Industriarbetarnas tidning

Han var i gruvan när det rasade

14 september, 2020

Skrivet av

En skakad stad Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

Natten mot den 18 maj händer något utöver det vanliga. Det största skalvet i LKAB:s historia. Hela Kiruna vaknar. Skakningarna känns ända långt ut i byarna. 
Har berget fått nog?

År efter år har statliga LKAB brutit sig ner. Som Kirunabo är man van vid att det gungar till och vibrerar hemma i husen. Efter de nattliga sprängningarna rasar det som ska rasa för att lastarna ska komma åt malmen. Att utvinna järnmalm så storskaligt och djupt skapar spänningar som både hörs och känns.

Ibland sprakar och knäpper det under jord när det urgröpta berget sätter sig. Det smäller till som ett pistolskott och bergväggen skjuter ut en sten. Då gäller det att backa undan.

Men skalvet denna majnatt ruckade på principerna. Kanske förändrades gruvan för alltid. 

03:11.
Liggvägg rasar.
1 146 meter under jord.

Sängen skakar och bergmekanikern Anders Wälitalo tror att han är kvar i drömmen, men så ser han Stinas vidöppna ögon som flackar efter förklaringar. Har någon kört in i huset? Snömassor rasat från taket? Stina Johansson som också jobbat under jord i många år förstår sedan, tittar på Anders och Anders mobil. Han sträcker sig efter telefonen och de väntar på rapporterna om seismisk aktivitet. 

I stadsdelen Lombola kränger sängen och huvudskyddsombudet Lars-Göran Niemelä ser hur kökslampan uppe i taket far omkring. Han kollar klockan och pustar ut. Rätt tid. Ingen som är i gruvan så här dags. I tjugo minuter lyckas han somna om. Sedan vaknar han tvärt.

Lars-Göran Niemelä. Foto: Åke Ericson

”Helvete! Lastarna!”

Sms:en haglar.

Brorsan: Vaken?

Lars-Göran: Jo

Brorsan: Vilken jävla sättning de var jag höll på att trilla ner från sängen

Lars-Göran: Jo 

Han ringer gruvchefen och klär på sig. Lars-Göran Niemelä samåker med brorsan fram till grindarna. Ett krisrum är redan iordningställt och gruvarbetarna som ska kliva på sina skift strömmar in. Närmare trehundra personer i samma lokal. Då slår det honom. Coronan! Alla som inte behöver vara där måste hem igen.

Gruvan stängs. Och Lars-Göran kan inte låta bli att tänka: Om det hade hänt ett par timmar senare när alla dessa människor befunnit sig under jord … En tanke för svår att ta in. 

Nu säger arbetsgivaren att de var omkring tjugo nere i gruvan. 
Lars-Göran invänder. 

– Nej, två skipare, två elare på spårnivå, två krossmaskinister, staben och lastarna, totalt tretton.

Elektrikern Jonny Kumpula ska snart gå av sitt mastodontskift. Sju dagar i sträck, tolv timmars nattarbete lördag och söndag, klockan sex på kvällen till sex på morgonen. Gruvhissarna som han och kollegan ansvarar för måste gå i ett annars kostar det företaget miljoner. Hissarna med sten rör sig ända ner till 1 513 meters djup. Där vänder linorna upp igen. Under jord är det behagligt varmt.

Jonny jobbar på i sin tunna flamsäkra tröja. Aldrig att han skulle välja att jobba uppe i kylan ovan jord. På spår­nivå 1 365 stannar de till och dricker kaffe med kollegorna. När klockan närmar sig tre på morgonen tycker de att det är dags att åka upp till sitt eget fikarum på 814 meters djup.

Här i kuren pustar de ut en stund. Jonny fipplar med mobilen i soffan medan kollegan häller i kaffepulver till skiftet som snart avlöser dem. Han ­fyller kannan under kranen och ska ­precis tömma vattnet i kaffemaskinen när smällen kommer. En bomb som exploderar, men det stannar inte där. Det skakar och dånar.

Kollegan kastas omkring så att vattnet skvätter ner dem båda. Han håller krampaktigt i kannan som om den vore ett handtag att för­ankra sig i. Tavlorna rasar ner från väggarna, dammet yr från lampor och skåp och Jonny med mobilen i handen ramlar ur soffan och hamnar på golvet. ”Som att sitta i en tvättmaskin under åskväder”, ska han sammanfatta det efteråt. I flera sekunder skakar de omkring i kuren.

