Gruvisen Per-Erik jagar knärot – för att skydda skogen: ”Allt bara försvinner”

Kalhyggen är hans fiende – ovanlig svamp är hans vapen. Dagens Arbete tog en skogspromenad med gruvpensionären som aldrig passade in på LKAB.

Asfalten blir till grus, gruset till packad jord. Grenar skrapar mot lacken när vägen smalnar. En dryg mil norr om Kiruna stannar Per-Erik Mukka, 62. I den här skogen har yxan aldrig varit. Hänglavarna hänger tätt på grenarna. Han drar på sig gummistövlar och tar bara ett par kliv innan han sätter sig på knä.

– Granticka, säger han.

Den lilla svampen sitter på en fallen gran. Per-Erik bryter av en bit och håller den mot näsan. Grantickan är rödlistad i Sverige. Den finns nästan bara i riktigt gammal skog som denna.

– I och med att det avverkas så mycket försvinner livsmiljön för dem. De finns nästan bara kvar här längs fjällkedjan i större antal, säger han.

Per-Erik är uppvuxen i dessa trakter och har alltid trivts bra i skogen. Men arbetslivet spenderade han i gruvan som sprängtekniker. Då drog han petylstubiner bland stenhögarna. Nu är han pensionär och kliver hellre runt i mossan.

Längtan till naturen skilde honom från sina tidigare kollegor, säger han.

– Gruvisar är mer för hus och hålla på med bilar och sådant.

Själv bor han i lägenhet. Han har slutat flyga och han har sålt sin skoter. Miljön är viktigare.

– Det enda som funkar är ju nedväxt. Att sluta köpa massa skit. Backa bandet och använda lite mindre resurser.

”Granticka – Porodaedalea chrysoloma”

Per-Erik knappar in fyndet i mobilen. Kartbilden på skärmen är fylld av små röda prickar. Varje prick är ett fynd. Varje fynd är ett litet skydd mot avverkning.

Förekomsten av hotade arter har betydelse när markägare fyller i en avverkningsansökan. Då väger Skogsstyrelsen in områdets så kallade naturvärde. Om värdet är högt kan myndigheten besluta om att begränsa eller helt stoppa en avverkning. 

Det är markägarens ansvar att säkerställa att en avverkning inte skulle orsaka onödig skada. Men de tar allt för sällan det ansvaret, menar Per-Erik.

– De kryssar bara i ”normal avverkning”, säger han.

Granticka, rosenticka, kristallticka, ostticka – Per-Erik ropar ut ett nytt namn varje gång han böjer sig under en trädstam. Alla arterna är rödlistade.  

Men rödlistade arter räcker inte långt, säger han. I många fall sparas bara en liten skogsfläck runt ett fynd. För att få till ett ordentligt skydd behöver man hitta de starka spelarna: fridlysta arter – som den ökända knäroten.

– Den är faktiskt bra, den borde man säkert kunna hitta någonstans i de här skogarna, säger Per-Erik.

Per-Erik om miljöministerns ord: ”Svammel”

Den lilla orkidén – ungefär en decimeter hög – är ett ess i rockärmen för den som vill stoppa en avverkning. Arten har gett upphov till termen ”knärotsaktivism”, och har satt käppar i hjulen för skogsägare de senaste åren.

Privatpersoner som åkt och letat efter arten i områden med avverkningsansökningar har vid flera tillfällen kunnat tvinga Skogsstyrelsen att neka avverkning. Det har väckt protester från skogsindustrin, och artens skydd har kallats överdrivet och onödigt.

Även regeringen ser hindrat skogsbruk som problematiskt. Knärot ska inte kunna hindra avverkning, löd klimat- och miljöminster Romina Pourmokhtaris (L) förslag i somras. Naturvårdsverket ska se över vilka arter som ska vara nationellt fridlysta.

– Vi stärker skyddet i ett led, men ser också till att införa lättnader, sa ministern enligt TT.

Per-Erik kallar det för ”svammel”.

– Hon gör ju allt för att markägare ska få göra precis som de vill. I stället för att satsa några miljoner på att lösa in områden med höga naturvärden går de andra vägen.

Genom mossan rinner en bäck. Per-Erik drar fram en kåsa ur ryggsäcken och fyller den. Vattnet är iskallt.

– Ingen klorsmak, säger han och dricker.

Vi befinner oss i en av de sista urskogarna i Sverige. De finns här i norr. I fjälltrakterna finns stora områden som tillhör nationalparker eller har formellt skydd. Men även här hotar avverkning på sina håll, berättar han.

2014 planerade Per-Eriks gamla arbetsgivare för ny gruvdrift i Mertainen utanför Svappavaara. Planerna mötte motstånd, inte minst eftersom de skulle kräva att ett område urskog avverkades. Per-Erik jobbade fortfarande i gruvan då, men satte sig ändå i domstol mot ”höjdarna” på LKAB och överklagade starten.

– Det var ju ganska skojigt att sitta för Naturskyddsföreningen, med alla LKAB-chefer på andra sidan, säger han.

LKAB fick i slutändan godkänt att starta vad Per-Erik kallar för ”Sveriges största gruvfiasko”.

– De avverkade urskogen, allting. Fyra, fem kvadratkilometer. De förberedde allt för en gruva, och sen visade det sig att malmen inte dugde till någonting. Det är helt obegripligt hur man kan göra så.

I dag står Mertainen still i väntan på högre malmpriser. Skogen gick förlorad den gången. Så går det oftast, menar Per-Erik.

Enligt uppskattningar kan runt 10 procent av Sveriges skogar klassas som naturskog – skog som varit orörd under lång tid, även om exakta siffror är svåra att fastställa. Andelen urskog är ännu mindre. De flesta skogar har anlagts och sköts av människan för att producera virke och andra skogsprodukter, så kallade kulturskogar eller produktionsskogar. Många gånger består de av bara ett träslag.

Per-Erik tycker inte att de kan kallas skogar över huvud taget. Det vilseleder, menar han.

– De flesta ser ju inte skogen för alla träden. Ser man träd tycker man att det är en skog. Det är bara plantage, allihop. Jämngamla tallar och granar.

Per-Erik vill inte tänka på vidden av avverkningen i Sverige.

– Man undviker att bry sig om det, det går ju inte. Då blir man tokig till sist. Man ser ju hur allt försvinner bara.

I stället försöker han leva som han lär.

– Man får göra något vettigt själv, för miljön och naturen.

Edvin Bergh