”Jag passar inte in i USA. Jag är för tråkig”

En storstjärna kommer in i rummet och allt avstannar. När Björn Skifs kliver in märks det inte. Men en hel nation gråter när han sjunger.

Björn tar emot oss hemma på sin grandiosa gård, en gammal prästgård, belägen strax söder om Stockholm. Huvudstaden är så nära, men ändå så långt borta. Här är chansen att se älgar komma rusande över fälten alltid överhängande och snobbar från Stureplan är en art man kanske läst om, men aldrig sett några levande exemplar av i trakten. Han och hustrun Pernilla har bott här i 23 år.

– Det var riktigt risigt när vi flyttade in. Men vi såg allt i ett romantiskt, rosa skimmer. Det har varit 23 års jobb och massor av fix. Nu är vi inne på tredje varvet och har precis lagat fasaden och taket. Igen. Sådant vi gjorde när vi först kom hit, säger Björn och häller upp kaffe.

Det är få förunnat att peaka vid 64 års ålder.

Men så finns det också bara en Björn Skifs.

2010 rörde han en nation till tårar när han sjöng på kronprinsessan Victoria och Daniels bröllop och samma år sågs hans bejublade show av en kvarts miljon människor. Det avslutades med tre kvällar i Globen.

Då, i den sista låten i den sista showen, var det Björns tur att röras till tårar, när han ensam vid pianot framförde balladen Let music live.

– Ja, då grinade jag. Jag fattade vad jag hade fått vara med om. Jag menar, hela det året – och nu var det slut. Det var glädje blandat med vetskapen att det här kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Han liknar det vid att varje kväll gå ut på scen och känna sig stor som Bruce Springsteen. Eller U2. Eller Rolling Stones. Så många fler akter har inte den publika dragningskraft som Björn Skifs har här hemma.

Han var tagen.

– Det var verkligen en känsla av: Va?! Ska jag?! Ska jag ut på det där jättebygget och uppträda?!

Det skulle han och det gjorde han och han har själv funderat på hur det kunde bli så.

– Egentligen ska man ge fan i att analysera och bara åka med. Men ska jag ändå försöka tror jag att en del av förklaringen är att jag varit med så himla länge, samt att jag har en publik i en ålder som inte går på så mycket. Det finns inte så mycket som erbjuds den gruppen.

Uggla, Ledin, Lundell – ja, självaste Springsteen med för den delen, har en publik som i huvudsak är 40 år och uppåt. Men det är ändå annorlunda.

– De drar mest sina hardcore-fans, tror jag. Jag gjorde en mycket bredare grej. Där fanns mina hits, ja, men i omarbetade versioner och allt var inkorporerat i en show som var Las Vegas ibland, opretentiöst ibland … Där fanns komik. Jag älskar show! Jag har en väldig massa sidor i mitt artistskap och det finns inte många andra i Sverige som håller på med det.

1974 blev han med Hooked on a feeling den förste svensken genom tiderna att erövra förstaplatsen på singellistan i USA, han har två segrar i Melodifestivalen och med Håll mitt hjärta låg han 142 veckor på Svensktoppen.

Mångsyssleriet kan förefalla listigt och strategiskt, men sanningen är den rakt motsatta.

– Det har aldrig funnits ett skit av strategi i mina beslut. Det ena har gett det andra och jag har varit nyfiken och velat prova på allt.

Nyfikenheten och lusten att ta för sig för av allt på nöjesvärldens smörgåsbord har säkert sin yttersta förklaring i att Björns pappa Anders var framgångsrik revymakare på lokalnivå hemma i Vansbro i Dalarna.

Björn ramlade förvisso av stolen i extas första gången han hörde Little Richard vräka ur sig ”A-wop bop-a loo-mop a-lop bam-boom! Tutti Frutti, aw-rooty!”.

Men vid sidan av rock ’n’ rollen och sången fanns allt det andra i pappas kreationer. Ja, en revy är ju i sig alla genrer under ett paraply.

– Jag tar för givet att mitt breda intresse kommer därifrån, lusten att göra gubbar, att vara med i sketcher. Jag såg att pappa fick göra allt det där, men jag fick inte vara med då, för jag var för liten. Sen har jag tagit igen det där under hela mitt liv.

Artisteriet var inte så mycket ett val som ett absolut måste. Tanken på ett vanligt jobb dog definitivt efter bara tre dagar på gymnasiet i Borlänge. Då ringde Björn hem till sin pappa i Vansbro och sa:

– Tjena, det är jag.
– Ja men hej du, hur går det?
– Du, jag kommer hem nu.
– Gör du det.

Björn skrattar och säger:

– Han ifrågasatte det inte ett dugg. Han hörde det på mig, på rösten, på allvaret i den, att nu jävlar var det färdigt med alla tankar på en normal karriär. Utan det stödet hade jag inte suttit här i dag. Det är ett som är säkert.