– Nu sticker vi, säger kollegan och släpper kannan.

De hittar sina gruvhjälmar och springer ut. Innan de sätter sig i bilen tittar de upp i taket och tänker: Nu kommer berget över oss. Vi blir kvar här. Knappt 300 meter under dem ligger arbetsfordon begravda. Men det vet de inte. Och vägen upp är fri från rasmassor. En kvart senare är de ovan jord. Flickvännen ringer och är skärrad. 

Linda Drugge. Foto: Åke Ericson

Du är ju mitt inne i berget, närmare naturen kommer du inte!

Linda Drugge har jobbat i gruvan i tio år.

Men han är okej, säger han.  

De bor på gångavstånd till gruvan. Barnen är små och sov igenom skalvet, men hunden vaknade och snodde runt i huset. ”Som att sängen stod på rullgrus och någon drog mig fram och tillbaka”, beskriver flickvännen det när han ­kommer hem. Hon tipsar honom igen om att det finns andra jobb, uppe på stan.

I en annan del av Kiruna sveper Linda Drugge med fingret över nyhetssidorna. I tio år, sedan hon var 23, har hon jobbat i gruvan. Nu när hela staden dånar dyker hemska bilder på kollaps och dödsfall upp i henne. Hur många är därnere? Själv brukade hon vara på nivå 1045. Hon hittar ingenting på tidningarnas sajter, men i Kiruna-gruppen på Facebook är det full aktivitet. I två timmar ligger Linda Drugge vaken och ser hur befolkningen bygger upp en stödgrupp. Småskalven avlöser varandra. Men de värsta skakningarna är över. 

När föräldrarna flyttade från Kiruna valde Linda Drugge att stanna kvar. Hon gick en utbildning till bergarbetare. Medan en kursare beklagade sig och sa att hon ville vara ute i naturen och aldrig skulle kunna tänka sig att jobba under jord invände Linda.

– Du är ju mitt inne i berget, närmare naturen kommer du inte!

Bergmekanikern Anders Wälitalo drogs till gruvan av samma skäl. Med en farfar, pappa, bror och sambo som jobbar i gruvan kändes det dessutom självklart. Både dödsfall och stendammslunga har drabbat familjen i tidigare generationer, och när han tänker noga efter så kanske det är ett skäl till varför han utbildade sig vidare till bergmek och nu tackat ja till att bli skyddsombud.

Anders Wälitalo. Foto: Åke Ericson

Det sker sättningar som vi behöver åtgärda. Men aldrig att vi förväntade oss att det skulle bli så här stort just nu.

Anders Wälitalo, bergmekaniker.

Han hör berget och vill förstå berget. I dess innanmäte är människan liten och hjälplös om gruvan – som den här natten – protesterar. Jordbävningarna går inte att förutse, trots att LKAB har tillgång till världens bästa teknik. Uppemot 250 geofoner är inopererade i gruvan och berättar för bergmekarna och seismologerna att det fortfarande sprakar och rör sig. 

Under hela sommaren lever berget om. Innan det lugnat ner sig kan de inte ens själva gå in i partiet som rasat och besiktiga gruvan. I stället säkrar de rum runtikring. 

Anställda ovan jord, som inte befinner sig i akut fara, oroar sig för jobben.

Dagarna efter skalvet snackas det om att femhundra kan få gå. En tredjedel av personalen. Företaget ligger vid samma tid i fejd med kommunen om detaljplanen för att kunna fortsätta bryta in mot stadens centrum som ännu inte flyttats till platsen där nya Kiruna byggs upp. Men mest oroar de sig för skalvet. Får de inte upp sten har de inget att jobba med och då ryker arbetstillfällen, resonerar de. Huvudskyddsombudet Lars-Göran Niemelä kallar samman de lokala skyddsombuden till möte. Utan information sprids rykten. Han försöker lugna dem med power point och bilder. Samtidigt kan han inte ljuga. Berget rör på sig. Frågan är inte om utan när nästa ras sker. 

