Schemat som tryggar JOBBEN

Sänka – öka. Gasa – bromsa. Upp och ner. Tvära kast. Hit och dit. Eller med ett annat ord: flexibilitet.

Minns du när du först hörde det ordet? Minns du hur det ordet förändrade ditt jobb, dina arbetsuppgifter, dina arbetstider, din anställningstrygghet?

Minns du hur ordet dök upp i avtalsrörelser?
Flexibilitet är inget harmlöst begrepp. Termen är laddad med makt. Flexibilitet handlar om vem som bestämmer.

Därför står det ett slag om flexibiliteten. Om vem som ska bestämma.

På den ena sidan: företagets behov av att kunna variera mängden arbete efter tjockleken på orderböckerna. Många order – mycket arbete. Lite order – lite arbete. För arbetsgivarna gäller det att bemanna med precision – rätt antal människor på plats vid rätt tillfälle.

På den andra sidan: de anställdas behov av trygghet och att kunna förutse när och hur mycket man ska jobba. Det kan vara bra att veta om man kan hämta på dagis på tisdag eller skjutsa barnen på träning på onsdag.

På Atlet i Göteborg tror man sig ha löst det där.

Atlet, som tillverkar truckar, var tills för några år sedan ett familjeägt företag, skapat av entreprenören Knut Jacobsson. Sedan fem år ägs företaget av japanska Nissan och är därmed intimt inflätat med världsmarknaden och dess upp- och nergångar.

Där, bland alla truckar, bland alla varianter av låglyftare och ledstaplare och ståstaplare och sittstaplare och skjutstativtruckar och fyrvägstruckar arbetar cirka 170 anställda i svetsen, i lacken, i monteringen, i lagret, i förrådet och vid utlastningen.

Bland dem Veronica Braw, Andreas Lundgren och Kim Mayer.

Tre unga arbetare som alla känt av otryggheten på arbetsmarknaden.

Veronica kom i fjol våras efter en tids arbetslöshet, dessförrinnan Volvo Torslanda. Kim har fått fast jobb nu men har jobbat på Atlet till och från i tre år.

Andreas har sammanlagt sex år på Atlet, uppsagd under finanskrisen.

Nu befinner de sig på en fabrik som går för högtryck. Det känns, säger de, ”som om vi jobbar för jämnan”.

De arbetar femdagarsvecka ibland, fyradagars ibland. Lönen är densamma hela tiden.

Ungefär hälften av alla veckor jobbar man måndag till fredag. Nästan lika många veckor om året jobbar man bara fyra dagar, måndag till torsdag.

Fördelen med systemet är för företaget att man har 24 dagar att fördela över året.

Är det mycket att göra kör man femdagarsvecka. En restriktion finns: var sjätte fredag är stängd, den kan inte företaget ”öppna”. Den ska vara ledig.

På sistone har fyradagarsveckorna blivit femdagarsveckor. Men det innebär samtidigt att företaget är skyldig de anställda tid. Ledigheten flyttas. Många femdagarsveckor i början av året ger många fyradagars i slutet.

Enligt schemat är arbetstiden en vanlig arbetsdag 8 timmar och 36 minuter. Alltså längre än vad de flesta av oss jobbar på en dag.

– Men att jobba den där dryga halvtimmen extra varje dag är inga problem. Det känns knappt, säger Andreas.

– Det är ryckigheten som sliter. När man tror sig få vara ledig en fredag så visar det sig att vi ändå ska ut och jobba.

Veronica säger:

– Visst är det skönt med långhelg, men vi har inte haft så mycket av det på sistone. Jag tycker det är lite rörigt, faktiskt. Ryckigt.

Full fart när det passar företaget, alltså. Men vad vinner de anställda? Kim svarar:

– Jag tror att jobben blir lite tryggare. Inte så mycket varsel och uppsägningar. Och det är bra. Jag vet hur det är att vara arbetslös.

Att få väck varslen – det var ett av skälen för facket att skriva på avtalet om kundanpassad arbetstid.

– Förr var det ideliga varsel, folk åkte in och ut mest hela tiden, säger Martin Sunemar, ordförande i verkstadsklubben.

– Nu hittade vi ett system där vi kunde gå upp och ner tio procent. Ett flexibelt system som passade oss alla.

Under finanskrisen gick det visserligen inte att undvika uppsägningar. Det var då både Kim och Andreas åkte ut med ett 70–tal andra.

– Men avtalet räddade nog ändå en femton jobb under krisen, tror Ted Gustafsson, vice klubbordförande.