Björns nya album – Break the spell – har sitt ursprung i det magiska året 2010.

Det är resultatet av ett samarbete med låtskrivare i absolut världsklass. Först och främst Jörgen Elofsson.

– Det är första gången som jag orkar med att lyssna på en platta som jag gjort själv. Annars har jag aldrig tyckt att det är vidare kul att lyssna på mina egna grejer. Det är låtar som är väldigt sångbara. Det märks att Jörgen själv är sångare.

Björn hämtar kraften från tårna och känslan från själen och hjärtat.

– Det har aldrig varit roligare att sjunga. Min röst har inga begränsningar bara för att jag blivit äldre. Jag kommer i stort sett lika högt upp i registret och det känns som att jag i dag mer än förr kan göra ett material till mitt eget.

Allt började med att Jörgen Elofsson en dag hälsade på hemma hos Björn och spelade upp en låt i hans kök.

– Han frågade om jag ville sjunga in den. Jag sa ja direkt. Självklart, det var ju en jättebra låt.

Sen gick det en tid och Jörgen hörde av sig igen:

– Han berättade att låten var skriven som en sång från Daniel till Victoria. Jag bara: Va?! Jo, sa han, det ska bli den officiella bröllopslåten. När jag, så att säga, hade vant mig vid att jag skulle bli kunglig hovleverantör, hörde Jörgen av sig ännu en gång och sa: Du, de vill att du framför den i kyrkan.

Björn skrattar och skakar på huvudet åt minnet.

– Sen gick jag omkring och var skitnervös i två och en halv månader.

Minnesförlusten från Eurovision Song Contest 1978 fladdrade förbi framför ögonen.

Då när Björn glömde bort texten till öppningsversen i Det blir alltid värre framåt natten och uppfann ett nytt språk i direktsändning inför 500 miljoner människor.

Dagarna och kvällarna då lever jag
Röppni fälls
Örr ur i knön
Och gniblisåå
På kvällen…

Klippet ligger på Youtube för den som ännu inte sett det. Det fick inte hända igen. Vad som helst, men inte det.

– Det var en en-gång-i-livet-händelse och jag sa mig själv: Björn, nu är det fan inte läge att glömma bort texten! Vi hade bara kört igenom låten en gång innan vi framförde den … Det var osäkert som fan, men det var bara att kasta sig ut, och det gick ju bra.

Det blev ännu en megahit med 35 veckor på Svensktoppen.

Björn Skifs är också aktuell med showen Lennie Skifs – Still Crazy på Tyrol i Stockholm.

Han och Lennie Norman är vänner sen länge och har pratat om att göra nåt ihop nästan lika länge.

– Vi kallar det för Lennie Skifs, just för att vi gör nästan allt tillsammans. Vi är två på scen men vi ska bli som en gubbe. Det lär nog förvåna folk. Det är få som vet det, men Lennie är gammal musikant och sjunger bra. Vi gör mycket ihop musikaliskt och sen står vi och gnabbas med varandra och tar upp ämnen som hör ihop med vår ålder, konflikten i att man känner sig ung i huvudet men är gammal i kroppen. Hur är det, är det okej för mig att bära jeans i två år till, eller måste jag börja gå i galoscher nu?

Det är långt ifrån jätteshow med utsålda hus på Scandinavium och Globen.

– Ja, men det är i högsta grad medvetet. Jag kände redan då 2010 att nu kan jag inte ta det längre åt det storslagna, att nästa gång skulle jag vända på det och göra nåt mindre, intimare, utan överflöd, utan dansare. Det är bara jag och Lennie och fem man i bandet.

I vanlig ordning regisseras föreställningen av Pernilla Skifs. Så har det sett ut sen 2000 när de gjorde sin första föreställning ihop: Speldosa – ett musikaliskt Vasalopp i Sälen. Det gick precis som de i alla år hade hört folk säga att det inte skulle gå, det vill säga hur bra som helst.

Det visade sig ha varit ett misstag att hålla yrkesliven separata från varandra.

– I säkert 15 år hade vi sagt varandra att, nej, inte jobba ihop. För det sa ju alla, att gör man det blir man osams, showerna blir dåliga, det blir elände av allt, svarta rubriker och skilsmässa.

I stället blev det precis tvärtom.

– Ja, det märkte vi ju direkt, att det här gick jävligt bra. Vi hittade spontant våra roller, hon var regissör, jag var artist, och när vi kom hem efter arbetsdagen var vi Björn och Pernilla igen. Det är klart att vi kan ryka ihop. Jag kan ju inte tassa på tå bara för att jag jobbar med min fru. Och tvärtom. Tycker vi att nåt är fel vågar vi säga det rakt på sak.

Ingen känner dem bättre än vad de känner varandra och det är bara en fördel.