Att maskiner ligger begravda i rasmassorna nere på 1 100 meters djup har man kunnat se från ett närliggande produktionsområde. Men hur omfattande raset är vet man ännu inte kring midsommar. Drönare skickas ner med laserkameror som scannar av djupen. Då kan bergmekarna i lugn och ro analysera bilderna utan att exponeras för rasriskerna.

Normalt, vid mindre bergutfall, används bult, kablar och nät för att säkra gruvan. Först skrotas de osäkra delarna. Med maskiner hackas berget ner. Sedan förstärker man med sprutbetong och på det lägger man nät som fästs med bergbultar och längre kabelbultar. 

– Det finns lite olika kombinationer av bergförstärkning som vi använder oss av, berättar Anders Wälitalo. En seismiskt aktiv gruva har vi haft ganska länge nu. Det sker sättningar som vi behöver åtgärda. Men aldrig att vi förväntade oss att det skulle bli så här stort just nu.

Visst känner han en viss oro, men också nyfikenhet. Forskning pågår om nya brytmetoder. Och de måste hitta ­ännu effektivare sätt att bergförstärka.

– Nu får det extra skjuts i och med skalvet. Man lägger ännu mer resurser på det.
Anders Wälitalo kan bara lyssna på berget, och avvakta. 

I augusti har berget lugnat ner sig och LKAB är uppe i 80 procent av sin produktion. Malmtågen går återigen varannan timme med fullastade vagnar. Tillförordnade gruvchefen Oli Hallsson har sitt kontor på den gamla huvudnivån.

För att avlasta varandra hjälps cheferna åt. Ledningsgruppen kör en vecka i taget och delar på krisberedskapen. Oli Hallsson hade några få timmar kvar som gruvchef när raset inträffade. Klockan sju på morgonen skulle han lämna över. När han vaknade av smällen ute i Tuolluvaara, där nya Kiruna byggs, trodde han i likhet med Anders familj att en bil kört in i huset. 

– Vi brukar skilja på sättningar som känns ute på stan. De är i hängväggen. Det brukar inte påverka gruvan så mycket. Så jag tänkte. Jaja. Det var en rejäl sättning. Men så ringde staben.

Krisgruppen bemannades upp. Folk som var på väg ner måste informeras och skickas hem. Gruvan stängdes. 

– Det var maximal tur. Att så lite folk jobbade.

Flera olika faktorer ledde fram till raset. I augusti lämnar LKAB över sin analys av vad som hände till Arbetsmiljöverket. Skalvets epicentrum lokaliseras till block 22 i mitten av gruvan. Ett känt problemområde ända sedan en döds­olycka 2008 då en 21-åring i sin lastbil begravdes under rasmassorna.

– Efter det plöjde vi ner flera miljarder på förstärkningar och byggde världens bästa seismiska övervakningssystem, säger Oli Hallsson.

Tre schakt ligger nära varandra i block 22. Schakten har blivit för stora och väggarna – pelarna – emellan för smala. Det i sin tur har ökat spänningarna. Pelarna krackelerade den natten och fick flera hundra meter berg att röra på sig.

Oli Hallsson. Foto: Åke Ericson

Hela vårt existens­berättigande bygger på att vi klarar person­säkerheten. Fixar vi inte det kan vi inte fortsätta.

Oli Hallsson, tillförordnad gruvchef.

Varför fortsatte LKAB att bryta i området trots riskerna? 

Oli Hallsson upprepar att jordbävningar är näst intill omöjliga att förutspå. 

– Det är nog ingen som lyckats med det. Inte ännu i dag. Men vi har haft problem med schakten. De ska bara vara tre till fyra meter breda. De har vidgat sig alldeles för mycket.

Sluta bryta. Eller ändra metoder. 

Oli Hallsson medger efter skalvet att det bara finns de två alternativen för LKAB. 

– Hela vårt existensberättigande bygger på att vi klarar personsäkerheten. Fixar vi inte det kan vi inte fortsätta, säger den tillförordnade gruvchefen och fortsätter:

– Men vi vill gärna fortsätta bryta för det finns gott om malm misstänker vi. Det betyder att vi måste göra massvis av grejer.

