Uppåt av att åka nerför

Publicerad 2016-10-14, 07:00 Uppdaterad 2020-08-25, 15:44

Fart är bra, enligt Jonna Carlsson. När cykeln skallrar under kroppen hittar den rätt väg över stenar och rötter. Att cykla utför är hennes passion. Inte ens en sprucken njure kan ändra på det.

Jonna Carlsson

Ålder: 24 år.
Bor: Östersund.
Cykel: Giant Trance SX. ”Det är inte en renodlad downhill-cykel, utan den passar till att cykla stig och utför. Den är lätt och lekfull, är rolig att köra och den är inte så förlåtande så man måste vara teknisk när man cyklar.”
Yrke: Har jobbat på Sandvik i flera år. Studerar nu till maskiningenjör i sportteknologi.

Hon kände det så fort cykeln lämnat kanten. Det här kommer att gå åt helvete. Det kommer att göra ont. Mycket mer än så hann inte Jonna Carlsson tänka under den två tre meter snabba färden ner mot marken. Framhjulet, händerna, huvudet, kroppen. Ungefär i den ordningen träffade de marken tror hon och sedan tumlade hon runt innan hon fick kontroll och stannade på alla fyra, kastade av sig hjälmen och försökte andas.

– Jag kände efter att inga ben var brutna och blev väldigt lättad att kroppen var hel. Trodde jag.
Sedan masade hon sig iväg, låg på sidan i fem minuter och blinkade bort stjärnorna. Att gå ner för backen gjorde väldigt ont i magen, så hon lyckades på något sätt rulla hela vägen ner på cykeln. Hon oroade sig över att inte kunna cykla dagen därpå, men sjukvårdarna i norska Hafjell var oroliga för värre saker. Jonna hamnade på en bår och åkte ambulans i ilfart. Sprucken njure och slutcyklat för ett bra tag.

Efter den kraschen sommaren 2014 var det många som frågade om hon inte skulle lägga av med cyklingen.

– Det fanns aldrig på kartan att jag skulle sluta cykla! I så fall hade jag ju spräckt en njure i onödan, säger Jonna.

Sittliften gnetar sig upp utefter Järvsöbacken och molnen gör sitt bästa för att förvandla marken till lervälling. Det var här Jonna för första gången provade att cykla utför.

– Det är det absolut roligaste jag har gjort i hela mitt liv!

”Känslan av ett bra flyg och att landa bra … det är svårt att förklara.”

Efter det letade hon ny cykel och utrustning. Nästan varje dag efter jobbet vid ugnen på Sandvik, tog hon sig ut på skogsstigarna runt Högbo, och så fort det var möjligt kom hon tillbaka till Järvsö för att köra utför. Att få cykla blev nästan själva anledningen till att hon klev upp och gick till jobbet.

– I stort sett alla pengar jag har tjänat har jag lagt på cyklingen och jag ångrar inte ett öre. Det är så härligt att känna cykeln när den äter mark, att flyga fram över grus och sten, hitta tyngden och få cykeln att följa med stigen. Det är avslappnande för man måste vara totalt fokuserad på banan. Man är i stunden och glömmer allt annat. Men framför allt har jag lärt känna så många bra människor.

Liften är uppe vid toppen och vi kliver av. Vi ska köra Barbro, en blå bana uppkallad efter Järvsös stora kändis. Den som kan sin Lill-Babs förstår snart att alla banor har fått namn efter något som har med henne att göra: Monica, Malin, Twist-Twist, Älskade ängel, Splorr.

– Ut med armbågarna och stå jämnt på fötterna. Man sitter aldrig ner. Bromsa lika mycket med fram- och bakbromsen. Fart är bra, då tar sig cykeln över alla hinder.

Med de instruktionerna ger vi oss ut och jag följer efter så gott jag kan, glad att Jonna visar vägen så att jag inte behöver tveka över vad som är möjligt. Jag märker direkt att hon har rätt. Fart är bra. Så länge stigen är rak.

– Stora svängar nu, ropar Jonna bakåt när hon åker in i ett parti med kurvor.

Jag fattar vad hon menar och det ser enkelt ut. Jonnas däck rullar högt upp i velodromen och hon tappar ingen fart genom kurvorna. Min självbevarelsedrift protesterar, pekfingrarna trycker på bromsarna, armbågarna åker inåt, kroppen spänner sig och är allt annat än ett med cykeln. Jag tar ett lägre spår genom kurvan på bekostnad av farten. Hur gör man?

– Du måste våga ha vikten utanför cykeln i velodromen och cykla så långt upp mot kanten som möjligt. Du måste våga vara rörlig på cykeln, förklarar Jonna.

Det är inget hon förväntar sig av en nybörjare. Nu efter snart fyra års cykling känner hon att hon vågar släppa kontrollen alltmer, att låta cykeln röra sig i luften till exempel. Det ser enkelt ut när hon flyger nerför stigen och får cykeln att släppa marken efter ett hopp och låter den göra en snabb vinkling höger vänster i luften innan den landar.

– Känslan av ett bra flyg och att landa bra … det är svårt att förklara. Det är som när man sjunger och sätter alla toner. Ett flow. Att kunna behålla farten, känna att det flyter. Jag tror att alla sporter har det. Ett tillstånd av flow.

Det finns flera olika tävlingsgrenar inom mountainbike, till exempel cross-country, stafett, enduro och downhill. Den sistnämnda körs ofta i slalombackar och utmanar med stenar, rötter, drops, hopp och trixiga partier att klara sig igenom på snabbast tid. Det finns såna banor i Järvsö, men Jonna kör inte dem. De är lite för ”köttiga” än så länge.

”För mig är det viktigt att ha en passion, något som gör att ögonen lyser upp när jag pratar om det.”

