Kampen om arbetarnas röster

Sverigedemokraterna jobbar hårt för arbetarnas röst. De lägger om politiken och slipar formuleringar för att inte skrämma bort arbetarna – partiets viktigaste väljargrupp. Facket tampas med problemet, hur hanterar man sverigedemokrater i de egna leden? I Skåne ställs allting på sin spets.

De visste inte hur de skulle reagera. Catarina Palmblad skulle hålla i en facklig utbildning och i klassrummet satt en aktiv sverigedemokrat. Jamal El-Haj gick in i sitt lunchrum och upptäckte en förändring. Svenskar och invandrare satt inte längre tillsammans. En kylslagen söndag i maj tar de sig till Landskrona för att manifestera mot rasism och mot Sverigedemokraterna. ”Inga rasister i politiken” står det på röda ballonger som pryder Slottsparken.

Vid den gamla dansparken Sommarlust i Kristianstad kliver Catarina Palmblad och Katarina Konoré (bilden) på en förbeställd buss tillsammans med en liten skara från IF Metall-avdelningen. I dag är parken sliten, ingen dansar pardans längre. Men när Catarina och Katarina var i tonåren på 70-talet var det stället att vara på varje onsdag – permissionsdagen i den gamla militärstaden.

Catarina med C jobbade under tjugo år som maskininställare på Nolato, hade hjärtat hos Socialdemokraterna och ett brinnande intresse för fackliga frågor. När hon slutade på företaget fortsatte hon på den fackliga banan. En arbetskamrat från Nolato gick en annan väg. Han hamnade i kommunfullmäktige 2002, när Sverigedemokraterna för första gången blev invalda i Kristianstads kommun.

I höstas möttes de igen. I Catarinas klassrum. Han, som aktivt stöder partiet som tycker att invandrare förstör för alla andra. Hon, som jobbar för rörelsen vars rötter finns i allas lika värde.

Huruvida ekvationen går ihop är vida omdiskuterat i fackföreningsrörelsen. Flera sverigedemokrater har blivit uteslutna ur facket. Värdegrunderna ses som oförenliga. Ändå är han inte den ende som attraheras av de båda. Han skulle egentligen kunna ses som typexemplet på Sverigedemokraternas viktigaste väljargrupp, arbetare som är missnöjda med Socialdemokraterna.

I klassrummet fanns ingen möjlighet att ta diskussionen. Catarina tycker att det är svårt att försöka analysera sverigedemokraten som gick på facklig kurs. Hon tror att de flesta som röstar på Sverigedemokraterna i dag har blivit förbaskade på något – och känner av samhällstrycket som riktar ilskan mot invandrarna.

– Det enda jag begriper av honom är att han är väldigt, väldigt missnöjd med något som sossarna gjort, konstaterar hon.

Katarina Konoré är i dag aktiv socialdemokrat i Kristianstad. Hon sitter i kommunfullmäktige, i opposition mot alliansen och Kristanstadbygdens framtid.

Tidigare nämnda sverigedemokrat och två av hans partikamrater finns också med vid fullmäktigemötena. De har röstat i linje med alliansen i nästan varje förslag den här mandatperioden. Förutom när de förlorar på det själva; som när ett förslag om att minska platserna i fullmäktige skulle leda till att de miste en stol.

– De är inte ett mittenparti som de säger, de är ett borgerligt parti. I alla fall i Kristianstad, säger Katarina.

Någonstans mellan Tollarp och Eslöv kommer frågan om hur Sverigedemokraterna ska bemötas upp. Katarina och Catarina är överens om att missnöjet ofta är väldigt enkelspårigt.

I december ordnade duon en arbetslöshetsmanifestation på torget i Kristianstad. Ett par som sa sig vara sverigedemokrater kom fram till Katarina och frågade: ”varför tar vi inte hand om våra uteliggare i stället för att ta in femhundra invandrare?”.

– Då sket jag i att diskutera invandrarna och fokuserade istället på vad vi gör för uteliggarna.

