Industriarbetarnas tidning

Flickornas brott: OLYCKA

22 maj, 2012

Skrivet av

Flickor som skadar sig själva behandlas som brottslingar. Hotas eller spänns fast tills de slutat fantisera. I konsten, i filmen, i boken försöker de berätta. Men vem tror på den som är sjuk?

Vinn boken Slutstation Rättspsyk

Vi lottar ut tre exemplar av Slutstation rättspsyk. Gå in på vår tävlingssida och anmäl ditt intresse. Skicka in senast den 1 juni .

 

Jag insåg att ingen skulle tro mig om jag försökte berätta. Och det fick man ju höra också: ”Du är patient, vem ska tro på dig?” Jag försökte skrika; ”Jag ska berätta för någon, jag ska låta världen få veta vad ni har gjort!” Men de bara skrattade åt mig, stängde dörren och låste. Alla gick därifrån och lämnade mig, ensam och fastspänd./Elin.

Hon heter Anna Odell, går första året på Konstfack i Stockholm, och den här dagen ska något särskilt hända.

Jag får långt senare bara små fragment berättade för mig. Mer vill hon inte säga.

Så jag försöker se henne framför mig, en otydlig gestalt längs stadens gator. Kanske går hon, eller sitter på en cykel, kanske är hon på väg hem.

Det är vid Liljeholmsbron det sker. Hon möter en bild. Bilden av en annan kvinna. En kvinna som bär ett klädbylte i händerna, och människor som har stannat hos henne för att försöka ge hjälp.

Och Anna Odell beskriver ett hopp som för henne tio år bakåt i tiden. Att hon just nu passerar en spegelbild av sig själv.

Där började idén födas. Att den skulle sluta med att hon själv stod på samma plats några år senare, som en spegel av den spegel hon just passerat, visste hon inte då.

Inte heller att hon skulle ställas inför rätta, eller användas som exempel på den förtryckande kultureliten i socialminister Göran Hägglunds kampanj om ”Verklighetens folk”.

En kväll när allt det där har passerat sitter jag i en liten sal i Kulturhuset och hör Anna Odell berätta om sitt arbete. Hur hon talade med en advokat och vårdföreträdare om hur hennes agerande kunde komma att tas emot. Att hon filmade intervjuerna och klippte ihop det hela till en film när den spelade psykosen, som också filmades på avstånd, väl var genomförd. Hon visar små bitar, hur scenerna varvas med andra där hon ligger fastspänd i en bältessäng. Det blev hennes konstverk, hennes examensarbete.

Hon hade hoppats att det skulle kunna leda till diskussioner om vården. I stället blev hon det stora samtalsämnet i veckor. I tidningar, vid fikabord, på internetforum och bloggar:

”Vi är nog många som inte bara ser att hon får en räkning, utan också kanske möjlighet att spendera lite tid för att tänka efter vad hon egentligen gjort, t.ex. i ett fängelse.”

”Man borde köra tillbaka människan till Liljeholmsbron och slänga ner henne. Kan bli lång videoinstallation: hoppet, nedslaget, bärgningen, obduktionen (givitvis så närgånga bilder som möjligt), begravningen, kremeringen och till sist spridningen. Ett totalkonstverk helt enkelt.”

De där veckorna undrade många vad Anna Odell ville ha sagt. Att vården inte kunde genomskåda en spelad psykos? Att konstnärer får bete sig hur som helst? Vad det än var hamrade rösterna om att hon skulle ha sagt det på något annat sätt. Vi lever i en demokrati. Det finns massor av sätt att göra sin röst hörd.

Gör en anmälan. Ring en politiker. Skriv en insändare.

Anna Odell tillbakavisade uppgifterna att hon skulle ha slagit dem som tog hand om henne. I övrigt var hon tyst, ända tills verket var klart.

