En julkula blir till

Jul igen och dags att pynta granen med färggranna kulor. Varför gör vi så? Vi begav oss till en liten by i Tysklands skogar för att gräva fram julgranskulornas äldsta rötter.

Iskenet av en flammande gaslampa sitter 28-åriga glasblåsaren Rachel van Liere och för en eldslåga mot en genomskinlig kula.

”Pjuuuu”, låter glaset och Rachel sänker lågan.

Rachel van Liere är långt hemifrån. Hon kom till Lauscha från Virginia, USA, för två år sedan på vad hon liknar vid en pilgrimsfärd.

– Lauscha är som ett Mekka för glas, säger hon.Det finns andra viktiga platser, men för juldekorationer är Lauscha världens absoluta centrum.

Det var när hon studerade konst vid universitetet som hon fick möjligheten att arbeta med glas i olika former. Att hon sedan hamnade i Lauscha var en blandning av magkänsla och tur, menar hon.

– Efter att ha provat på att göra juldekorationer blev jag fast. Så jag reste till Lauscha som turist. När jag gick förbi den här glashyttan sa magkänslan bara: Gå in! Så jag gick in och frågade om de behövde någon glasblåsare och de sa ”Ja!”.

Hon ler och riktar åter uppmärksamheten till sin glaskula. Det ser kanske enkelt ut att blåsa, menar Rachel, men det är det inte.

– Det är som att dansa. Det handlar om tajmning och temperatur. Om jag missar rätt moment för ett ingrepp med bara en sekund är det förlorat. Om jag missar en enda sväng när jag snurrar på glaset går det iväg åt en sida och resultatet blir snett.

Alla glaskonstnärer rör sig en aning olika, förklarar hon, och berättar hur hon i glasbutiken kan se precis vad hon själv har gjort, vad hennes glasmästare Rudolf har gjort eller vad kollegan från Luxemburg har gjort.

– Varje glaskonstnär lämnar ett slags fingeravtryck. Alla glasföremål har personlighet. Glaset vet exakt vad du har gjort med det. Glas minns.

Rachel är inte ensam om att lockas till Lauscha och glasets skira magnetism. Utanför Greiner Glas Manufaktur rullar den ena turistbussen efter den andra fram längs den bedrägligt ishala gatan, medan vita flingor singlar ned till marken.

För även om det finns andra stjärnor på den glashistoriska himlen är Lauscha unikt i ett avseende: Här såg världens första julgranskulor dagens ljus.

Det var år 1597 som 47-åriga Hans Greiner, kallad Schwabenhans, äntligen hittade en optimal plats för ett glasbruk. Tillsammans med kollegan Christoph Müller byggde han upp den hytta som skulle lägga grunden till byn Lauscha. Vid sidan om fönsterglas, burkar och dricksglas tog Hans Greiner också fram en helt ny typ av föremål: glaspärlor, i långa kedjor, som man med förtjusning hängde
i granen till jul.

Pärlorna färgades invändigt med en bly- och tennlegering – som under 1870-talet byttes ut mot konstsilver framställt av fiskfjäll – och fylldes med vax för att öka hållbarheten. Produkten blev mycket populär och under 1750-talet tillverkade 20 olika glashyttor i byn dessa glaspärlor som sattes ihop till eleganta smycken för export till såväl Amerika som Ryssland och Kina.

I mitten av 1800-talet sitter så en ny Hans Greiner – ättling till Schwabenhans – och experimenterar vid sin oljelampa. Han börjar imitera de naturliga prydnader man vid denna tid gärna hänger i sina julgranar: valnötter, ekollon, grankottar och äpplen. Detta nyskapande julgranspynt av glas blir en dundersuccé.

Byns första gasverk etableras 1867. Nu kan glasmästarna arbeta framför en betydligt hetare låga vilket möjliggör större kulor, ökad precision och nya, mer avancerade former. Hela familjen hjälper till i processen, från att blåsa till att måla kulorna och packa dem i kartonger för vidare transport till grosshandlare. Det är grosshandlarna och större varuhusinnehavare som tjänar de riktigt stora pengarna på varan. Glasblåsarfamiljerna själva får klara sig på en spottstyver.

Den amerikanska handelsmannen Frank Woolworth, som skulle komma att introducera Lauscha-kulorna i USA och därigenom bygga upp en förmögenhet, skrev under 1880-talet följande i sin dagbok:

”[Kulorna] görs av den allra fattigaste klassen i Europa och vi var tvungna att gå in i deras smutsiga ruckel för att se vad vi kunde använda. På ett ställe fann vi en [hårt arbetande] man och en kvinna i ett rum med sex små barn, det yngsta ej över åtta år. […] Det var den smutsigaste och mest stinkande plats jag någonsin har besökt, men de verkade glada mitt i sin smuts och lort.”

Smuts och lort lyser med sin frånvaro i dagens pittoreska Lauscha. Det skira hantverket är däremot fortfarande bevarat.

Nya generationer glasblåsare är pigga på att ta över från de gamla, men det är tyvärr inte det enda som krävs för att trygga själva konstarten, menar
Rachel van Liere.

– Det som behövs är att folk köper äkta glas. Det kommer många turister till Lauscha, men inom turism just nu handlar allt om upplevelser, om att ta bilder och dela på instagram. Samhället är inte så materiellt som det var förr. Men om ingen längre köper något glas – då har vi ingen framtid.

Hon för det tunna glasröret till läpparna och blåser mjukt in i kulan som svarar med ett ”popp”. En mjuk knackning får röret att falla av. En ny kula från Lauscha är färdig att pryda en julgran någonstans i världen.

Källor: Zur guten Stunde, V. 15, R. Trinius, Merry Christmas! Celebrating America’s Greatest Holiday av Karal Ann Marling, Museum für Glaskunst Lauscha.

Glasbyn Lauscha

Var: Thüringen, mitt i Tyskland.
Invånare: 3 900.
Aktiva glasbruk: 20.
Sevärt: Glasmuseet Museum für Glaskunst, glasblåseriet Farbglashytte Lauscha, fabriksförsäljning av dekorationer.

Sålde slut på två dagar

1597 Hertig Johann Kasimir tilldelar Hans Greiner ”Schwabenhans” och Christoph Müller 21 hektar mark med rättigheten att anlägga ett glasbruk. Schwabenhans blåser små kulor som han sätter ihop till kedjor till granarna kring jul.

1847 Hans Greiner (ättling till Schwabenhans) börjar tillverka julgranskulor i form av äpplen, kottar och nötter.

1871 Lauscha startar en fackskola med inriktning mot glasblåseri vid gaslampa.

1880 Amerikanen Frank Woolworth börjar importera glaskulor till sitt varuhus. Kulorna tar slut på två dagar.

1930-tal Mellankrigstiden sätter sina spår. Nu framställs julgranskulor i form av granater, röda bollar med hakkors och Hitler.

1940 Produktionen avstannar helt.

1945–1950 Efter grundandet av DDR förstatligas de flesta glasbruken, men många glaskonstnärer har dött eller sitter i fängelse.

1990-tal Efter Tysklands enande får man åter lov att driva privata glashyttor, och gamla tekniker och modeller återupplivas.

2014 Lauschas Museum für Glaskunst öppnar.

VISSTE DU ATT …

Lauschas julgranskulor ligger till grund för både spelkulor och ögonproteser av glas?