LKAB får köra malm på ”Dödens väg”: ”Inte rimligt”
Oskar jobbar för LKAB, ifrågasätter beslutet 80 malmtransporter per dygn Enda vägen till förlossningen
”Man lär sig ganska fort att bli kaxig”
Publicerad 2025-05-03, 05:00 Uppdaterad 2025-05-05, 14:00
Ingmarie Lundmark var den första kvinnliga borraren vid fronten i LKAB:s gruva i Kiruna.
Ensam i beckmörkret, hundratals meter under jord, motbevisade hon alla som sagt att kvinnor var för klena.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Ingmarie Lundmark ser ut över Skellefteå.
– Jag är så glad över lyftkranen de har här utanför. På kvällen när den är tänd ser det precis ut som slalombacken i Luossavaara, säger hon.
Från enrummaren på femte våningen med fönster som vetter mot väster ges vy över hela den här sidan om stan. Trävillor i olika färger med vita spröjsade detaljer och nybyggda lägenhetshus tills skogen tar vid.
Ingmarie Lundmark är tredje generationen gruvarbetare från Kiruna. Hon har liksom sin far och farfar arbetat hela sitt liv på LKAB. När hon var fjorton sprang hon med beställningar på wienerbröd till ingenjörerna på kontoret, där hon senare började arbeta.
– Farfar började i gruvan 1903 och jag tog pension 2001. Malmkroppen i Kiruna är enorm, världens största. Miljarder har rullat där uppifrån.
Det var under mitten på 1970-talet när Ingmarie vikarierade som besöksguide som hon för första gången fick komma ner till produktionsområdet, den så kallade fronten. Djupt nere i oljedimman såg hon en man som stod i slask och lera vid sitt borraggregat:
– Jag blev så fascinerad av honom. Hur i all världen orkar människan stå en hel dag, totalt ensam i detta fruktansvärda oljud? Där och då började det växa i mig. Jag ville prova.
När jag anmälde mig till utbildningen höll killen på att ramla av stolen.
Fram till 1978 var det förbjudet för kvinnor att arbeta under jord. När förbudet togs bort, trots protester från bland annat fackklubben, startade LKAB den första bergarbetarutbildningen dit även kvinnor tilläts söka.
Styrde tre borrarmar samtidigt
– När jag anmälde mig till utbildningen höll killen på att ramla av stolen. Han gjorde klart för mig att jag nog skulle klara de flesta jobben, men borrningen skulle jag aldrig klara. Den var för tung. Han visste inte att det var just den jag var där för, säger hon och skrattar.
– På kontoret sa de ”Nu har det snurrat för Lundmarks jänta totalt”. Nere skrattade dom bakom ryggen på mig och sa att jag aldrig skulle klara av det. Det kände jag.
Året senare, 1979, började Ingmarie som borrare. Ett ensamarbete där hon från en plattform styrde tre borrarmar samtidigt. För att skapa orterna, gruvgångarna, behövdes tio kilos borrstänger om två meter vardera som manuellt skarvades på och av, allteftersom de 20 meter djupa hålen i bergväggen bereddes.
Det blev tio år för Ingmarie under jord. Åtta år som borrare och två på borrplanering. Hemma hade hon ensam vårdnad om sin dotter.
– För mig var det en lycka ju mer jag kunde borra varje dag, för att bevisa för mig själv att jag klarade av det, säger hon.
Killarna hade en hemlig uppgörelse
Till en början sågs hon som en främling, dels för att hon var kvinna, dels för att hon kom från tjänstemannasidan. Misstänksamheten mellan tjänstemän och arbetare levde kvar sedan gruvstrejken 1969, vilken bland annat fått till följd att arbetarna gått från ackords- till månadslön. Men det gamla ackordstänket levde ändå kvar.
– Det jag inte visste var att killarna hade en hemlig uppgörelse om att inte borra mer än 200 meter per dag, säger hon.
Förmannen justerade ner Ingmaries arbetsrapporter i efterhand när hon borrat längre än så.
– Mig tordes de inte säga något till eftersom de till en början misstänkte att jag var spion, utsänd av kontoret, säger hon.
För jobbet på borraggregatet krävdes höga stövlar med stålhätta, men stövlarna för tjejer fanns endast med korta skaft. Kvinnorna på verket ansågs inte orka gå i höga stövlar, sades det. Gummihandskarna, som bara fanns i en storlek, gjorde att Ingmarie tvingades hålla upp händerna hela tiden när hon jobbade. Overallen hade bälte i midjan med en stor ficka hängande på sidan för batteriet till pannlampan på hjälmen.