En månad senare trängde sig en annan ung psykpatient fram i larmet. Den 27 februari 2009 hade hon biopremiär. Hon analyserades utifrån och in, från alla tänkbara perspektiv utom möjligen ett. Vårdens övergrepp. Flickan låg fastspänd i bälte under sin trettonde födelsedag. Den natten slutade hon tala med läkaren som höll henne fången, som en födelsedagspresent till sig själv.

Selen stramade över bröstkorgen. Hon låg på rygg. Händerna var låsta vid sängkanten på vardera sidan av höften. (…) Hon hade upptäckt att det bästa sättet att hålla ångesten borta var att fantisera om något som gav henne en känsla av styrka. Hon slöt ögonen och frammanade lukten av bensin.

Kanske känner du igen texten.  De två åren inspärrad, inte på St
Görans (dit Anna Odell fördes och lades i bälte), men väl ”St Stefans” skapar Lisbeth Salander som vi lärt känna henne. På sjukhuset bältas hon som straff tills hon ”slutat fantisera”. Resten vet du. Salander tappar tilliten där under bältet och doktor Peter Teleborian. Skapar sina helt privata lagar utifrån egen moral och slår tillbaka mot makten.

Hon är förstås påhittad. Den behandling hon utsattes för skulle aldrig kunna hända i verkligheten. Det vet både du och jag.

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skulle kanske invända att de vet mer än oss.

I tonåren var de två av de självdestruktiva flickor som ansågs för svåra för psykiatrin att hantera. De tillhörde gruppent unga kvinnor med självskadebeteende, kvinnor som beskriver en inre smärta, som dämpas när kroppen gör ont. Gruppen växte under början på 2000-talet. Varför finns inga klara svar på, och forskningen om hur de ska hjälpas är bristfällig.

Sofia och Thérèse var 16 respektive 23 år gamla när alla vägar till vård ansågs uttömda, och remisser skickades om att de skulle till slutstationen: rättspsykiatrisk klinik. De hade inte begått några brott, utgjorde ingen fara för andra. Ändå skulle de spärras in och leva tillsammans med dömda brottslingar; psykopater, mördare och sexualförbrytare.

Av olika anledningar blev det inte så. Och i dag lever de andra liv i nya roller. Sofia är en sjuksköterska som läser till jurist, Thérèse beteendevetare. Tillsammans försöker de hjälpa de unga kvinnor som inte hade samma tur som dem.

En av dem de lärt känna är Elin, hon som inleder den här texten.

Enligt hennes berättelse började hon skada sig själv i tonåren. När hon var 18 år hade hon bestämt sig och försökte begå självmord. Försöket misslyckades och hon hänvisades som ett hopplöst fall till rättspsyk i Sundsvall.

Hundra mil hemifrån blev hon visiterad, fråntagen sina kläder och visad till en cell. Här gällde nya regler för Elin, tjejen som inte begått något annat brott än att inte vilja leva. När hon skadade sig kunde hon hånas och straffas. Isoleringscell och bälte. Vid ett tillfälle sparkade hon en av de provokativa vårdarna.

– Dagen efter hade jag fortfarande märken efter deras grepp. Flera stycken brottade ner mig i bältessängen där de spände fast mig och sa: Du ska få ligga där tills dina sår har läkt. Det är ingen mening att du skriker, för det är ingen som hör dig.

Det var då hon vrålade det där att världen skulle få veta hur de behandlade henne. Och fick svaret att ingen kommer att tro en patient.

Kanske hade vårdarna rätt i det. Men Sofia Åkerman och Thérèse
Eriksson har ansträngt sig för att hitta bevis.

De kan visa hur rättspsyk i Sundsvall mellan 2002 och 2010 experimenterar med hot och bestraffningar som behandlingsform för självskadare. Vårdarna är frånvarande. Kvinnorna (varav vissa utsatts för övergrepp) får tillbringa mer tid med de dömda patienterna (varav vissa begått sådana övergrepp) än med personalen. Den som skadar sig bestraffas för att lära sig ta konsekvensen av sina handlingar.

