Industriarbetarnas tidning

Göran blir hög av att dansa

20 april, 2018

”Man blir hög av att dansa, adrenalinet sprutar, man har jäkla roligt, träffar ­kompisar.” För Göran Larsson ger dansen tillbaka avsevärt mycket mer energi än den han gör av med under de svettiga passen. Foto: Madeleine Andersson.

Samspelta steg Pappersarbetaren Göran Larsson och sjuksköterskan Veronica Lind ­brinner för bugg. De sliter med sina skiftscheman för att hinna träna. DA var med när de gjorde sitt livs tävling.

Göran Larsson

Ålder: 58 år.
Bor: Gävle.
Familj: Gift, 4 barn.
Jobbar: Operatör på Swedpaper.
Intressen förutom dans: Bowling, ­camping.

Veronica Lind

Ålder: 41 år.
Bor: Gävle.
Familj: Sambo, 2 barn.
Jobbar: Sjuksköterska på Gävle sjukhus.
Intressen förutom dans: Familjen, ­sommarstugan.

40 000 dansare i 153 föreningar

Svenska danssportförbundet ­organiserar cirka 40 000 medlemmar i 153 föreningar över hela landet. Medlemstalet har legat ganska stabilt de senaste åren.

Förbundet ingår sedan 1977 i Riks­idrottsförbundet, och omfattas därmed bland annat av dopningskontroller. Enligt Danssportförbundet har ännu ingen dansare stängts av på grund av dopning.

Det är en lördag i mars, de har kommit snösladdande med bilen till Uppsala iklädda stiliga overaller från Gävle Rockin Rollin Club. De är två av cirka 100 deltagare i Granebergssnurren, en av många mindre, regionala buggtävlingar som ständigt pågår i Sverige.

Göran Larsson och Veronica Lind ställer upp i klassen R 35+, och får startnummer 169:

– Taktik? Nä, det är svårt, man vet ju aldrig vad det kommer för låtar, men vi har peppat varandra i bilen. Vår bästa placering hittills är femma, säger han.

– Jag har varit sjuk i veckan, jag undrar hur det här ska gå. Tur att det inte är dopingkontroller på R-tävlingar, skrattar hon och pekar på en bula med förkylningsmedicin i overallsfickan.

Allt fler par tar sig till andra våningen för att värma upp, i den stora salen här nere börjar det mesta bli klart för tävling. Mörker råder, utom i den upplysta mitten, inhägnad med trossar som i en boxningsring. Där ska det dansas, där står redan prispokalerna uppradade. I lokalens ena hörn serveras fika, Trocadero, ostfrallor, dammsugare – två kokta korvar i samma bröd kostar 15 kronor.

”Man blir hög av att dansa, adrenalinet sprutar, man har jäkla roligt, träffar kompisar.”

Göran Larsson

Till höger om dansgolvet bildar ett stort draperi en ”spelargång”. Här går alla tävlingspar ner mot bortändan av salen, därifrån blir de uppropade för tävling. Här står redan en kille med hängslen, vit skjorta och fluga – en inte alltför representativ dress code.

– Nä, det är rätt avslappnat på den här nivån. För mig är det krångligt att bugga i en massa invecklade kjolar, säger Veronica, för dagen i svarta byxor och glittertröja.

– Ibland har jag faktiskt slips eller fluga, men nu blev det bara skjorta, säger Göran.

Stämningen är uppsluppen, luften doftar mer av samkväm och gemenskap än stenhård konkurrens – och så lite hårsprej förstås. Man hör peppningar, men annars är det mest ”kul att se dig”, och man får sig till livs det senaste om barnafödande och sonens inköp av en sprillans ny snöskoter.

Men nu är det dags, applåderna dånar när de första anträder tävlingsgolvet. Alla tävlande är garanterade två danser, går man inte vidare direkt blir det uppsamlingsheat. Varje omgång är 90 sekunder till okänd låt. Domaren, Linus Axelsson, står redo på prispallen. Han ska bedöma förningsteknik, att hela-paret-är-i-takt, att dansen anpassas till musiken. Det ska kännas ett ”sväng” och en ”puls”, det ska vara behagligt att se på.

Göran och Veronica går ut i sista försöksheatet, och klarar sig vidare direkt. Men:

– Bra låt, jag gillar det fartigt, det ska gå upp och ner och ha naturliga stopp. Men såg du inte att jag snubblade till lite? undrar hon.

– Nja, det kändes stelt, tycker han.

Göran Larsson och Veronica Lind på väg in i Granebergsparken, som sedan 1921 använts för teater, dans och idrott. Sedan 1992 ägs parken av Uppsala bugg och swing society, UBSS. Foto: Madeleine Andersson.