Däremot har hon tävlat i enduro ett par gånger. Då kör man flera delsträckor, mest utför, och det är den sammanlagda tiden som räknas. Man måste också hinna ta sig mellan varje delsträcka inom en viss tid. I början hade Jonna ambitionen att hon skulle tävla, men i dag är det inte så viktigt.

– Jag vill inte att cyklingen ska bli en stress. Ska du tävla måste du lägga mycket tid på att träna. Då blir det ett jobb snarare än en nöjesgrej.

Mål har hon ändå, men de handlar inte om att mäta sig mot andra utan om hennes egen utveckling. Det finns en bana i Järvsö som heter Lite för liten. Den skulle hon vilja köra, av mer än en anledning.

– Jag skulle vilja bli av med mina hjärnspöken sedan jag kraschade. Men mest vill jag bara ha roligt och inte krascha så illa att jag måste lägga av.

På vänster underarm har hon en tatuering: ”Ska jag dö ska jag ha levt”. Strofen kommer från en låt som Lars Winnerbäck spelade på en turné för några år sedan. När Jonna hörde orden så tänkte hon ”där var det!”

– Det låter lite klyschigt kanske. Men jag vill ta vara på livet och inte ta allt för allvarligt. För mig är det viktigt att ha en passion, något som gör att ögonen lyser upp när jag pratar om det.

En del misstar Jonnas intresse för att vara ett sug efter kickar, men någon adrenalin-junkie är hon inte. Hon beskriver sporten som social, väldigt öppen och välkomnande. Gemenskapen och alla nya vänner är lika viktiga som lyckokänslan av att flyga fram på cykeln ute i naturen som hon älskar.

En knapp vecka efter den otäcka kraschen i Hafjell, då Jonnas njure sprack, låg hon i sjukhussängen i Lillehammer och grämde sig över att alla kompisar var ute och cyklade och att hon missade allt. Det var VM i downhill och de hade planerat att cykla utför och titta på tävlingarna i Hafjell hela veckan. Visst hade en krya-på-dig-hälsning från en av hennes stora förebilder – Josh Bryceland – piggat upp, men det sög att inte kunna vara där.

Hon lyckades tjata sig till en permission och en kompis körde henne till tävlingsområdet. Där vid målfållan satt hon i rullstolen och kunde se hur just denne Josh Bryceland körde mot en säker seger i sitt lopp. Åket var perfekt hela vägen från starten fram till att han trampade upp mer fart inför det sista hoppet. Han tryckte av mot trärampen och flög högt och långt. För långt. I stället för att landa i nedförsbacken på andra sidan hoppet landade han på platt mark och inga stötdämpare i världen kunde stå emot kraften i det nedslaget. Josh bröt foten och hamnade på sjukhus – i Lillehammer.

Tillbaka i sin egen sjuksal tvekade Jonna en stund, men sedan samlade hon mod till sig och knackade på dörren till hans rum.

– Hej, det är jag som är Jonna.
– Ja, det var du som krossade njuren, svarade Josh. Hur är läget?

Resten av tiden på sjukhuset hade hon proffsigt sällskap att snacka cykel med framför tv:n i uppehållsrummet.

– Det var värt en njure, tycker hon.

Se hela åket via Jonnas hjälmkamera!

Kortfattad cykelhistoria

~~1816:~~ Den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn utvecklade en tvåhjulig sparkcykel som kunde styras via framhjulet.

gammalcyckel

~~1839:~~ Skotten Kirkpatrick MacMillan satte vevstakar på bakhjulet, som drevs av hävstänger i fram. Lite som en trampbil, vilket gjorde den svårcyklad.

gammalcyckel6

~~1861:~~ Fransmännen Pierre Michaux och Pierre Lallement påstår båda att de var först med att montera pedaler på framhjulet.

~~1870:~~ För att kunna cykla snabbare – eftersom man så klart tävlade – gjordes framhjulet allt större. Den första höghjulingen började serietillverkasi England. Olycksrisken var hög, både på grund av höjden på cykeln och för att tramporna snurrade lika fort som hjulet – kontrollen i utförsbackar var inte den bästa.

~~1885:~~ Amerikanen John Kemp Starley presenterade det som anses vara den första moderna cykeln, med kedjedrift på bakhjulet. Behovet av stora framhjul försvann. Den nya cykeln kallades säkerhetscykel.

gammalcyckel2

~~1888:~~ John Boyd Dunlop kom på att man kunde klä hjulen med en slang fylld med luft för att få en mjukare färd.

Från ballongdäck till mountainbike

I Marin County, norr om San Francisco, började en grupp människor cykla på ett nytt sätt i början av 70-talet. De letade fram gamla cyklar med ballongdäck, körde dem upp till toppen av berget Tamalpais och cyklade sedan ner på stigarna så snabbt de kunde.
Loppen ledde till konflikter med vandrare i området och cykling förbjöds på många av stigarna, men sporten fortsatte att utvecklas i Kalifornien. Cyklarna förstärktes, förbättrades och utvecklades av de som ägnade sig åt sporten.Dokumentärfilmen Klunkerz berättar mer om den här tiden.
Jenny Rissveds cyklade hem ett av Sveriges två OS-guld i Rio med sin seger i mountainbike-grenen cross-country.

Tips till nybörjaren

Testa gärna i en backe där du kan hyra både cykel och skydd (hjälm, ryggplatta, armbågsskydd, benskydd).
Känn på cykeln på platt mark först.
Stå upp när du cyklar utför, ha båda tramporna på samma höjd, peka utåt med armbågarna och använd både fram- och bakbroms. Håll bara med pekfingrarna på bromsen så minskar risken för tvärnitar.
Flytta rumpan och tyngden bakom sadeln när det går brant utför.
Rikta blicken framåt så du är beredd på vad som kommer.