Operan som bevarade arbetarnas sal

Kenneth Quick trodde inte att ylande tjockisar kunde rädda Folkets hus. Ändå vågade han släppa in Carmen och Aida från New York. Nu återstod bara frågan: skulle publiken följa efter?

Om huset kunde tala. Då skulle det förmodlingen klucka förtjust. Slå upp dubbeldörrarna och mullra en välkomstfras. Nu drar det nämligen ihop sig. En vanlig lördagskväll är det här, i Gusums Folkets hus, det händer. Finklädd förväntan väller in i den lilla salongen och sprider sig mellan raderna av grönt, rött och brandgult. En vänlig stämning stiger mot syrenlila väggar och samlar sig runt en ensam men magnifik takkrona av mässing.

I kväll ska operan ta plats i arbetarnas sal. Den ska färdas hit från en av de stora scenerna; The Metropolitan i New York. Allt ska direktsändas på bioduken, och det blir nästan som på riktigt, säger en av besökarna, Maud Högberg som åkt med en väninna från Söderköping.

– Det känns faktiskt som att man är där, på Metropolitan.

Knud Knudsen och hustrun Agnete håller med, de kommer från Finspång.

– Det är alltid speciellt att komma hit, oväntat på något sätt. Men de har fixat det bra.

Den som framför allt ”har fixat” –  lagt fram filtarna, ställt i ordning godiset och frukten – heter Kenneth Quick. Han är 62 år och har den här lördagen som så många andra varit på plats sedan tidig eftermiddag och tagit fram inställningarna i projektorrummet. Över satellit skickas opera från Metropolitan till biografer över hela världen, och väljer man fel parameter kan spelet komma att textas på till exempel ryska (det hände Kenneth en gång och den gången var det inte många nere i salongen som hängde med i handlingen).

Hade någon sagt till Kenneth för tio år sedan att han frivilligt skulle se en operaföreställning från början till slut så hade han skrattat högt och länge. Bilden han hade liknade många andras: ”En korpulent dam ylar från en scen. Och det är ingenting för mig.” Först kom en sorts acceptans på plats. Sen, smygande, ett gillande. La Traviata som spelas i kväll är ett känt verk så det ser han fram emot. Föreställningarna brukar vara lättare att ta till sig om man känner igen en del av musiken.

Titeln betyder ungefär Den fallna kvinnan, skrevs av Giuseppe Verdi (efter romanen Kameliadamen av Alexandre Dumas) och har levt längre än det mesta som visats här inne. Urpremiären gick i Venedig 1853. När hon nu år 2012 omsluts av Folkets hus i Gusum är det nästan fullsatt. Om huset kunde njuta av tyngden från så många fyllda säten skulle det nog göra just det. Kunde det känna något inför själva verket skulle det kanske vara ömhet. En sorts medkänsla. Det har ju varit på fallrepet själv, flera gånger sedan det invigdes 1950.

På den tiden var mässingskronorna i huset fyra till antalet och första rullen Tappa inte sugen med Nils Poppe gick hem i stugorna. Folk kom också hit för danserna, festerna och teaterspelen. Det var sötebrödsdagarna, runt 18 000 besökare om året, bara i filmpublik på en liten ort. I början av 60-talet attackerade dock den första och kanske svåraste fiende det kunnat få, brutalt och utan pardon. Tv:n fick fäste i Gusums-hemmen. Besöksantalet sjönk till runt 3 000 per år och hade svårt att återhämta sig. Under 1980-talet fick biosalongen till sist se sig besegrad när ännu en terminator lades till ekvationen, den som metodiskt manglade sönder bybornas sista biograflust till småsmulor: Videoapparaten.

Några år senare drog kommunen in bidraget, och husets storkök som sedan länge lagat maten till ortens skolor blev av med uppdraget. När vi hunnit till 1995 hotades hela bygget av konkurs.

Då hade förstås Kenneth Quick sedan en tid tillbaka blandat sig i leken. Och uppfödd på matinéer och västernrullar kunde han inte sitta och rulla tummarna medan katastrofen närmade sig.

Kenneth hade flyttat till Gusum i slutet av sjuttiotalet. Han var uppväxt i Norrköping och hade sedan tonåren levt ett kringflackande liv som kock. Nu var han med familj och hade bestämt sig för att leva på ett ställe. Han fick jobb på koppar- och mässingsverket som då hette Gusums bruk, och kom att engagera sig i Folkets hus-föreningen under denna tid av kris.

Hur skulle den lösas? För det första måste föreningen få in kapital. Mässingskronorna (tillverkade på bruket under sena 1800-talet) i huset var bara några av alla saker de sålde. En enda lämnades kvar i salongen för att påminna om svunna tider. De drog in 240 000 kronor och kunde lösa lån.

För det andra måste de få folk till biografen. Kenneth fann en syskonsjäl i föreningens Helen Johansson-Kokkonen, och de åkte på ledig tid runt och lärde sig branschen, besökte filminstitut och knöt kontakter på konferenser. Kenneth började grubbla över vägar att visa ny film. Att köra rullar månader och år efter storstäderna lockade å ena sidan inga besökare. Köpa in premiärer och nästan-premiärer från SF var å andra sidan dyrt, för dyrt. Men om man kunde samarbeta? Han hörde av sig till alla biografer i Östergötland och bad om ett möte.

Till det första kom en enda representant: från Kuddby. Så Kenneth ringde en ny runda. Till det andra kom ett tiotal. ”Och då vart det ett jädra snurr.” Åtta stycken var de som gick ihop för att köpa loss film.