De båda hade tränat i samma klubb ett bra tag när de för 1,5 år var för sig hade kommit fram till att de ville testa att tävla. Av helt olika skäl:

– Jag ville utveckla mig. Jag är i grunden blyg och vill jobba med att övervinna det. Nu vågar jag uppträda inför andra, nu vågar jag vara instruktör hemma i klubben, säger Veronica.

– Man blir hög av att dansa, adrenalinet sprutar, man har jäkla roligt, träffar kompisar. Jag dansar ”socialt” med min fru Annika men här och nu handlar det bara om – tävling, att mäta sig mot andra! skrattar Göran.

Kan han bli jobbig ibland?

– Det händer, jag får ryta i när han blir för tävlingsinriktad och säga till honom att nu får du le och se glad ut, säger Veronica.

Fast det är kanske inte så kul när man, som nu, står på tur att dansa kvartsfinal till en låt som olycksbådande börjar ”Livet blir inte alltid som man tänkt sig”. Fast par 169 trotsar texten och är 1,5 minut senare ett av tio par som får dansa semifinal.
– Nu gick det bättre, mer fart den här gången, nu är det bara att tuta och köra, konstaterar Göran.

Nummerlappen är på. Snart är det dags för Görans och ­Veronicas första 90 sekunder. Foto: Madeleine Andersson.

Både Veronica och Göran är skiftarbetare. Hon är sjuksköterska på ortopeden i Gävle, han jobbar i mälderiet och vid rullmaskin på Swedpaper. De tränar ungefär tre gånger i veckan, det är ett evigt vardagspussel.

– Stämmer inte träningstiderna, kan vi öva på egen hand, vi har fin egen lokal där hemma, säger Veronica.

Hon minns att hon typ alltid har gillat att dansa, för Göran är historien en helt annan. Han säger att han länge inte hade tid. Han har sportat sedan sjuårsåldern med allt från bandy till dart, tävlar fortfarande i bowling, har varit fotbollsdomare i 30 år och är förbundsrevisor i Pappers och för Dagens Arbete.

– Jag buggade första gången 2009, skulle fylla 49. Innan dess trodde jag inte att jag kunde klara av det. Jag hade väl styrdansat på nåt 50-årskalas men så fort det kom en snabb låt gick jag och satte mig.

– Min fru ville att vi skulle göra något tillsammans, gå en nybörjarkurs i bugg, jag ger det tre gånger sade jag, det är taget sa hon. När det var dags för tredje gången var det jag som stod i hallen och sade att vi inte fick komma för sent …

Par 169 tar en nypa luft mellan danserna. Det är en svettig hobby. ”Har jag dansat fyra timmar, har jag bytt tröja två–tre gånger och är helt slut”, säger Göran Larsson. Foto: Madeleine Andersson.

I Granebergshallen är det lite paus för semifinalsparen i R 35+. Veronica pustar ut en aning, lyfter blicken och funderar på varför folk begränsar sig till passiv Let’s Dance-tittning och inte provar att bugga själva:

– Egentligen är det enkelt, det handlar om att göra vänstersväng och högersväng. När du kopplar ihop dem kan du dansa. Vi behöver verkligen mer ungdomar – och karlar!

Och dem, karlarna som skulle kunna utjämna kvinnoöverskottet på svenska dansgolv, träffar Göran i sitt yrkesliv. Där möter han också fördomarna, till exempel:

– Att man måste vara så jädra musikalisk för att bjuda upp. Det räcker med gamla skoldiscots en fot fram och en tillbaka för en foxtrot, försök följa rytmen.

– Att man är lite fjollig. För mig finns inget manligare än att kunna dansa; då kan du föra dig i vilket sammanhang som helst.

– Och så citerar de Magnus Uggla som aldrig dansar nykter. Folk säger att man blir avslappnad och för som en gud, men det är bara fel. Koordinationen blir sämre, man gör inte grejerna rätt.

”För mig finns inget manligare än att kunna dansa; då kan du föra dig i vilket sammanhang som helst.”

Göran Larsson

Får en utsänd reporter skämta och säga att Veronicas och Görans semifinal gick som en dans? Det kändes riktigt bra, säger de, och de är klara för final. Det innebär som sämst en femteplats, en tangering av deras personbästa.

Man kan ana en liten tvekan hos dem innan de är i gång, men sedan går det ­rytmiskt och utan alltför yviga armrörelser – knuffar du till nån under dansen är det kört. Det blir 90 stabila sekunder för Veronica och Göran, och de allra sista för hela tävlingen. Domare Axelsson är färdig på under minuten och här är resultatet:

På tredje plats Fredrik & Åsa, jubel utbryter, på andra plats Johan & Katarina, jubel igen. Modet sjunker hos Göran, ingen pallplats den här gången heller, men kul förstås att både trean och tvåan kommer från hans klubb. Han förbereder sig för hemfärd, men artigheten bjuder att man stannar och inväntar segraren:
– Vinnare är par nummer 169, Göran Larsson och Veronica Lind från GRRC.

