En gitarr – en månads hantverkande

Hans första mål var att bygga en gitarr som lät bättre än fabrikstillverkade instrument. Nästa mål? Att bli bäst i världen. Gitarrmakaren Thomas Fredholm har kommit en bit på väg.

Vem som helst kan slöjda sig en gitarr. Det hävdar gitarrbyggaren Thomas Fredholm som om det vore det mest självklara i hela världen. Han står i sin lilla verkstad och är i full färd med att franskpolera en stålsträngad gitarr. Med varsam hand gör han cirkelrörelser så att blandningen av schellack och läkarsprit ska sjunka in så jämnt som möjligt. Att tillverka en enda gitarr tar honom en hel månad, men han står fast vid att det inte är själva slöjdandet som är det svåra.

– Det svåra är tonbygget och hur du får gitarren att sjunga, säger Thomas Fredholm.

Hantverk i världsklass: Fredholms gitarrer eftertraktade av kända artister

Gitarrmakaren från Hisingen i Göteborg har gjort sig ett namn i musikbranschen. Hans gitarrer används bland annat av singer-songwritern Steve Earle och Marcus ­Mumford från det hyllade folkrockbandet Mumford & Sons.

För Thomas Fredholm handlar allt om rätt klang. Han hänger upp den snart färdigpolerade gitarren i taket. En träbit längre bort på arbetsbordet ska så småningom bli en botten i en ny gitarr, men först måste han handhyvla ribborna till rätt form. Han greppar hyveln och gör små korkskruvar av det ljusa träet. Han lyssnar noga samtidigt som han fortsätter hyvla.

De första 15 eller 20 gitarrerna sålde jag till kompisar mot material­kostnaden.

Thomas Fredholm.

– Nu hör ni hur tonen förändras, eller hur?

För ett otränat öra är det svårt att höra någon skillnad på trä och trä. För Thomas Fredholm är varje liten skiftning av största vikt.

Jobbade som brevbärare

Allt började med en knäpp idé. Han spelade själv gitarr och på 1970-talet smet han in i en slöjdsal för att bygga sig sitt första egna instrument. Han hade lyckats köpa en begagnad gitarr från den kända amerikanska tillverkaren Martin & Co och ville se om han kunde åstadkomma något bättre. Hur svårt kunde det vara? Så här i efterhand konstaterar han att han gjorde alla fel. Men han gav sig inte. Han byggde ytterligare en gitarr och så en till.

– De första 15 eller 20 gitarrerna sålde jag till kompisar mot materialkostnaden. För alla pengar jag fick in köpte jag mer virke. Lite senare sålde jag till hobbymusiker för kanske tre gånger material­kostnaden, säger Thomas Fredholm.

I många år fortsatte han bygga gitarrer hemma i garaget samtidigt som han arbetade som brevbärare. Han var på plats på Posten redan 05.00 på morgonen och klarade av sin runda så snabbt att han var tillbaka i verkstaden senast klockan 10.00. Sedan byggde han gitarrer tills det blev kväll. För alla pengar som kom in köpte han fortfarande virke. År 2000, i samband med en omorganisering på Posten, sa han upp sig och blev gitarrmakare på heltid.

– Först drömde jag om att göra en bättre gitarr än den där Martin-gitarren jag köpte begagnad. Sedan började jag drömma om att bli bäst i världen, säger han.

Är du bäst i världen nu?

– Haha! Jag spelar i elitserien, så mycket kan man säga i alla fall. Som individuell byggare har jag ett av världens bästa cv:n, men det finns många fler än jag som är duktiga.

Föredrar gran i locket

För att lyckas i gitarrbyggarvärlden gäller det att använda rätt trä. Thomas Fredholm föredrar gran i locket och mahogny och jakaranda till övriga delar. Men det räcker inte bara med rätt träslag, det måste också vara nog gammalt. Ungefär som ett vällagrat vin.

Thomas Fredholm konstaterar att de flesta slöjdare nöjer sig med virke som klassats som snickeritorrt. Då går det att bygga ett fint bord utan att det spricker.