Höjdskillnaden mellan block 22 och block 26, där det också rasat, är ett annat problem. Block 26 har brutits betydligt längre ner. För att minska spänningarna i produktionsområdena ändrade LKAB i fjol brytmetod. Men det hann inte få effekt. 

– Vi måste fixa V-formen, att vi är längst ner på mitten, för att jämna ut spänningarna i berget. Och vi måste minska orterna. Det betyder att vi nog inte kan använda så stora maskiner. Det är svårt att svälja, säger Oli Hallsson.

– Ju djupare vi kommer desto hög­re blir spänningarna i berget. Vi måste även ändra layout och flytta schakten längre bort från malmen.

På drönarbilderna syns hur omfattande raset var. I vissa gångar finns knappt någon luft kvar. Oli Hallsson tror att det kommer dröja innan det är möjligt att bryta i mittpartiet igen. Efterfrågan på världsmarknaden är stor. Priset på järnmalm högt. Men LKAB kommer att få ligga kvar på 80 procent. Kunderna har accepterat. Det är helt enkelt för farligt att gå in i rasområdet. 

Företaget som ägs av staten har inte, som ovan jord-anställda befarade, behövt minska på personalstyrkan. Kommunen och LKAB slöt fred om detaljplanen.

Trots allt går LKAB bra. Elektrikern Jonny Kumpula passade på att ta en lång semester denna sommar. Skalvet har inte avskräckt honom. 

– Gruvan är gruvan, säger han. En rolig, intressant och utvecklande arbetsplats.

Av de anledningarna kommer jag inte i dag att söka jobb ovan jord.

Egentligen skulle bergmekanikern Anders Wälitalo vara föräldraledig efter sommarsemestern. Nu är det upp till berget hur mycket han kan vara hemma. Han har varit framme vid block 22 och tagit bilder. Under hösten ska bergmekanikerna försöka ta sig in och hitta lösningar. Holger, tre år, slår ut med händerna och visar vad som hände den där natten.

– Boom boom! Pappas gruva explodera så det blev en stor spricka i pappas gruva. Pappas tavla ramla ner. Boom boom sa det.

Gruvarbetarna Anders Wälitalo och Stina Johansson med barnen Knut och Holger. Foto: Åke Ericson

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

Repstopp i gruvan mitt under coronakrisen

Repstopp i gruvan mitt under coronakrisen

Bajamajor till entreprenörerna. Dygnet-runt-arbete för att minska smittan. Zinkgruvan har reparationsstopp – mitt i coronatider. Hundra man extra befinner sig innanför grindarna.

LKAB provar nya brytmetoder inför jätte­satsning

LKAB provar nya brytmetoder inför jätte­satsning

LKAB ska under detta år starta en testgruva i Kiruna, där man ska prova olika nya metoder för att bryta malm. Testerna ska ligga till grund för företagets hittills största investering, nya huvudnivåer i Kiruna och Gällivare.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Noga planerat inför säkert stopp

Noga planerat inför säkert stopp

Underhållsstopp och coronapandemi betyder smittrisk. På Smurfit Kappa i Piteå planerades stoppet därför in i minsta detalj.

Smittskydd i fokus när Volvo drar igång igen

Smittskydd i fokus när Volvo drar igång igen

Svensk fordonsindustri startar upp sin produktion i mindre skala. På Volvo powertrain i Köping har montörer som varit permitterade i fyra veckor börjat komma tillbaka till jobbet.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Skiftschemat delar Grycksbo

Skiftschemat delar Grycksbo

Nattarbete är tufft och tär på sömnen. Därför vill Pappers avdelning i Grycksbo dra ner på arbetstiden och ändra på skiftschemat. Men alla medlemmar tycker inte att det är en bra idé.

”Jakten på batterimetaller sprider asbest runt svenska gruvor”

”Jakten på batterimetaller sprider asbest runt svenska gruvor”

Ansvariga talar tyst om riskerna kring återvinning av gruvavfallet, skriver Rolf Ählberg, tidigare arbetsmiljöombudsman för Metall.

Franska gruv­arbetare kan få skadestånd

Franska gruv­arbetare kan få skadestånd

I Frankrike kan de som har jobbat med farliga ämnen få skadestånd för att de är oroliga för att bli sjuka. 731 franska gruvarbetare har fått stöd för sina krav i Högsta Domstolen.