Så ska skogen bli mer säker

Det sitter många års erfarenhet i huvudet på Tommy Wiström och hans anställda. Det räcker inte för arbetsmiljöinspektören Pernilla Bergman. En skriftlig riskbedömning måste alla ha. Men nästan inget skogsföretag har gjort en.

– Största risken i skogen? Tja, det är väl fötterna, funderar Tommy Wiström, en av fyra delägare i Wiströms Gallringsuppdrag i Katrineholm

– Nej, det är det torra som hänger uppe i toppen, invänder Robert Frölund, anställd sedan flera år och kompis med Tommy sedan de gick skogsbruksskolan ihop 1976.

– Ja, men terrängen. Den är ju som en puckelpist, insisterar Tommy.

– Jo, men det ser man ju. Men rätt vad det är kommer det något torrt nedfarande uppifrån, svarar Robert.

Vad de inte tänker på är att de just har gjort en liten riskinventering. De har hittat två risker med jobbet i skogen. Steg två är att skriva ner dem. Steg tre att bestämma vad de kan göra för att minimera riskerna, och sen jobba utifrån den rutinen.

Pernilla Bergman, inspektör på Arbetsmiljöverket, förklarar varför lagen kräver att alla företag gör en skriftlig riskbedömning.

– Det är för att tydliggöra för sig själv och anställda vilka risker som finns och vad man ska göra för att minska dem.

– Annars kanske man brötar ut och står inför något som man inte vet hur man ska hantera. Är man medveten om riskerna är chansen större att man backar i tid. Eller att man är bättre förberedd och vet hur en situation ska lösas.

Under två år ska Arbetsmiljöverket inspektera 1 500 arbetsplatser i skogen. Det är en olycksdrabbad bransch. Med insatsen hoppas Arbetsmiljöverket att olyckor och tillbud i skogen ska bli färre.

Pernilla bockar av en checklista. Det finns personalbod. Motorsågar och röjsågar har nödvändiga skydd, de anställda har rätt skyddsutrustning, det finns rutiner vid ensamarbete och säkerhetsbrytaren till aggregatet på skogsmaskinen är inte frånkopplad.

Men hon lägger mest fokus på det systematiska arbetsmiljöarbetet. På den punkten får nästan alla små skogsentreprenörer bakläxa.

– De har ofta bra rutiner som de jobbar efter, men det är inte så strukturerat som det borde vara, säger Pernilla.

Tommy tycker att inspektionerna är bra. Nu när han vet vad som förväntas av honom ser han det som en självklarhet att ta fram en skriftlig riskbedömning. Kunskapen och erfarenheten har de redan, menar han.

– Det är bäst om vi sitter allihop i kojan och arbetar fram den tillsammans.

Pernilla är klar med inspektionen och ger företaget en månad på sig att komma in med riskbedömningen på papper.

Utanför kojan nämner Robert att de kallades ”änkemakare” förut, de där torra trädtopparna som han pratade om i början. De som brutits av vinterns snötyngd och sen kunde knäckas och slå livet ur skogshuggaren vid foten av trädet.

Är träden grova och det sitter för mycket sånt skräp i topparna har Robert redan säkerhetsrutinen klar för sig. Där jobbar han inte med motorsågen. Där får skogsmaskinen gå in och göra jobbet. Nu gäller det bara att skriva ner det i ett dokument.

Marie Edholm