– Hon vet exakt hur långt hon kan pressa mig, vad jag kan och inte kan. Avancerad koreografi är inte min grej, hahaha. Du vet: Björn, stå still för fan! Sen har vi likadan syn på vad som är underhållning och komik. Faktiskt har vår privata relation vuxit av det här, för det har gett ytterligare en dimension åt det hela, att jag känner respekt för henne inte bara som människa, kvinna, hustru, utan också som arbetskompis och chef.

Om det förnuftiga i deras arbetsrelation var ifrågasatt, var det dessförinnan i högsta grad samma sak med deras kärleksrelation. 18 är skiljer dem åt och Pernilla var bara 22 år när de blev ihop.

– Ja, det var gott om olyckskorpar. Hur ska du kunna vara ihop med en 22-åring, sa de till mig. Och Pernillas polare sa till henne: Akta dig, han är ju bög! Hon bara: Vad säger ni? Så en dag frågade hon mig: Björn, jag måste fråga dig, är du homosexuell eller bisexuell eller nåt?

Det var ett efterhängset rykte vid den här tiden. Bland annat snackades det om att Björn och Clabbe af Geijerstam var ihop.

– Jag kände till det, men Pernilla förstod ju snabbt hur det låg till. Och åldern har aldrig varit ett problem. Hon är mogen för sin ålder och jag är barnslig för min. Dessutom, man tänker inte på åldern när ett förhållande har satt sig, man är människor och inte en siffra.

Björn Skifs har kanske inte varit den listige strategen i jobbet men han var det i högsta grad när han blev ihop med Pernilla.

– Allt började med att vi sågs i en korridor på Cirkus i samband med en välgörenhetsgala för tv. Det var allt. Vi bytte inte ett ord. Men nånting hände där. Hon kände det också. Vi har pratat om det efteråt.

Sen hjälpte Björn ödet på traven. Han höll på med en tv-show och i en av scenerna behövde han en tjej som skulle sitta med honom i en raggarbil och tugga tuggummi.

– Jag sa till producenten att jag kände till en tjej som var perfekt för uppdraget. Pernilla tog jobbet och trodde att hon skulle steppa. Hon var ju dansare och helt grym på att steppa. Hon fattade ingenting: Varför ska jag sitta här och tugga tuggummi? Men så spelade vi in under två kvällar och nätter. Det blev långa pauser mellan tagningarna … Jag fick chansen att närma mig henne och sen blev vi ihop.

För 37 år sen stod Björn Skifs backstage i Västerås och det var bara fem minuter innan han skulle in på scen i den bibliska musikalen Godspell. Han var sminkad till clown och hade ett målat frågetecken på kinden. Då kom nån i scenpersonalen och sa att han hade telefon.

Björn viftade först bort det, men när han fick veta att det var från USA tog han luren.

– Hi, it’s Al Correy from Capitol Records. What are you doing in Sweden? Get your ass over here! Now!

Hooked on a feeling hade tagit sig in på topp 10 i USA och var på väg mot förstaplatsen.

– Jag jobbbar och kan inte komma, svarade Björn och gick ut på scenen.

Det här var i april. Efter det åkte han på folkparksturné med sitt band Blåblus och först därpå tog de sig över till USA. Då var det augusti och ögonblicket hade försvunnit. Det blev ändå ett minne för livet med cocktailpartyn, bland annat hemma hos Neil Diamond, och ett minnesvärt gig i Hollywood där Björn gästades på scen av ingen mindre än Cher.

Är det här ett öppet sår, att han inte tog chansen till vara på ett bättre sätt?

– Ja, men att vi i bandet inte fattade vad som hände var väl en sak. Vad värre var, ingen fattade hur man skulle agera, det var ingen från vare sig skivbolag eller management som sa: Boka av alla engagemang och stick till USA! Ingen fattade nånting. Och på 70-talet var det politisk slagsida åt vänster i svenska medier, det blev en spalt eller nåt i Expressen, det var allt, så  man tänkte lite så själv: Nähä, det kanske inte är så märkvärdigt? I själva verket var det nåt fullständigt makalöst. En svensk artist etta på USA-listan! För första gången! Men det fattade jag inte då.

Det finns dock ingen bitterhet över att det blev som det blev.

– Jag passar inte in i USA. Jag är för tråkig. Jag har för lite av det de kallar ”star quality”. Jag menar, om en sådan som Carola kommer in i ett rum så stannar allting av, men när jag gör det märker ingen av det. Jag ställer bara till med uppståndelse på scen. Det passar mig, jag vill inte göra väsen av mig vid sidan av. Men i USA måste du vara som en stjärna hela tiden. Det är samma sak i Tyskland.

En gång när Björn var i just Tyskland blev han tillsagd på skarpen eftersom han var i färd med att sätta sig i en taxi till inspelningen av en tv-show.

Klädd i vardagskläder ovanpå allt.

– En kvinna kom rusande och skrek: Nein! Nein! Nein! Du musst nicht in taxi kommen! Du musst in limousine kommen! Och, jag menar, ska det vara så, ja, då får det vara för mig.

TORE S BÖRJESSON