Lilla Edet fann ny väg efter dödsolyckan

För två år sedan klämdes en 38-årig kvinnlig operatör till döds i en konverteringsmaskin på SCA Lilla Edet. Det kommer ingen på bruket att glömma. Men nu går arbetet vidare – vid en säker maskin. Och man har lärt sig en hel del.

Det otänkbara inträffade vid halv fyra-tiden på söndagseftermiddagen den 25 oktober. När platschefen Sussan Sandberg och avdelningsordföranden Ulla Linnarsson fick dödsbudet tog de sig direkt till bruket.

– Vår räddningsledare samlade all personal i matsalen, alla som var här informerades direkt och nattskiftet som kom sedan, berättar Sussan Sandberg.
– Vi ringde också in alla chefer. Och en präst och kommunens krisgrupp, den personal som var närmast olyckan fick träffa dessa.

På olyckskvällen var Sussan Sandberg hemma hos den omkomnas familj.
– Eftersom de fått en felaktig bild av hur olyckan hänt kom de hit en dryg vecka efteråt – make, syskon, föräldrar. Alla fick en inramad kopia på den bild som stått vid kondoleansboken där arbetskamraterna skrivit en sista hälsning.

Arbetskamraterna besökte arbetsplatsen tidigare:
– Det var ett råd såväl från prästen som kommunens krisgrupp, vi var där så snart polisen tagit bort avspärrningarna, berättar Ulla Linnarsson.
– Det var ett aktivt beslut, det kändes inte så lustigt. Men jag och Ulla tog dem i handen och gick dit för att läkeprocessen skulle komma igång, då är det viktigt att man är tillbaka så snart som möjligt, kompletterar Sussan Sandberg.

Alla bruk med denna typ av maskiner – även konkurrenterna – kontaktades om vad som hade hänt. Dessa maskiner finns runt om i Europa, i USA och i Ryssland.
– Det var självklart, om någon känt till att en sådan här olycka kunde hända hade vi önskat att man varnat oss.

Maskinerna, som stängdes av direkt efter olyckan, startades igen första veckan i december, en dryg månad senare. De var då ordentligt ombyggda av maskinleverantören i samverkan med de anställda. De deltog i ombyggnadsprojektet och tränades och utbildades i de nya arbetssätt som blev följden av ombyggnaden. Dessutom jobbade de med andra förbättringsprojekt på avdelningen.

Att få i gång produktionen under säkra förhållanden var en sak. Men det gällde också att få dem som skulle arbeta där igen att vilja göra detta, att kunna gå vidare. Det arbetet skedde på många sätt:

– När maskinerna stod still målade vi också om dem från mörkgrönt till vitt, berättar Sussan.
– Först kände vi att man inte gillade detta. Men så lossnade det, dramatiken försvann och det kändes att vardagen kom tillbaka.

Till vardagen efter olyckan hörde också information och samtal:
– Vi skickade ut ett kommunikationsbrev varje dag om vad som hänt. Berättade till exempel att polisen tagit bort banden kring olycksplatsen,
Arbetsmiljöverket har varit här, nu kommer leverantören, nu startar vi ombyggnaden. Och så gick vi runt och talade med alla.

– Om det var någon som mådde dåligt fick vi reda på det, man känner ju varandra här, konstaterar Ulla.

Hon eller Sussan var vid konverteringen varje dag, ofta tillsammans. De märkte hur det sakta gick framåt. På hela bruket slöt man sig samman för att gå vidare:

– Det var hög närvaro lång tid efter olyckan – det brukar vara högre frånvaro då på vintern, säger Ulla.
– Mina medlemmar känner att de har fått en väldigt bra stöttning.

Det tyckte man även på Arbetsmiljöverket – ”Företaget har skött sig föredömligt efter olyckan och tagit väl hand om personalen efter olyckan, det ska de ha credit för”, var ett omdöme efter olyckan.

Och dagen innan Dagens Arbete kom till Lilla Edet hade man haft besök från Billingsfors, där en dödsolycka precis hade inträffat.
– Vi har ju tyvärr den här erfarenheten. Kan vi hjälpa så gör vi det, konstaterar Sussan och Ulla.