Underliggande hot om fler tvångsåtgärder och förlängd vårdtid ska få dem friska. Där finns Linda som isoleras med en hockeyhjälm på huvudet. Camilla vars händer som straff stängs in i låsbara ”handskar” (läderpåsar) under tre månader (hon får ta av dem när hon ska äta och duscha). Rebecca som sitter instängd på isoleringen i veckor, bara i sällskap av en bältessäng, plåttoalett, och sin egen panikångest. (Hon dog senare till följd av självskador.)

Tvångshandskar och hockeyhjälmar är olagliga tvångsåtgärder. Isolering och bältesläggning är tillåtet under särskilda omständigheter. Aldrig som bestraffning.

Sofia och Thérèse samlade journaler, dagböcker och vittnesmål från 28 kvinnor. Anstalten besvarade kritiken med att man kunnat visa goda resultat. Kvinnor som övrig vård stått maktlös inför hade slutat att självskada sig i Sundsvall.

Av de unga kvinnor som Sofia och Thérèse följt och som skrivits ut säger flera att de hellre tar sina liv än söker hjälp igen. De fortsätter att skada sig men syns inte i någon statistik. En grupp har slutat skada sig, men att de mår bättre på grund av behandlingen i Sundsvall finns inga bevis för, och de beskriver tiden där som ett trauma de fortfarande lider av. En grupp började skada sig igen direkt efter utskrivning och vårdas på andra ställen. Några är döda.

Anna Odell var 19 år när hon för första gången togs in på vuxenpsyk. Om de åtta år som följde vill hon inte berätta mer än nödvändigt. I sitt sommarprat i P1 visar hon små brottstycken. ”Det är viktigt att stå på god fot med vårdarna.” ”Om du inte ligger still blir det bälte”. Och hon beskriver den råa känslan efter en tvångsåtgärd när hon inte vill äta medicin, hur hon jagas i korridoren, blir fasttagen och medicineras på golvet.

När hon nu i konstens namn provocerade fram samma tvångsåtgärder hon utsatts för tio år tidigare, hade hon en plan. Morgonen när hon vaknade upp på St Görans förklarade hon att psykosen var spelad, och försökte få till ett samtal med personalen. Hon ville inte skilja ut någon som ond eller god. Hon ville vända på maktperspektivet. Förklara för läkaren som man gör för patienten, att det hon upplevt som kränkande gjorde man för att hjälpa henne. Hon ville få vården att få syn på sig själv och sin maktställning, förklarade hon i radioprogrammet.

Psykiatrin har räddat mitt liv säkert många gånger om, tack vare att den har makten att ta ifrån en människa hennes rättigheter, makten att rädda liv. För det gör psykiatrin, räddar liv. Men, och det här är viktigt, makten kan också missbrukas, för makten kan bli blind.

Anna Odell fick inte till någon dialog. Hon polisanmäldes. I en tidning kunde hon läsa hur överläkaren David Eberhard sa att om hon tyckte att det var så roligt kunde hon komma till honom så skulle han personligen spruta henne med Haldol (antipsykotiskt läkemedel): ”Det blir en fin liten installation.”

Få höjde på ögonbrynen över att en överläkare uttryckte sig så. Hon hade ju hånat pressade yrkesutövare, kanske till och med äventyrat liv genom att uppta samhällets små, små resurser. Enskilda debattörer försökte diskutera det oroväckande i att resurserna på psykvårdens akutintag i ett slag avslöjades som så väldigt små, men den elden tog sig inte.

Kampanjen om Verklighetens folk följde, och Göran Hägglund pekade ut Anna Odell som en del av en högtravande kulturelit.

Vid det laget låg åtta rapporter med beskrivningar av olagliga tvångsåtgärder från rättspsyk i Sundsvall hos den myndighet som Göran Hägglund är högst ansvarig för; Socialstyrelsen. Myndigheten agerade inte.

Läkarna i Sundsvall tyckte att de gjorde rätt. Och oavsett vilka bevis Sofia och Thérèse lade fram vägde läkarnas ord tyngre.

