ändå får Anneli Jordahl ibland höra att klass inte längre finns – ”för en industriarbetare kan ju tjäna så bra”.

– Visst. Men han kanske har fyra fingrar på ena handen. Arbetarklassen har sämre hälsa, och dör tidigare.

Risken att dö blev startpunkten för hennes senaste roman, Som hundarna i Lafayette Park. I Dagens Nyheter läste hon hur en projektledare för Citybanan i Stockholm berättade hur lyckat bygget var. Det som inte stod var att sex personer hade dött. Det berörde henne starkt.

– Hur känns det att öppna morgontidningen om man har förlorat en anhörig? Hade man skrivit så om tjänstemän?

I romanen skildras döden på jobbet genom Jeanette, som förlorat sin man i en olycka på ett stålverk. Besviken över att ingen ser arbetardöden börjar hon föra bok över alla som omkommer på sina jobb.

Jeanette är sorgsen, intelligent, kärv och nyfiken på världen. Alltså en sammansatt person – vilket Anneli Jordahl sällan tycker att arbetarkvinnor får vara i böcker.

– Arbetarklassen får aldrig vara spännande. Men som många andra är Jeanette rädd för akademiker, hon tror att de är supersmarta. Men intelligensen är väldigt proportionerligt fördelad, säger Annelie Jordahl, och berättar att hennes eget barndomshem var fyllt av böcker.

I boken kommer Jeanette i kontakt med Svarta Pantrarna i rasförtryckets USA, och hon ser hur olika rörelser, olika människors kamp, kan flätas samman.

Det är bra om de kan göra det, tycker hon. Identitetspolitik och antirasism är också viktigt. Annars, säger hon, är det ”en klassiker” att utsatta grupper fajtas mot varandra.

Klyftan mellan medelklass och arbetarklass märkte hon direkt på reaktionerna på Jeanettes berättelse.

– När de jag umgås med nu läser boken säger de, att så här illa kan det väl inte vara?

Vad gör man för att minska klassgapet? Är det ens möjligt?

– Jag tror det handlar om att återupprätta arbetarklassens status. På sjuttiotalet var det fint att arbeta i vården. Fritidsledare och frisör var statusyrken. Sedan ville alla jobba med media.

När Anneli Jordahl nu skriver krönikor i DA är det en viss typ av nyheter hon kommer att följa extra noga.

– Det blir väl mina ämnen, som, ja… klass! Jag bär en sorg och ilska över att det ska vara så tuffa arbetsförhållanden för vissa.

I Hundarna i Lafayette Park finns en blinkning till en DA-medarbetare, reportern Elinor Torp, vars bok Döden på jobbet får vara med på ett hörn. Den handlar om arbetsolyckor och om Gustaf Seppelin Solli, som skadades svårt i en kalkugnsolycka, och nu föreläser om arbetsmiljö.

– Jag högaktar det projektet. Det var lite kul att Jeanette gick igång på den boken, det fick vara en hälsning.

När Anneli Jordahl närmade sig ämnet klass i början av 2000-talet fick hon höra att det var mossigt – feminismen var coolare. I dag är läget ett annat – klass skildras på film, och arbetarförfattare som Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson och Åsa Linderborg är i ropet. När det kommer en Pisarapport om skolan pratas det om ojämlikhet och klassbakgrund.

– Alla pratar klass – utom politikerna. Vänsterpartiet kan säga lite, men det sitter pinsamt långt inne för Socialdemokraterna.

Skulle hon rekommendera andra att göra den resa hon själv gjort? När hon skrev Klass – är du fin nog? tolkade vissa det som att hon uppmanade alla att göra en klassresa. Så var det inte.

– Jag hade själv ingen dröm om att lämna arbetarklassen. Jag ville studera. Var och en måste få följa sin dröm.