Mögligt utedass i stället för toalett
2 719
kvinnor arbetade i de svenska metallgruvorna under 2023, vilket motsvarar 26 procent av dem som jobbar i gruvor.
Källa: SGU, Sveriges geologiska undersökning
Närmsta toalettbesök krävde en brant uppförsbacke i totalt mörker. Ett fuktigt och mögligt utedass utan vare sig el eller rinnande vatten gjorde besöken till otrevliga erfarenheter.
– Jag frågade chefen om vi kunde få en bajamaja till området men han talade om för mig att det var så fruktansvärt dyrt att LKAB skulle gå i konkurs. Det är nästan 50 år sedan, ännu har de inte gått i konkurs, säger Ingmarie och skrattar.
– I arbetsrapporterna började jag skriva gångtiden till toaletten och hur många borrmeter jag missade. Då fick vi plötsligt en bajamaja.
Till en början mötte hon motstånd från sina kollegor i Gruvtolvan.
– Det fanns de som rent ut talade om för mig att jag inte passade där nere. Men man lär sig ganska fort att vara kaxig. Det var nog nyttigt att jag inte var så ung. 37 år var jag.
Vid en omorganisering fick hon byta arbetsgrupp. Då blev det lättare att komma in i gemenskapen.
– Där blev jag accepterad och trivdes jättebra. Du kan knappast ha bättre arbetskamrater än gruvisar. Jag blev kvar där och hade aldrig några problem med killarna. Många var väldigt snälla och försökte visa mig hur jag kunde bli starkare.
Åren under jord är de åren Ingmarie tänker på och drömmer om. Aldrig drömmer hon om tiden på kontoret, bara tiden i gruvan.
– Det finns en sammanhållning mellan folk där nere. Som om alla sitter i samma båt och båten håller på att sjunka. Den sammanhållningen fanns i alla fall inte på kontoret.
Från mig förväntade de sig att jag skulle vara rädd. De blev nästan förbannade
när jag inte var det.
Många av gruvisarna lever inte längre. På Facebook håller hon kontakten med de som fortfarande är i livet.
Trots vissa obehagliga stunder menar Ingmarie att hon aldrig varit rädd.
– Får du den känslan klarar du inte av att jobba. Från mig förväntade de sig att jag skulle vara rädd. De blev nästan förbannade när jag inte var det.
Borrade i sprängmedel
När gruvgångar görs, sätts långa kolvar med sprängmedel in i berget. En gång hade Ingmarie just börjat på ett borrhål och skulle gå vidare till nästa då hon i ögonvrån såg rosa flagor segla förbi.
– Då föll slanten på plats och jag stängde av fort. Jag hade borrat rätt i sprängkolven, tur nog missade jag delen för tändning.
Sprängmedlet hon borrade i hade av misstag blivit kvar sedan en tidigare sprängning men det gick bra den gången.
ingmarie lundmark
Ålder: 82 år.
Bor: Skellefteå.
Familj: Dotter och ett barnbarn.
Hobby: Sticka, virka, släktforska och följa med i hockeyn.
Övrigt: Turnerat med föreläsningen Har de kärringar till sånt? där hon, tillsammans med sin dotter, föreläst om tiden i gruvan och kvinnors historia under jord.
Sedan tretton år tillbaka bor hon i Skellefteå, dit hon flyttat för att komma närmare barn och barnbarn.
– I själen är jag Kirunabo. Genom vardagsrumsfönstret kunde jag se hela Kebnekaisemassivet torna upp sig och från köket såg jag ända till Salmi.
Hon ger inte mycket för det nya Kiruna även om hon varit tillbaka för att se centrum.
– I dag ser det ut som vilket ställe som helst. Enda utsikten de har är vad grannen äter för middag.
Mest jobbigt är tankarna på hur det ska bli med minneslunden där släktingarna ligger. Hur gör man när man flyttar en minneslund? frågar hon sig.
– Först sa dom att de skulle fara dit med lastmaskin, ta en skopa och flytta över till det nya stället.
– Aldrig att dom kommer få fara och ta min pappa i en skopa. Aldrig. Då sätter jag mig där och protesterar. Låt den gamla minneslunden få sjunka ner i gruvan. Pappa hade nog inte tänkt sig hamna där men hellre det. Gör ett minnesmonument för att hedra de döda på det nya stället. Dit man kan gå för att tända ett ljus.
