Lönegapet på pappersbruken är större än någonsin
Skiljer tiotusentals kronor mellan högst och lägst betalda bruk ”Mer konkurrens om pengarna”
Havet ger Paula lugn att sörja
Publicerad 2025-10-24, 04:00 Uppdaterad 2025-11-01, 14:45
Hur berättar man för sin 15-åriga son att hans pappa plötsligt är död?
Den frågan höll Paula Mossbäck vaken en hel natt.
– Paniken i hans ögon sen, på morgonen… Det är det värsta jag har varit med om, säger hon.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
På Alla helgons dag är det många som tänker på sina nära och kära som har gått bort. Familjen Mossbäck i Eskilstuna tänker på pappersarbetaren Peter som dog i en arbetsplatsolycka för drygt två år sedan – varje dag.
Klockan var runt tio på morgonen. Första maj 2023. En måndag. León, 15 år, som var ledig från skolan, hade precis vaknat och gått ut från sitt rum när hans mamma och äldre bror bad honom komma och sätta sig i vardagsrumssoffan.
León förstod genast att något var fel, och snart kom orden:
– Pappa är död.
Pappa, Leóns pappa, det var Peter Mossbäck. En 47-årig pappersarbetare som veckan innan hade fått ”guldklockan” efter 25 fläckfria år på Billerudfabriken i västmanländska Frövi.
Men några fler år blev det inte. För dagen innan, under ett arbetspass sent på valborgsmässoafton, omkom Peter av svavelväteförgiftning i samband med att han hade rensat filter.
”Företaget hade slarvat med säkerheten”
Peters död skulle beröra och påverka många – familj, vänner, arbetskamrater. En dödsolycka som Billerud, efter två år av frågetecken och utredningsarbete, dömdes av Örebro tingsrätt att betala en rekordstor företagsbot för; 17,4 miljoner kronor. Plus 110 000 kronor i skadestånd till Paula, León och Peters båda föräldrar.
– Men för oss betyder det ingenting. Vi vaknar fortfarande varje morgon och tänker på Peter, säger Paula medan vi sitter i hennes bil på E20, strax söder om Vänern.
– För oss var det bara att få ett kvitto på att vi hade haft rätt hela tiden. Att Peter blev förgiftad och att företaget hade slarvat med säkerheten.
Det är höst och vi är på väg hem till Paulas lägenhet i Eskilstuna där hennes barn väntar. Bakom sig har hon just lämnat Tjörn där hon jobbar deltid som sjuksköterska numera, och dit hon planerar att flytta för gott så snart Léon har gått ut gymnasiet.
Tjörn blev som en mental tillflyktsort för henne när Peter hade gått bort, berättar hon. Det var dit till ön som hon och León åkte efter begravningen – i slutet av maj 2023 – när begravningen och den värsta chocken hade lagt sig. Nu behövde de en plats att sörja på i ett par månader. Komma bort ifrån allt kaos. Till havet.
Ja, havet där ”lugnar” henne, säger hon. Vattnet, klipporna, ljudet från vågorna. Horisonten. Där, i Bohuslän, påminns hon också om sitt hemland, Chile, som hon och Peter besökte flera gånger tillsammans.
I tjugo år kände de varandra. De träffades via en dejtingsajt våren 2003, Paula med en fyraårig son, Daniel, från ett tidigare förhållande. Tycke uppstod och kort därpå flyttade de ihop, gifte sig och fick efter fem år sonen León, innan de efter ytterligare nio och delvis skakiga år valde att skilja sig och flytta isär.
Men känslorna svalnade aldrig riktigt. Redan året efter skilsmässan fann de varandra och blev ett par igen, berättar Paula. Nu som särbo.
– Vi planerade också att gifta oss igen, i Chile, på Påskön, det var vårt mål. Och kanske bosätta oss någonstans vid havet sen. Men så dog Peter.
Det var Peters mamma som ringde och berättade. Klockan var runt halv elva på kvällen. Paula minns att hon sjönk ner på köksgolvet.
– ”Va …?” ”VA!?” ”VA!!?!”
– Först trodde jag henne inte. Jag hade ju nyss pratat med Peter, bara nån halvtimme innan. Men efter en stund förstod jag, och sen tänkte jag: ”Hur ska jag berätta det här för León!?”
