Göran blir hög av att dansa

Samspelta steg Pappersarbetaren Göran Larsson och sjuksköterskan Veronica Lind ­brinner för bugg. De sliter med sina skiftscheman för att hinna träna. DA var med när de gjorde sitt livs tävling.

Det är en lördag i mars, de har kommit snösladdande med bilen till Uppsala iklädda stiliga overaller från Gävle Rockin Rollin Club. De är två av cirka 100 deltagare i Granebergssnurren, en av många mindre, regionala buggtävlingar som ständigt pågår i Sverige.

Göran Larsson och Veronica Lind ställer upp i klassen R 35+, och får startnummer 169:

– Taktik? Nä, det är svårt, man vet ju aldrig vad det kommer för låtar, men vi har peppat varandra i bilen. Vår bästa placering hittills är femma, säger han.

– Jag har varit sjuk i veckan, jag undrar hur det här ska gå. Tur att det inte är dopingkontroller på R-tävlingar, skrattar hon och pekar på en bula med förkylningsmedicin i overallsfickan.

Allt fler par tar sig till andra våningen för att värma upp, i den stora salen här nere börjar det mesta bli klart för tävling. Mörker råder, utom i den upplysta mitten, inhägnad med trossar som i en boxningsring. Där ska det dansas, där står redan prispokalerna uppradade. I lokalens ena hörn serveras fika, Trocadero, ostfrallor, dammsugare – två kokta korvar i samma bröd kostar 15 kronor.

”Man blir hög av att dansa, adrenalinet sprutar, man har jäkla roligt, träffar kompisar.”

Göran Larsson

Till höger om dansgolvet bildar ett stort draperi en ”spelargång”. Här går alla tävlingspar ner mot bortändan av salen, därifrån blir de uppropade för tävling. Här står redan en kille med hängslen, vit skjorta och fluga – en inte alltför representativ dress code.

– Nä, det är rätt avslappnat på den här nivån. För mig är det krångligt att bugga i en massa invecklade kjolar, säger Veronica, för dagen i svarta byxor och glittertröja.

– Ibland har jag faktiskt slips eller fluga, men nu blev det bara skjorta, säger Göran.

Stämningen är uppsluppen, luften doftar mer av samkväm och gemenskap än stenhård konkurrens – och så lite hårsprej förstås. Man hör peppningar, men annars är det mest ”kul att se dig”, och man får sig till livs det senaste om barnafödande och sonens inköp av en sprillans ny snöskoter.

Men nu är det dags, applåderna dånar när de första anträder tävlingsgolvet. Alla tävlande är garanterade två danser, går man inte vidare direkt blir det uppsamlingsheat. Varje omgång är 90 sekunder till okänd låt. Domaren, Linus Axelsson, står redo på prispallen. Han ska bedöma förningsteknik, att hela-paret-är-i-takt, att dansen anpassas till musiken. Det ska kännas ett ”sväng” och en ”puls”, det ska vara behagligt att se på.

Göran och Veronica går ut i sista försöksheatet, och klarar sig vidare direkt. Men:

– Bra låt, jag gillar det fartigt, det ska gå upp och ner och ha naturliga stopp. Men såg du inte att jag snubblade till lite? undrar hon.

– Nja, det kändes stelt, tycker han.

De båda hade tränat i samma klubb ett bra tag när de för 1,5 år var för sig hade kommit fram till att de ville testa att tävla. Av helt olika skäl:

– Jag ville utveckla mig. Jag är i grunden blyg och vill jobba med att övervinna det. Nu vågar jag uppträda inför andra, nu vågar jag vara instruktör hemma i klubben, säger Veronica.

– Man blir hög av att dansa, adrenalinet sprutar, man har jäkla roligt, träffar kompisar. Jag dansar ”socialt” med min fru Annika men här och nu handlar det bara om – tävling, att mäta sig mot andra! skrattar Göran.

Kan han bli jobbig ibland?

– Det händer, jag får ryta i när han blir för tävlingsinriktad och säga till honom att nu får du le och se glad ut, säger Veronica.

Fast det är kanske inte så kul när man, som nu, står på tur att dansa kvartsfinal till en låt som olycksbådande börjar ”Livet blir inte alltid som man tänkt sig”. Fast par 169 trotsar texten och är 1,5 minut senare ett av tio par som får dansa semifinal.
– Nu gick det bättre, mer fart den här gången, nu är det bara att tuta och köra, konstaterar Göran.

