Moelven lägger ner ännu ett sågverk: ”En hel bransch i gungning”
Andra gången på drygt ett år ”Sågverksbranschen går på knäna”
Malmberget är borta – men tryckeriet är kvar: ”Alla mår dåligt här”
Publicerad 2025-10-21, 04:00
Av gruvsamhället Malmberget finns mest jordplättar och stenhögar kvar – men mitt i rivningszonen finns ett tryckeri. I tio år har de anställda på Grafex sett gruvjätten LKAB radera bygden runt dem.
– Det kan inte vara så jävla illa att ett företag får behandla ett samhälle på det här sättet, säger Åke Hannu, 64.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Gruvan i Malmberget är tillsammans med Kiirunavaara en av världens två största underjordiska järnmalmsgruvor. Malmfyndigheten är en av LKAB:s kronjuveler, ofta dold i Kirunas skugga. Precis som i Kiruna har gruvdriften alltid krävt att samhället stuvas om. Kyrkan här fick flytta redan 1974, vilket slår Kirunas uppmärksammade flytt med över 50 år.
Men 2012 blev spiken i kistan: Kommunen och statliga LKAB var överens om att samhället skulle avvecklas. Sedan dess har Malmberget succesivt försvunnit – tusentals människor har fått sina bostäder inlösta och blivit hänvisade till grannorten Gällivare.
Men det är inte alla som gått med på flytten.
Uterusgruppen AB, som äger annonstidningen Kometen och tryckeriet Grafex, har sina lokaler mitt i Malmbergets rivningszon. Företaget sitter fast i en lång och infekterad konflikt med LKAB. Gruvjättens erbjudande är ”ett rent skambud”, skriver de i den egna tidningen – pengarna räcker inte för en flytt.
Kvar står byggnaden i ett öde landskap, märkt av jordplättar efter rivna bostadshus. Bussarna har slutat gå hit och lunchställena är borta. Nere i dalen skymtar Gällivare. De åtta anställda här är de sista i Malmberget, ovan jord.
Skalven får skrivborden att skaka
Layoutaren Åke Hannu, 64, står vid storformatsskrivaren. Han minns hur det var när han började här, för 25 år sedan.
– Det var full fart, vi var ju mitt i stan. Själva torget var ett stenkast bort.
I dag är torget en kal fläck med sprucken asfalt.
Även om det känns ”tragiskt” att gå genom ruiner för att ta sig hit, trivs Åke på jobbet. Han är hemmastadd, ovanför skrivbordet hänger Luleå Hockey-tröjorna. Med persiennerna neddragna ser det ut som det alltid gjort.
Men konflikten gör sig påmind ändå. När jorden ”sätter sig” i gruvan kan det kännas i hela samhället. Skalven kommer ofta – den senaste månaden har LKAB rapporterat 14 så kallade seismiska händelser i Malmberget, ibland flera under samma dag. När de är som värst skramlar datorerna på skrivborden, och ibland spricker någon ruta.
Åke är van. Men för hunden Harry, som brukade följa med sin husse till jobbet, har det varit svårare att vänja sig.
– Han klarar inte av att vara här. Han kommer inte in, för skalven. Han lägger sig bara på vägen utanför. Jag kan ju bära in honom, men jag ser att han inte mår bra, säger Åke.
Han blickar på arket som sakta matas ur skrivaren.
– Det jäkliga är att jag har jobbat på LKAB, säger han plötsligt.
”Jag har alltid tyckt att LKAB varit bra – nu kräks jag på dem”
Innan han hamnade på tryckeriet jobbade han med raslastning, tillredning och ortdrivning i Malmbergets gruva. Och han saknar det ibland – gruvans konstanta temperatur, och den särskilda doften.
– Jag kan inte beskriva den. Varm, på något vis. Mjuk.
Relationen till gruvan är bitterljuv – det är svårt att bortse från att samhället alltid har livnärt sig på den.
– Jag har alltid tyckt att LKAB varit bra, jag har varit stolt över att jobba på LKAB. Nu kräks jag på dem, rent av. Jag har sådan fruktansvärd avog mot dem.
Lars Ola Vikman, 66, är en av tryckeriets gamla rävar. Han har jobbat här i 35 år. Att han har stannat så länge beror på att arbetsmiljön varit bra – i dag sörjer han den.
