Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

”Politikerna avgör vem som kan arbeta”

22 mars, 2018

Skrivet av

ANALYsDen stora debatten efter DA:s granskning av sjukförsäkringen lär pågå ända fram till valdagen. Men vem som anses frisk nog att arbeta beror i slutändan på politiska beslut, inte på läkares eller myndigheters bedömningar.

Rasmus Lygner, reporter.

Att sjukförsäkringen återigen ser ut att bli en valfråga är inte överraskande. Vem som har rätt till ersättning är en fråga om välfärdens omfattning och begränsningar. Därför utmålas den i val efter val som en stridsfråga och politisk skiljelinje mellan den sittande regeringen och oppositionen. Detta trots att försäkringens nuvarande utformning, och brister, är ett resultat av såväl socialdemokratisk som borgerlig politik.

Hösten 2014 gick Socialdemokraterna till val med ett löfte om en mer human sjukförsäkring. Alliansregeringens bortre tidsgräns skulle slopas och utförsäkringarna av svårt sjuka upphöra. Gränsen försvann, men inte berättelserna om orättvisa avslag.

Nu riktas samma kritik i stället mot Socialdemokraterna. Även vissa inom partiet, likt riksdagsledamoten Hans Hoff (S), menar att Försäkringskassan i och med tillämpningen av begreppet ”normalt förekommande arbete” infört en ny bortre gräns redan efter 180 dagar med sjukpenning.

DA:s granskning av sjukförsäkringen tog avstamp i den omdiskuterade formuleringen. Frågan var enkel: Vad är ett vanligt jobb? Men svaret var allt annat än lättbegripligt. Vad vi fann var en luddig lagtext och 20 år av politisk förvirring och okunskap.

När Göran Perssons socialdemokratiska regering 1997 beslutade att börja pröva sjukskrivna mot arbeten som var normalt förekommande hölls lagstiftningen medvetet vag. Problemet är att ingen än i dag säkert vet hur den ska tolkas och tillämpas. Socialminister Annika Strandhäll (S) inväntar en utredning.

Robert Sjunnebo, enhetschef för försäkringsrätt på LO-TCO Rättsskydd, skriver i en debattartikel efter vår granskning att ansvariga politiker saknar förståelse för hur försäkringen fungerar i praktiken och att Försäkringskassan prövar sjukskrivna mot fiktiva jobb, i motsats till vad lagen säger. Försäkringskassan hävdar, å andra sidan, att man visst tillämpar lagen som det var tänkt.

Nu ska utförsäkrade Ing-Britt Vikström tvinga fram ett avgörande. Hon har överklagat Försäkringskassans avslag hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen. Hennes fall är ett av två som ska ge ett definitivt svar på frågan vad ett normalt förekommande arbete är. Oavsett utgången kommer domstolens beslutat att ha stor inverkan på allas framtida rätt till sjukpenning.

Efter att reportaget publicerades, kommenterade en läsare på da.se: ”Valet 2018 skapar många frågetecken. Vem skall man rösta på för att kunna överleva i Sverige?” Inte heller den frågan har ett enkelt svar.

Kärnan i sjukförsäkringen är inte sjukdomen, utan förmågan att arbeta. Och arbetsförmågan är inte, som det uttrycks i en SOU-utredning från 2008, ”så mycket en medicinsk fråga om vad människor objektivt kan eller inte utan en högst politisk fråga om vilka som ska avkrävas att försörja sig själva eller inte”.

Därmed pågår en ständig konflikt mellan människors upplevelse av sin sjukdom och Försäkringskassans bedömning av deras arbetsförmåga. I bästa fall finns samstämmighet mellan sjukdom och arbetsförmåga, i värsta fall leder skillnaden till att svårt sjuka skrivs in hos Arbetsförmedlingen. Ett läkarintyg är aldrig en garanti för att slippa bli utförsäkrad.

I debatten vittnar Thomas Lundmark, ombudsman för IF Metall Södra Västerbotten, om att fejden mellan myndigheterna fortgår. När Arbetsförmedlingen säger att det inte finns arbete för en sjukskriven, hävdar Försäkringskassan ofta att det visst gör det. Frågan måste därför avgöras i domstol, anser han.

Men även efter att Högsta förvaltningsdomstolen har sagt sitt, lär sjukförsäkringen fortsätta att debatteras. Frågan handlar om vad samhället kan kräva av individen och vad individen kan kräva av samhället, inte bara om vem som är sjuk eller inte. Gränsen för vem som är frisk nog att arbeta är inte given, den är ett politiskt ställningstagande. När det glöms bort kan sjukförsäkringen lätt reduceras till ett slagträ i en politisk debatt där alla egentligen är medskyldiga.

8 kommentarer till “Politikerna avgör vem som kan arbeta

  • Vilken tur då att detta inte är ”ministerstyre”. Undrar om det vore annorlunda om försäkringarna var försäkringar och inte ett slagträ?