– Om du knackar på det där bordet så låter det som ett bord. Men om du knackar på samma bord om 60 år så kommer det att klinga som en klocka. Det är stor skillnad på snickeritorrt och akustiskt torrt, säger han.

Som gitarrbyggare gäller det alltså att låta virket torka så länge som möjligt. Själv har han så mycket virke att han klarar sig livet ut. Han köpte på sig så mycket under sina år på Posten att han troligtvis inte kommer att hinna använda allt. Det är han glad för i dag. Vissa träbitar har torkat i hundra år och en del virke går inte ens att få tag i längre.

Lärde sig av fiolbyggare

Thomas Fredholm beskriver sig själv som en tonnörd och han har gjort sig känd för att vara tonsäker. Hemma i soffan om fredagskvällarna har han och familjen analyserat artisternas klangfärg genom åren. En del artister har ett helt annat register än andra.

– Särskilt Kishti Tomita är duktig på att sätta fingret på det där med klangfärg. Det är svårt att förklara, men det är precis den där långa, vackra och sjungande klangen jag vill att mina instrument ska ha.

Ovanligt nog tog han hjälp av en fiolbyggar­förening för att lära sig hantverket. Där ”knackade” medlemmarna långsamt fram träet till rätt form i stället för att mäta med linjal. Också inom gitarrbyggarvärlden finns båda skolor representerade, där några tillverkare mäter allt in i minsta detalj och andra låter känslan styra. Själv är han fortfarande övertygad om att det bästa är att lyssna på träet.

– När jag limmat ihop gitarren är det bara en låda. Det är då själva tonsättandet börjar, säger han.

Knackar fram tonen

För att demonstrera vad han menar plockar han fram en sickling. Det anspråkslösa verktyget ser ut som en tunn metallskrapa och används för att skava bort trä, men under mer precisa former än med en handhyvel. För att få gitarren att vibrera skrapar han sakta bort så mycket trä som behövs. När han börjar bli klar byter han till ett sandpapper som är ungefär lika grovt som ett toapapper för att inte riskera att slipa bort för mycket. Han beskriver det som att han ”knackar fram tonen” och så lite som en hundradels millimeter kan göra stor skillnad. Om han slipar för mycket slutar träet vibrera och blir odugligt som musikinstrument.

– Jag upplever att jag har blivit duktigare och duktigare på att lyssna mig fram till rätt ton. Frågan är ju när det vänder. När man blir för gammal, helt enkelt. Förr tvingades instrumentmakare jobba tills de var närmare 90 år och då kan man höra att de sena instrumenten är sämre. Men än är det långt kvar till dess!

Sålde mest i USA

Thomas Fredholm säljer de flesta av sina gitarrer till USA. Det händer också att han uppvaktar artister och visar upp sina gitarrer när de kommer till Sverige för att spela. Så gjorde han till exempel när Dolly Parton uppträdde i Scandinavium i Göteborg år 2007. Han lyckades skicka ett mejl till hennes gitarrist Jim Salestrom som blev nyfiken och bad honom komma förbi med sina instrument. Efter att ha provspelat köpte han en gitarr på stående fot och gav Thomas Fredholm och hans fru biljetter till spelningen. Efteråt sjöng frun med Dolly Partons band i en hotellfoajé till strax före midnatt.

Den som köpt flest gitarrer genom åren är tveklöst den amerikanske musikern Zac Brown, som bland annat sjunger i Avicii-låten Broken arrows. Han har slagit till på inte mindre än sju gitarrer av svensken.

Thomas Fredholm ägnar nästan all sin tid åt att sickla fram rätt ton eller franskpolera sina gitarrer i sin verkstad i lugn och ro. Det är inte särskilt stort eller flådigt, men det är precis lagom.

– En gång kom en kompis förbi och såg att det stod Andy Summers på en av brädbitarna. Jag hade inte tänkt så mycket på det, jag visste inte vem det var. Men han ropade ”Det är ju Stings gitarrist! Gör du en gitarr till honom?” och blev helt till sig. Då inser man att det är ett ganska coolt jobb.

Anna Liljemalm