Minuterna gick, och under tiden som León låg och sov i rummet intill rusade Paulas tankar hit och dit. ”Peter, död!” ”Hur då?” ”Varför?” ”Vad gör jag nu?”
Till slut, efter ett par ensamma timmar av vånda och gråt, ringde hon Leóns nio år äldre halvbror Daniel.
Daniel, Daniel Arredondo, har blivit någonting mer än en halvbror för León alltsedan Peter gick bort. En sorts fadersfigur. Ungefär på samma sätt som Peter blev det för honom sedan han var fyra år.
– Vi brukade spela dataspel och titta på fotboll ihop när jag var liten, säger Daniel när vi träffar honom i Eskilstuna senare på kvällen.
– Och han lärde mig mycket om teknik, ny teknik. Dessutom var han jätteduktig på att laga mat, särskilt grillad mat, och det vill jag också bli.
Daniel var ute och festade med några kompisar i Örebro när Paula ringde. Först hörde han henne inte, sedan trodde han henne inte, och därefter dröjde det en stund innan det till slut sjönk in även för honom.
Chockad, ledsen och lite berusad gick han hem till en kompis och stannade där till morgonen, tills han kände sig så pass nykter och klar att han kunde köra de nio milen hem till Eskilstuna.
– Jag tänkte på mycket där i bilen, men framför allt tänkte jag på hur mamma och jag skulle förklara för León att Peter är död.
Peter Mossbäck var född och uppvuxen i Frövi. En omtyckt man med särskilt intresse för matlagning, sport och tekniska prylar.
Några av hans vänner och arbetskamrater, som känt honom i årtionden, beskriver honom som en ”mycket snäll”, ”glad” och ”skämtsam” samt ”extremt lojal” person som ”alltid hjälpte till” – både på jobbet och privat.
Och León, han är som en kopia av sin far om man frågar Paula. ”Både till sättet och fysiken.”
León visar mig sitt rum. Han är 17 år nu, har påbörjat andra året på gymnasiet, naturvetenskapligt program, och säger att han har siktet inställt på att plugga vidare efteråt. Möjligen till robotingenjör, något som Daniel tidigare har gjort.
Han sätter sig ned vid skrivbordet och snurrar lätt på stolen. Dator och skärmar upptar halva bordet, och på andra halvan ligger en sak som är honom särskilt kär – en trasig korthållare. Ett litet metalletui för betalkort och liknande.
– Den är trasig, men den är efter pappa. Jag kommer ihåg när han köpte den, och att jag ville ha en likadan. Så då tog jag den.
Sökte skydd hos vänner och dataspel
Dagarna och veckorna efter att han hade fått beskedet den där morgonen var förstås oerhört tunga för honom.
– Det var särskilt tufft att se mamma så ledsen. Men … ja, det var jobbigt. Jag gick inte i skolan mer den terminen.
Vad gjorde du i stället?
– Då var det nog mest dataspel här inne faktiskt. Satt och spelade tillsammans med kompisar och försökte tänka på andra grejer. Speciellt en kompis kom att betyda mycket för mig. Det tror jag aldrig att jag har berättat för honom, men det gjorde han.
Varje dag tänker han på sin pappa.
– Jag använder det som motivation för mig själv på något sätt. Alltså, jag tänker att jag inte vill svika honom.
Hur då, menar du?
– Att jag ska försöka sköta mig och leva ett stadigt liv, liksom. Uppnå saker. Jag vill göra honom stolt.
När tänker du oftast på honom?
– Det är nog mest när jag sitter här vid datorn och till exempel kollar på någon video som han skulle ha tyckt eller sagt något om.
Hur känns det då?
– Jag tror att jag har landat i att det inte är så jätteledsamt längre. Utan bara försöker tänka bra saker om honom. Han var en bra pappa, liksom. Glad. Med honom blev det aldrig så dystert. Och jag vill också vara glad, för hans skull. Det är så jag tänker.
Ett av de finaste minnena som León har av sin pappa är när han var liten och de två besökte den småländska Vilda västernparken High Chaparral tillsammans.
– Jag var rätt så blyg av mig då. Vågade inte stå ensam i köer och ta för mig riktigt. Men han tog med mig överallt. Visade mig hur man skulle göra. Såg till så att jag faktiskt kunde göra allt jag inte vågade och …
– … Ja, han försökte helt enkelt göra så att jag skulle få den bästa upplevelsen som möjligt. Och det gjorde han.