Efter ett tag visade det sig att paret hade betydligt mer gemensamt med Socialdemokraterna än med Sverigedemokraterna.

– Man behöver inte säga vad de gör för fel, det är istället viktigt att prata ideologi, jag har ju rötterna att falla tillbaka på, säger Katarina.

Framme vid Slottsparken i Landskrona möts busslasten av varma toner från Gambiska föreningen och kalla regndroppar. De är tappra, manifestationsbesökarna som åkt från olika IF Metallavdelningar i Blekinge, Halland och Skåne. Kanske hade de varit fler än de drygt hundra som dök upp om vädret varit bättre, eller så är den krassa sanningen att den låga besökssiffran någonstans speglar verkligheten.

I duggregnet tar Jamal El-Haj (bilden) en värmande kopp kaffe innan det är hans tur att hålla tal. Han är ordförande i avdelning 51 Malmö och har drivit integrationsfrågor inom facket länge. Han sitter också i förbundsstyrelsen och i höst kandiderar han till riksdagen.

Jamal har jobbat på Akzo Nobel sedan -87. Det var i lunchrummet han upptäckte förändringen. Arbetskamraterna satt annorlunda. De etniska svenskarna satt för sig och övriga för sig och de båda grupperna pratade knappt med varandra. Innan hade det funnits kompisgäng som höll sig till varandra, några som pratade samma språk kanske satt tillsammans, men det hade aldrig varit såhär.

Det var i början av 90-talet och utanför lunchrummet förändrades också något. Lasermannen härjade, flyktingförläggningar utsattes för attentat, rasistiska organisationer vann mark.

Det var, precis som idag, lågkonjunktur, arbetslösheten var hög och Sverige hade en borgerlig regering, faktorer som enligt Jamal bäddar för ökad främlingsfientlighet. Och det var som att vindarna utifrån samhället letade sig ända in i till hjärtat av hans arbetsplats. Det blev en brytpunkt för Jamal.

– Jag tillhörde ingen speciell grupp, varken svenskarna eller invandrarna. Jag är arbetare. Det kvittar var du kommer ifrån. Vi är kamrater, vi strävar efter rättvisa och bättre löner allihop. Hur ska vi kunna sträva efter det när vi är splittrade?

Han bestämde sig för att ta upp den nya uppdelningen med sina arbetskamrater och frågade varför de hade börjat sitta på det viset. Ingen hade ett bra svar på frågan.

När han några dagar senare gick in i samma lunchrum var stämningen förändrad. Runt ett bord satt en grupp arbetskamrater, några med rötter i Sverige och några med rötter på andra håll i världen. De satt böjda över en och samma tidning och löste ett korsord tillsammans.

– Det var efter det här jag kände att man måste ta den här diskussionen. Man får inte sitta tyst, säger Jamal.

Idag tycker han att stämningen mellan arbetskamraterna är bra. Visst finns det motsättningar, berättar han, men aldrig att det går så långt som till öppen rasism. Det skulle inte fungera. Mellan 30 och 40 procent av de anställda har sin bakgrund i ett annat land än Sverige.

Jamal tror att SD:s ändrade arbetsmarknadspolitik är ännu ett försök att spela rumsrena, men att förändringen inte går särskilt djupt.

– De försöker vilseleda våra kamrater med enkla lösningar. Våra kamrater har tunga arbeten och hinner inte läsa på och då ser man kanske inte vad det är för ett parti egentligen.

– Fascismen håller på att bli Europas näst största arbetarparti, säger Jamal lite senare från scenen i dagens sista tal.

– Det är inte längre överklassen som står för deras politik utan det är vanliga människor. Arbetskamrater, arbetslösa och sjuka, från vanliga arbetarklassområden. Detta får vi inte blunda för, säger han och framhåller att det är arbetarrörelsens uppgift att se till att rasismen inte får fäste på våra arbetsplatser.

Efter Jamal kliver Mikael Wiehe upp på scenen och publiken tätnar något. Till de avslutande tonerna av Det här är ditt land börjar Kristianstadgänget dra sig mot bussen.

KATARINA SJÖSTEDT