  • Frågan om sjukpenning/sjukskrivning och livränta/arbetsskadeärenden har blivit så pass infekterad att det krävs tydligen folkomröstning om dessa. Det går inte längre att myndigheter skyller på varandra eller hänvisar till domar som är feltolkade. Man struntar total i att individer får förutom sina sjukdomar/skador sin ekonomi havererad. Att påstå att politiska ambitioner inte ligger bakom besluten låter illa. Att få sin ekonomi halverad i många fall påverkar ex. din kommande pension om man överlever eller orkar leva tills den dagen. Det är dags för LO att agera, ni är våran politiska kanal. Ställ frågan till LO:s och TCO:s medlemmar. Hur vi ska ha det i framtiden? Det finns nog ingen som inte kommer att bli sjuk någon gång, eller drabbas av arbetssjukdom, arbetsolycka eller blir arbetslös. Vi är trötta på att i åratal kämpa mot myndigheter. Tänk på att dessa är avlönade genom skattemedel och använder desamma mot dig. Har någon räknat ut vad en process (till ex 4 veckors sjukskrivning) kostar, från Förvaltningsrätten och vidare, med jurister, läkarutlåtanden etc? Jämför detta med 4 veckors sjukpenning. Vi svenskar är för ”ädla” att plocka fram tiggarskålen men snart har vi inget annat val.

  • När över 300 personer ansluter sig på mindre än 2 dagar i nystartade FB-gruppen ”så vann vi mot försäkringskassan” säger det en hel del om hur klimatet är. Det är förtvivlade människor som söker hjälp och med den här sidan ska vi slåss på försäkringskassans sätt!
    Vi måste ta hjälp av varandra för att få rätsida på det här!
    Det är inte längre upp till varje individ att själv försöka få rätt!
    Vi måste slåss på deras villkor! Och få det många har rätt till!
    Ett värdigt och stolt liv, oavsett om du är frisk eller sjuk!

  • Vill vi ha ett samhälle där sjuka arbeter?
    Vilka arbeten kan man sköta fullt ut om man är sjuk. Det behövs inte mycket värk eller feber innan man känner att alla sinnen inte fungerar. Vem vill åka med en chaufför som inte har full kontroll? Vem vill att man tillverkar utan att ha full koll på maskinen? Vem vill ha mat lagad av någon som är trött och glömmer maten på spisen?
    Vem tar konsekvenserna av de skador och fel som uppstår på fabriker, i trafiken, på rastauranter, inom vården när de som inte har alla sinnen med tvingas arbeta? Skall de göra det själva eller har staten ett försäkringsbolag som täcker skadorna?

  • En tämligen bra artikel men du gör ett fel när du skriver, ”Därmed pågår en ständig konflikt mellan människors upplevelse av sin sjukdom och Fkassans bedömning av deras arbetsförmåga”.
    Även om jag naturligtvis förstår vad du menar, och att det inte är din mening att omyndigförklara de sjuka, så är det fel att i sammanhanget använda ett uttryck som ”upplevelse av sin sjukdom”.

    Hade det handlat om lite lätt influensasjukas, eller ont i en tå sjukas ”upplevelse” av sin sjukdom, kontra FKs bedömning av deras arbetsförmåga, så hade jag, hemska tanke, nästan förstått Fkassan.

    Men nu handlar det inte om någons subjektiva upplevelse av deras sjukdom. Utan det handlar om specialistläkares bedömningar, utredningar och intyg om kroniska svåra medicinska tillstånd, vilka gör det omöjligt för de drabbade att arbeta. Det är dessa som är i ständig konflikt med Fkassans egen påhittade bedömning om arbetsförmåga.
    Inte någons upplevelse.

    • Du har givetvis rätt i att kroniska medicinska tillstånd aldrig kan reduceras till upplevelser. Att göra det var inte heller min mening med texten. Snarare ville jag peka på att bedömningen av själva sjukdomen och bedömningen av i vilken utsträckning den sätter ned arbetsförmågan kan skilja sig åt. Och att läkare inom primärvården och handläggare på Försäkringskassan inte alltid är överens om i vilken utsträckning personen kan arbeta.

      Sjukdomen är en sak. Arbetsförmågan en annan. Den första påverkar den andra, absolut – men hur är inte alltid självklart. Vad som gör bedömningarna så svåra, och i vissa fall rent av felaktiga, är att arbetsförmågan alltid står i relation till något. Hur mycket måste en människa orka för att kunna arbeta? På den frågan finns inte ett svar.

      Därför min något slarviga formulering. Jag ville belysa det ofta svårtolkade glappet mellan sjukdom och sjukskrivning: Vem är frisk nog att kunna arbeta? Och vem är inte det?

      /Rasmus Lygner, reporter på Dagens Arbete

  • Skrota hela Försäkringskassan, låt politikerna betala till alla sjukskrivna från deras skyhöga löner, då ändrar dom nog sina åsikter. Annars röstar vi på vänster.

  • Varför finns det en myndighet som kallas för Försäkringskassan ? De vill inte betala för de som är sjuka och behöver en inkomst från försäkringen. Lägg ner myndigheten. Varför ska försäkringskassans anställda få löner från skattebetalarnas pengar? De ska ändå bara neka sjukpenning för sjuka.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.