Dansglädje blev vinnarglädje när Veronica och Göran tog sin första pallplats i tävlingsbugg. Foto: Madeleine Andersson.

Den oförställda glädjen bara exploderar, man hör Gäv-le klapp klapp klapp, Gäv-le … Göran och Veronica gör high-five med alla runt omkring och kliver högst upp på pallen. Gävle Rockin Rollin Club, en livaktig klubb med 1 000 medlemmar tar storslam i äldsta klassen.

– Trodde inte mina öron, skrattar Göran.
– Nu har vi fått smaka på det här, det ger mersmak, säger Veronica
– Vi har pratat lite löst om att gå upp till nationell klass och få tävla i SM, där är det ett himla ös med hejaklackar på läktaren, strunt samma hur det skulle gå för oss. Det vill jag ju ännu mer nu, säger Göran.

Hans analys av framgången är att de har lyckats att ständigt förbättras, han visar ett Youtubeklipp från allra första tävlingen med ”en stel gubbe som struttar omkring”.
Veronica har en något annan syn på det vinnande receptet:

– Man ska vara lite sjuk veckan före – och kan inte DA komma med på nästa tävling också?

Ett vanligt dans-kit: hårsprej, locktång och gympa­skor. Foto: Madeleine Andersson.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

En given plats på scenen

En given plats på scenen

Hon har vunnit Dansbandskampen, Körslaget och Let’s Dance och drivit det populära dansbandet Elisa’s – i höst gör hon sin första musikalroll. Mångsysslaren Elisa Lindström som triggas av att gå utanför sin bekväma zon – läs eller lyssna på DA:s reportage.

”Jag gillar det naturliga”

”Jag gillar det naturliga”

Profilen. När hon var barn ritade Ebba Ohlsson alltid hästar. Som sjuåring började hon på ridskola. När hon köpte sin häst, Nicci, var det självklart för henne att följa sin egen filosofi. Här berättar hon om … Hur chefens hjälp gjorde susen Jag har alltid drömt om en egen häst. Innan hade jag ridit på […]

Jämlikheten som försvann

Jämlikheten som försvann

Bilden av Sverige som ett unikt jämlikt land lever kvar trots att vi i dag har lika djupa klassklyftor som på 1940-talet. Den nyutgivna antologin Klass i Sverige sticker hål på en föråldrad självbild.

Kampen för liv

Kampen för liv

Nora Lorek och Maria Loewen skildrar barnmorskornas arbete i Bangladesh.

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg har gjort kompromisslös pop, skrivit dikter om att önska sina barn döda, kallat Moderaterna för skadedjur och bett grammisjuryn behålla sin skit. Inget var särskilt lönsamt.

Frihet på fyra hjul

Frihet på fyra hjul

Fotografen Benjamin Nørskov reser tusen mil för att fånga epa-kulturen.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.

”Älskade mamma kallar jag den”

”Älskade mamma kallar jag den”

Pappersarbetaren Rainer Paakkinen fortsätter teckna, ge ut böcker, och har tagit sitt livs första högskolepoäng.

Du sköna nya spelvärld

Du sköna nya spelvärld

Banbrytande ljussättning och nästan obefintliga laddningstider kan förändra hur tv-spel ser ut och fungerar. Förhoppningarna efter att Xbox Series X och Playstation 5 lanserades i november är stora.

Inför återvinningen är vi alla lika

Inför återvinningen är vi alla lika

I sin första seriebok skildrar Ulrika Linder en arbetsplats som är som samhället är mest – men ändå inte.

Sjuka Samhall

HR styr allt men slipper ta ansvaret

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

I ett helt år har Samhall använt desinfektionsmedel som de anställda tillverkar själva. Om medlet inte hanteras rätt fungerar det inte. Richard Fredriksson, regionalt skyddsombud, kräver att Samhall plockar bort medlet.

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Emilia städar på en skola i Mellansverige och blev nyligen sjuk i covid. Här berättar hon med egna ord.

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

”Det finns inget människovärde kvar överhuvudtaget.” Det skriver en av alla anställda på Samhall. Medarbetare och chefer från norr till söder hör av sig för att berätta om situationen på det statligt ägda företaget.

Hon vill skydda de oskyddade

Hon vill skydda de oskyddade

Maj-Len är allas Maj-Len, den Samhall­städarna vänder sig till när de inte orkar mer. Men ibland säger även hennes kropp ifrån.

Samhall struntar i smittan

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar äldreboenden, mataffärer och gym. Utan skydd. Lyssna på det inlästa reportaget om Samhalls städare, som glömdes bort i pandemin.

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall har förändrats mycket genom åren. Konflikten mellan uppgiften att erbjuda personer med funktionsnedsättning ett meningsfullt och utvecklande arbete och kraven på lönsamhet har präglat verksamheten under senare år.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.