Sedan dess har återanställningarna ökat. Visstidare har fått fasta jobb. Och inhyrda blir visstidare efter tre månader.

– Här är det inte fråga om att hyra in och sedan slänga ut dem när det passar företaget, säger Ted.

Hyra in och slänga ut. Just den typen av flexibilitet har vunnit terräng i företagen under senare år. Dörren öppnades 1993 då statens monopol på arbetsförmedling upphävdes.

Inhyrningen har ökat starkt under senare år. Särskilt efter finanskrisen. Och i synnerhet inom verkstadsindustrin, som är den bransch som mest anlitar bemanningsföretag i dag.

Bara i verkstadsindustrin ökade inhyrningen i fjol med 60 procent jämfört med året innan.

I verkstadsindustrins storföretag är var sjunde inhyrd. Och andelen väntas öka. De företag som hyr in personal säger att de kommer att hyra in ännu fler framöver. Allt enligt en kartläggning av arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen.

Vissa företag anger mål för inhyrningen. Scania, exempelvis, siktar på att ha 30 procent av produktionspersonalen från bemanningsföretag. Just för att kunna hantera upp– och nedgångar i efterfrågan.

Samtidigt har arbetsgivarna fått ökade möjligheter att visstidsanställa. I verkstadsindustrin kan arbetsgivarna numera visstidsanställa en person upp till tolv månader – utan att behöva komma överens med facket.

Vilken flexibilitet är att föredra för den enskilde? Att vara visstidsanställd eller inhyrd? Ger en fast anställning på en bemanningsfirma mer trygghet än en visstidsanställning på ett vanligt företag?

Vad tilltalar facket mest? Om inhyrning är okej vid korta upp- och nergångar kanske de otrygga visstidsanställningarna kan begränsas? Omvänt, om man begränsar inhyrningen, måste man ta in fler visstidare då?

Och vad händer med innehållet i arbetsuppgifterna om människor med kort varsel ska kunna utföra jobbet?

I takt med att inhyrningen ökat har arbetsuppgifterna blivit ensidigare.

I tillverkningsindustrin har cykeltiderna – alltså den tid det tar att göra ett arbetsmoment från början till slut – kortats. Ju kortare cykeltid desto mindre arbetsinnehåll.

Det har inte alltid varit så. Fram till mitten av 1990–talet blev cykeltiderna allt längre. Sedan vände det.

Cykeltiderna blir kortare och detaljstyrningen i jobbet ökar. Mindre av problemlösning och stimulerande krav lämnas över till den enskilde arbetaren.

Samtidigt ökar stressen. Enligt IF Metalls senaste arbetsplatsundersökning arbetar 80 procent av medlemmarna på arbetsplatser där stressen ökat.

Vid sidan av arbetstiden och bemanningen finns ännu en form av flexibilitet. Men den är inte möjlig i Sverige, än.

Arbetsgivarna vill ha den: flexibilitet i lön. Med andra ord: din lön ska kunna sjunka och stiga enligt hur det går för företaget.

I dag ger kollektivavtalet ett löneskydd. En arbetsgivare kan inte sänka din lön. Men det skyddet vill arbetsgivarna ta bort.

I ett par avtalsrörelser har Teknikarbetsgivarna krävt möjligheten att kunna sänka lönerna. ”Parterna på arbetsplatserna måste ges utrymme att komma överens om villkor som är anpassade till verksamhetens situation,” hette det i Teknikföretagens senaste avtalskrav.

Det kallas lokal disposivitet. Det kan också kallas öppningsklausuler.

Arbetstid, bemanning, lön. Där står slaget om flexibiliteten.

Den som tittar bakåt upptäcker att det rör sig om ett långsiktigt utnötningskrig, snarare än om ett stort slag. Principen för parterna är: det man förlorar på ett ställe tar man igen någon annanstans.

Redan i början på 80-talet köpslog man om arbetstid mot inflytande. I 1983 års avtalsrörelse fick dåvarande Metall igenom – bland mycket annat – kortare arbetstid för tvåskiftsarbetare. Eftergiften till arbetsgivarna var att ta bort regeln som begränsar arbetstiden till 8,5 timmar per arbetsdag.

Men det skulle dröja till i mitten av 1990-talet innan köpslåendet tog fart på allvar under överinseende av medlare.

Inför 1995 års avtalsrörelse bestämde sig Metall – som första förbund – att korta arbetstiden med 100 timmar om året. Motståndet var stenhårt från tunga arbetsgivargrupper, inte minst inom stålindustrin.

Men inte från verkstadsindustrin. De såg snarare en öppning – mot ökad flexibilitet.