– Det är en katastrof. Arbetsmiljön är enormt tragisk. Får man en fin order och blir glad, så känner man att det är något som är fel. Att man inte borde vara glad, för att det är så otroligt deprimerande. Alla mår dåligt här, säger han.
Han hoppas att konflikten till slut löser sig och att de får flytta till Gällivare.
– Det skulle vara fruktansvärt skönt.
Men tröskeln till grannbyn är hög – någon uppgörelse ser inte ut att vara på väg. Tryckeriet har stämt LKAB på 61 miljoner kronor. Summan ska täcka upp för deras förluster under den så kallade samhällsomvandlingen, säger de.
Tycker LKAB slipper förhandla
Uterusgruppens vd Ola Johansson sitter i kafferummet. På bordet framför honom ligger dagens upplaga av NSD och på förstasidan står: ”LKAB:s kartor väcker ny oro” och ”många undrar vem som bestämmer över Kirunaborna”.
Han slår med fingret på tidningen. Att gränsen mellan kommun och LKAB suddas ut är typiskt för gruvsamhällena, menar han.
– LKAB och kommunerna är så här, säger han och flätar sitt pek- och långfinger.
Enligt honom är det orsaken till konflikten. LKAB har ett avtal med Gällivare kommun som gör att de kan använda expropriationslagen. Det betyder att LKAB slipper förhandla om priset när de köper fastigheter. De betalar fastighetsägarna 125 procent av värdet för liknande mark utanför området som ska rivas.
Lika för alla, menar LKAB. Omöjligt att komma överens, menar Ola.
– De gör en egen värdering, och sen tar de inte emot någon värdering från motpart. De förhandlar inte, säger han.
Ola menar att de fem miljoner kronor som LKAB värderat fastigheten till är alldeles för lågt.
– Om du ska bygga en sådan här lokal här i Malmfälten i dagens läge så ligger det på mellan 50 och 60 miljoner, säger han.
Men Uterusgruppens stämningsansökan handlar inte bara om pengar. För Ola är det en principsak.
– Vi får se om vi lever i en rättsstat, säger han.
LKAB: ”Har erbjudit dem marknadsvärde”
Linus Niva, på LKAB:s samhällsomvandlingsenhet, menar att Uterusgruppens motkrav är orimligt. Därför står konflikten still, säger han.
– Vi har erbjudit dem marknadsvärde baserat på en oberoende värdering plus 25 procent, precis som alla andra företag. Vi har gett dem ett erbjudande, de har tackat nej till det. De har en kravbild som skulle innebära ersättningar många gånger högre än vad andra fått.
LKAB måste ge erbjudanden till alla på lika premisser, menar Linus Niva, och kallar det för en ”rättviseaspekt”.
– Det är viktigt att de erbjudanden LKAB ger inte är beroende av vilket företag det handlar om. Eller om de råkar äga en tidning de kan utöva påtryckningar genom.
Det är er gruvdrift som gör att de behöver flytta från första början, varför ska ni inte kunna förhandla om priset?
– Det gör man ju. Men vi måste utgå från ersättningsprinciper som ska vara lika för alla. De har gett en helt annan kravbild som vi inte har accepterat.
De anställda på tryckeriet berättar om spruckna rutor och beskriver arbetsmiljön som tragisk. Vad har LKAB för ansvar för deras arbetsmiljö?
– Det är svårt att ta ansvar för arbetsmiljöer på platser som vi inte har kontroll över, som inte är våra arbetsplatser. Men finns det spruckna rutor i fastigheten så behöver det såklart felanmälas så att det kan utredas och åtgärdas.
Men vad tänker du om de anställdas situation?
– Du beskriver ett arbetsmiljöproblem på en arbetsplats. Det är svårt för mig att ha en närmare uppfattning om, men det är klart att det inte låter något vidare.
Nu har ni en stämningsansökan mot er. Hur slutar konflikten, tror du?
– Det kan man bara spekulera i, men det ska man inte göra. Vi ser fram emot ett rättsligt avgörande, säger Linus Niva.
Målet i Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt har dragit konflikten till sin spets – domen kommer diktera framtiden för tryckeriet.
Även om en lösning på konflikten fortfarande känns långt bort, tror layoutaren Åke Hannu att det kommer sluta bra.
– Det måste det ju. Det kan inte vara så jävla illa att ett företag får behandla ett samhälle på det här sättet. I slutändan måste det komma en lösning, säger han.