Han insåg samtidigt att skulle det bli någon fart på det hela krävdes en modernare projektor. Det var dyrt förstås, men den som inte vågar vinner inte heller. Så 2006 stod de där med en inhyrd från Belgien för 500 euro i månaden.

Nu hade de allt som behövdes. Men månaderna gick och publiken uteblev. Projektorn stod och drog hyra. Det gick ju inte. Kenneth och Helen förstod att de måste säga upp kontraktet och att biografen som knackat i gång efter år av vila denna gång var mer eller mindre dödsdömd. Då kom räddningen. Den hette Göta kanal 2.

De körde premiären på juldagen och Kenneth häpnade när de fick bära in extra stolar tills hela stället var knökfullt och de blev tvungna att avvisa besökare. Dagarna gick och de fyllde salong på salong. Kunde visa filmen nio gånger, fick 1 100 biobesökare, och gjorde 35 000 i vinst. Efter den repan var det som om fler insett att biografen var ett underhållande alternativ. Det gick bättre.

I det sammanhanget verkar det kanske konstigt att våga satsa på något så smalt som direktsänd opera. Lite tveksam var också Kenneth när erbjudandet kom. Kan det här verkligen bära sig i lilla Gusum? Helen var mer positiv och tyckte att det här ska vi prova. De var tidigt ute år 2008, bland de första i Sverige, ändå gick det trögt det första året. Men när de väl börjat köra blev Kenneth som så ofta envis. Och år två var det som om proppen gick ur flaskan, intresset exploderade och de hade slutsålt nästan varje gång. Folk kom inte bara från Gusum utan Söderköping, Östra Ed, Norrköping, vissa åkte till och med från Stockholm för att titta. Det tv:n stulit tog huset igen på andra moderniteter, billig teknik som kan sprida operaföreställningar i realtid, det bilburna samhället som inte hade någonting emot att dra till Gusum om förutsättningarna var rätt och tiden mogen.

I dag har storstädernas biografer hakat på operatrenden, så en del av publiken har de mist. Evenemangen bär sig ändå med en ryggrad stammisar. Många av dem som slår sig ner i salongen kan Kenneth stolsnumren på. ”Edströms sitter alltid på 120, 121, vi har Ottersson på 126, 127, och Ulla Torstensson på hela den röda raden. De blir 22 man i dag, Torstenssons …”

Väl på plats konstaterar samma Ulla Torstensson, 94 år, att det är självklart att dra ihop släkt och vänner till föreställningarna.

– När det händer något i Gusum, då ska man uppmuntra det.
– Vi kommer direkt från Ulla, berättar väninnan i stolen intill.
– Varje gång är vi hos Ulla innan föreställningen och äter och har trevligt. Vi har en riktig galakväll med mat och opera här i Gusum, det är väldigt fint.

Naturligtvis är det inte bara operor som går att sända direkt, det har Kenneth insett för länge sedan.
– VM 2006 körde vi Sverige–Costa Rica-matchen. När nationalsången spelas reser sig alla upp i salongen och börjar sjunga med. Det hade jag aldrig räknat med. Och vi har ju kört många konserter. Iron Maiden till exempel. Jag trodde väl inte att vi skulle få hårdrockarna till Folkets hus, men det fick vi. Golvet gungade här inne, det var sånt drag!

I foajén sitter affischer som gör reklam för den kommande direktsändningen av ”NKOTBSB”, vilket är detsamma som återuppståndelsen av New Kids on the Block och Backstreet Boys i härlig pojkbandsförening. Kenneth har till och med sänt en konstutställning en gång. Leonardo da Vincis verk visades upp från ett museum i London. Publiken var inte enorm, men den var nöjd. Och det är ändå det viktigaste för Kenneth, och därför han viger sina lördagar, söndagar och kvällar. Att folk har trevligt.

– Jag gillar det, helt enkelt, när folk trivs.
– Vi har försökt göra Folkets hus till ett ställe mer för alla. Jag träffar folk som tror att det bara är till för gammal arbetarkultur, men det är inte så. Här finns någonting för alla.

Nu har alla satt sig, nu ska spelet snart börja. På duken visar sig New York-publiken, och den skiljer sig mycket lite från den i Gusum. De speglar varandra, där är det matiné och här är det kväll, men de är lika fint och prydligt klädda, viker ihop sina huvuden i samma småprat och roade miner.

Så startar musiken, så dämpas ljuset. Huvudrollen Violetta, hon som är en fallen kvinna, börjar sjunga. Hon är ”kurtisan”, en sjuk glädjeflicka, hon finner kärleken men sviks, upprättas igen och dör till slut återförenad med sin älskade. Dramat speglar sig i salongens glasinramade gamla filmaffischer och lampetter, lyser upp konturerna av publikens hav av huvuden, talar till folk församlade på liknande sätt över hela världen, och om huset kunde uppleva lycka skulle det nog segla på ett rus. Över att åter vara med, på modet och tapeten, kunna locka folket till sig för att underhålla och förföra i sina salar.

”Så detta är en fallen kvinnas eländiga öde. Och nu ska jag dö”, sjunger Violetta och en dam på bakre raden suckar ”usch så sorgligt”. Sedan är det över. Publiken lämnar Folkets hus i kvällen för att återvända till sina hem. Alla går utom Kenneth som stått i dörren och tagit adjö. Han ska plocka i ordning och förbereda inför morgondagens biovisning av Battleships.
Om huset kunde sova skulle det nog slumra in en stund efter att han låst alla dörrarna och begett sig vid elvasnåret. Först skulle det förstås hinna tänka att det har haft tur som fått en sån vän som han.

Anna Tiberg