Vad krävs för att stoppa en läkare? Om en sån som Lisbeth Salanders förtryckare Peter Teleborian skulle komma förbi, vad skulle egentligen hindra honom?

– Det vi inte lyckas få folk att förstå är att tvångsmedlen inte i första hand har använts som skydd, säger Sofia Åkerman när vi talas vid.

– De har använts som straff. Det framgår tydligt av både journalhandlingar, vittnesmål och myndighetsbeslut. Det har varit svårt att inse hur man kan vara så fruktansvärt utsatt, rättslös, maktlös i ett land som Sverige. Så nej, jag kan ärligt säga, jag litar inte på att patienterna är skyddade mot Teleborian om han dyker upp.

I augusti gick Socialstyrelsen ut med siffror om att unga kvinnor är den grupp som oftast blir fastspända med bälte på sjukhus. Någon förklaring till varför det är så kunde inte ges. Då hade det gått två år sedan rättegången mot Anna Odell ägt rum. Under den kom det fram att vårdare trott att hon var mycket yngre än hon var, och att hon hade utsatts för sexuella övergrepp, säger hon när vi ses.

– Är det rimligt att spänna fast en sådan person med särade ben i en bältessäng?

Hon fick med tiden många inbjudningar att föreläsa om psykiatrin. Den stora samhällsdebatten uteblev däremot. Själv är hon egentligen inte heller intresserad av att debattera.

– Jag vill lyfta fram en bild. Sen får man tänka själv.

Hon fälldes för sina brott. Hon hade inte, som det sades i början, slagits och bitits, men hon hade gjort våldsamt motstånd. Räkningen som sjukhuset skickat avslogs, den enda kostnad rätten kunde ringa in var 35 kronor för injektioner av lugnande medel. Hon dömdes till dagsböter.

Rättspsyk i Sundsvall kom lindrigare undan. Åklagaren inledde förundersökning och la ner den igen. Fyra läkare varnades sammanlagt sex gånger av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, och Socialstyrelsen riktade upprepad kritik. Örfilar på papper som inte innebar mycket i praktiken.

Företrädarna för kliniken tycker inte att några fel har begåtts, men tar sedan 2010 inte längre emot självskadepatienter med motivet att alla anmälningar tar för mycket tid att hantera. Flera andra rättspsykiatriska anstalter i landet fortsätter att vårda självskadepatienter.

I en annan värld, mellan sidorna i en bok, fick Lisbeth Salander upprättelse, revansch, kom över några miljoner och resten är historia.

Ja, hennes är ju välkänd, liksom Anna Odells.

Linda, Elin, Rebecca, Camilla och deras olyckssystrar känner färre till. Trots att det finns massor med sätt att göra sin röst hörd.

Gör en anmälan. Ring en politiker. Skriv en insändare.
Inget av det hjälpte Sofia och Thérèse.

De bestämde sig för att allt måste sammanställas och ut i ljuset. Boken släpptes i slutet av förra året. En tid senare ringade Clara Törnvall in reaktionerna i Aftonbladet.

”Slutstation rättspsyk har funnits ute i över två månader nu. Ändå har den inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet. (…) Efter att ha läst den känner jag mig maskäten. Författarnas envetna kamp för att få Socialstyrelsen eller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att agera leder dem in i en byråkratisk labyrint där ingen vill lyssna eller ta ansvar. Så bakvänt fungerar det – om illgärningen är för stor, sveket för allvarligt, maktmissbruket för uppenbart blir det svårare att få gehör offentligt. Du blir inte trodd.”

Fotnot: Den 3 april tog Göran Hägglund emot ett nyutrett lagförslag för framtidens psykiatriska tvångsvård. Det innehåller kraftigt utökade möjligheter att använda i dag förbjudna tvångsåtgärder, bland annat hjälmar och skyddshandskar.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Skyddsombudens dag DA uppmärksammar dem som värnar om din arbetsmiljö

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

Dagarna då livet förändrades

Dagarna då livet förändrades

”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.