Både Veronica och Göran är skiftarbetare. Hon är sjuksköterska på ortopeden i Gävle, han jobbar i mälderiet och vid rullmaskin på Swedpaper. De tränar ungefär tre gånger i veckan, det är ett evigt vardagspussel.

– Stämmer inte träningstiderna, kan vi öva på egen hand, vi har fin egen lokal där hemma, säger Veronica.

Hon minns att hon typ alltid har gillat att dansa, för Göran är historien en helt annan. Han säger att han länge inte hade tid. Han har sportat sedan sjuårsåldern med allt från bandy till dart, tävlar fortfarande i bowling, har varit fotbollsdomare i 30 år och är förbundsrevisor i Pappers och för Dagens Arbete.

– Jag buggade första gången 2009, skulle fylla 49. Innan dess trodde jag inte att jag kunde klara av det. Jag hade väl styrdansat på nåt 50-årskalas men så fort det kom en snabb låt gick jag och satte mig.

– Min fru ville att vi skulle göra något tillsammans, gå en nybörjarkurs i bugg, jag ger det tre gånger sade jag, det är taget sa hon. När det var dags för tredje gången var det jag som stod i hallen och sade att vi inte fick komma för sent …

I Granebergshallen är det lite paus för semifinalsparen i R 35+. Veronica pustar ut en aning, lyfter blicken och funderar på varför folk begränsar sig till passiv Let’s Dance-tittning och inte provar att bugga själva:

– Egentligen är det enkelt, det handlar om att göra vänstersväng och högersväng. När du kopplar ihop dem kan du dansa. Vi behöver verkligen mer ungdomar – och karlar!

Och dem, karlarna som skulle kunna utjämna kvinnoöverskottet på svenska dansgolv, träffar Göran i sitt yrkesliv. Där möter han också fördomarna, till exempel:

– Att man måste vara så jädra musikalisk för att bjuda upp. Det räcker med gamla skoldiscots en fot fram och en tillbaka för en foxtrot, försök följa rytmen.

– Att man är lite fjollig. För mig finns inget manligare än att kunna dansa; då kan du föra dig i vilket sammanhang som helst.

– Och så citerar de Magnus Uggla som aldrig dansar nykter. Folk säger att man blir avslappnad och för som en gud, men det är bara fel. Koordinationen blir sämre, man gör inte grejerna rätt.

”För mig finns inget manligare än att kunna dansa; då kan du föra dig i vilket sammanhang som helst.”

Göran Larsson

Får en utsänd reporter skämta och säga att Veronicas och Görans semifinal gick som en dans? Det kändes riktigt bra, säger de, och de är klara för final. Det innebär som sämst en femteplats, en tangering av deras personbästa.

Man kan ana en liten tvekan hos dem innan de är i gång, men sedan går det ­rytmiskt och utan alltför yviga armrörelser – knuffar du till nån under dansen är det kört. Det blir 90 stabila sekunder för Veronica och Göran, och de allra sista för hela tävlingen. Domare Axelsson är färdig på under minuten och här är resultatet:

På tredje plats Fredrik & Åsa, jubel utbryter, på andra plats Johan & Katarina, jubel igen. Modet sjunker hos Göran, ingen pallplats den här gången heller, men kul förstås att både trean och tvåan kommer från hans klubb. Han förbereder sig för hemfärd, men artigheten bjuder att man stannar och inväntar segraren:
– Vinnare är par nummer 169, Göran Larsson och Veronica Lind från GRRC.

Den oförställda glädjen bara exploderar, man hör Gäv-le klapp klapp klapp, Gäv-le … Göran och Veronica gör high-five med alla runt omkring och kliver högst upp på pallen. Gävle Rockin Rollin Club, en livaktig klubb med 1 000 medlemmar tar storslam i äldsta klassen.

– Trodde inte mina öron, skrattar Göran.
– Nu har vi fått smaka på det här, det ger mersmak, säger Veronica
– Vi har pratat lite löst om att gå upp till nationell klass och få tävla i SM, där är det ett himla ös med hejaklackar på läktaren, strunt samma hur det skulle gå för oss. Det vill jag ju ännu mer nu, säger Göran.

Hans analys av framgången är att de har lyckats att ständigt förbättras, han visar ett Youtubeklipp från allra första tävlingen med ”en stel gubbe som struttar omkring”.
Veronica har en något annan syn på det vinnande receptet:

– Man ska vara lite sjuk veckan före – och kan inte DA komma med på nästa tävling också?