Flykten från nuet borde få ett slut

Krönika Jag kanske aldrig växer upp helt, men det är dags att glänta på dörren till det verkliga livet.

Höst. Netflix. Kvällarna fylls uteslutande av sci-fi, övernaturligheter och hårt skruvade sitcoms. Åtminstone tills min fru övertalar mig att ge det där nya verklighetsbaserade tunga relationsdramat en chans. Det dröjer en kvart innan det kryper i skinnet.

Varför vill jag ta del av någon annans ångest? Jag vill fylla mitt inre med något som inte redan finns där.

Verkligheten bor i mig. Någonstans. Den är lite svår att känna då jag hela tiden bedövar den med fluffiga små dagdrömmar.

Efter att ha skrivit inte bara en utan fem böcker om den sminkade rockorkestern Kiss så har frågan ”varför i helsicke då?” börjat hagla alltmer frekvent. Vad min fascination beror på är ett rimligt spörsmål.

Lite vagt brukar jag svara att Kiss är så mycket mer än ett band, att det är ett helhetskoncept.

Uppriktigt sagt så bottnar sig allt i ett svårt fall av eskapism.

När jag släppte in hårdrocken i mitt liv var den overklig. Fantastisk i ordets rätta bemärkelse. Det mumifierade jättemonstret Eddie stapplade hotfullt runt bland Iron Maiden-medlemmarna. Dio slogs med svärd mot den eldblåsande draken Dean. Och för att ta sig bort från livet i de engelska kolgruvorna romantiserade Saxon fortskaffningsmedel som tåg, flygplan och motorcyklar. Sedan var det då Kiss, det nästan omänskliga bandet som redan hade toppat allting som gick att toppa. Fullt ut anammade jag den verklighetsflykt som Kiss stod för tills jag så småningom insåg att det inte gick att rock and roll all nite and party every day utan att köra slut på sig själv.

Egentligen är jag inte nostalgiker. Att jag gillar att grotta ner mig i skeenden som inträffade på hedenhös tid beror helt enkelt på att de redan har hänt. Samtiden är osäker. Historien är oföränderlig. Därför känns det tryggare att leva i imperfekt. Alternativt bosätta sig i en drömbubbla.

För tio år sedan insåg jag att jag inte var ensam om att dyrka eskapism. The Night Flight Orchestra började pricksäkert tonsätta den verklighetsflykt som jag så länge hade vurmat för. Bandet plockade upp det som Saxon tidigare beskrivit – att hela tiden befinna sig i rörelse. Bortåt. Härifrån.

Även om vi inte kände varandra upplevde jag det som att jag delade något slags broderskap med låtskrivaren David Andersson. När jag pratade med honom förra sommaren mådde han inget vidare. Han berättade att han var sjukskriven på grund av depression. Det var en egendomligt dyster intervju som förblev opublicerad. Han dog nyligen i sviterna av sitt alkoholmissbruk. Jag grät.

Kommer jag någonsin att växa upp? Förmodligen inte. Men kanske är det dags att glänta lite på dörren till det verkliga livet. Sluta fly. Ta tjuren vid hornen. Leva mig in i de där jobbiga relationsdramerna som rullar på Netflix. Om jag deltar i någon annans elände kanske jag inser att mitt eget elände inte riktigt är så eländigt ändå.

Carl Linnaeus