Karl-Olof Stenqvist var förhandlingschef på Teknikföretagens föregångare Sveriges verkstadsindustrier. Han såg möjligheten att ”luckra upp låsningar” och få en ”friare förläggning av arbetstiderna”.

Förkortad arbetstid var okej så länge den inte inkräktade på företagens drifttid. Företagen hade genomfört omfattande investeringar och de dyra maskinerna måste gå för fullt, så många timmar som möjligt.

Men kortare arbetstid i form av komp i en tidbank skulle gå för sig – om arbetsgivarna fick någonting i utbyte.

– Så fort Metall krävde mer tid i banken så kunde vi växla det mot ökad flexibilitet.

I avtalsrörelsen 1995 gick Metall ut i konflikt – en övertidsblockad – för att bland annat påbörja arbetstidsförkortningen. Det lyckades. I gengäld fick arbetsgivaren ökade möjligheter att göra upp med den enskilde om arbetstiden – utan att behöva komma överens med den lokala fackklubben.

Sedan följde köpslåendet i avtalsrörelse efter avtalsrörelse.

IF Metall har nått långt i målet att korta arbetstiden. I dag har de flesta av medlemmarna de maximala 75 timmarna i sin tidbank.

Men förkortningen har betalats på ett eller annat sätt. Bland annat genom att arbetsgivarna i dag har större möjlighet att visstidsanställa.

I dag kan arbetsgivarna inom verkstadsindustrin visstidsanställa upp till tolv månader utan att behöva komma överens med det lokala facket.

Ett annat pris som facket betalat är den regel som – om arbetsgivarna lyckas – på sikt kan göra det möjligt för företagen att helt enkelt strunta i att göra upp med det lokala facket om arbetstidens förläggning.

I dag säger Teknikavtalet att parterna måste göra upp om arbetstiderna lokalt. Lyckas man inte gäller regeln att arbetsgivarna kan förlänga ett arbetspass med 30 minuter.

Den här ”arbetstidskorridoren” lyckades arbetsgivarna – efter medling – få in i avtalet 1998. Då handlade det om 24 minuter. Nu är den uppe i 30 minuter. Men arbetsgivarna kräver 60 minuter.

Risken för den enskilde är att ju mer tid arbetsgivaren kan förlänga arbetspassen med – desto större blir frestelsen att strunta i att göra upp med facket om arbetstiderna. Då kan arbetsgivaren ensidigt bestämma när du ska jobba.

På klubbexpeditionen på Atlet i Göteborg sitter Martin Sunemar och Ted Gustafsson och funderar vad det fackliga inflytandet är värt.

– Mycket, säger de.

– Varje måndag träffas klubben och företaget och beslutar om eventuella förändringar i grundschemat.

– Utan inflytande hade de kunnat köra över oss.

Förr, berättar de, ville arbetsgivaren själv bestämma hur vi skulle jobba kundanpassat.

I stället föddes ett nytt lokalt avtal.

Efter ett par års förhandlande diskuterades avtalsförslaget bland de anställda. Varje arbetslag fick två timmars information. Därefter gick medlemmarna till omröstning på golvet. Alla deltog och tre fjärdedelar var för det avtal som nu ger en hel del lediga fredagar och 24 dagar att fördela när orderböckerna är extra tjocka.

Alternativet hade varit att jobba alla fredagar och riskera fler uppsägningar i nedgångstider.

– Därför var valet lätt, säger Martin och Ted.

Arbetsgivarna fick sin flexibilitet och de anställda fick mer ledigt, lite mer betalt – och aningen tryggare jobb.

Så jobbar de på Atlet

• Arbetsdagen är 8 timmar och 36 minuter. De 36 extraminuterna betalas med övertidsersättning, 700 kronor i månaden.
• Vissa veckor arbetar man fyra dagar, andra fem dagar.
• Arbetsgivaren har 24 dagar att fördela under året.
• Om företaget vill att anställda ska jobba en ledig fredag måste arbetsgivaren varsla minst två veckor innan. Kommer beskedet senare än två veckor innan måste företaget betala övertidsersättning.
• I januari stämmer klubben och företaget av arbetstidsbanken. Då får företaget inte vara skyldigt den enskilde mer än 100 timmar. Omvänt gäller att den enskilde inte får vara skyldig företaget mer än 100 timmar.

”Bra med ett avtal som underlättar för folk att få behålla sina jobb. Att gå arbetslös är ingen höjdare”, säger Kim Mayer, montör.

”Det kan bli slitigt när vi gör för många dagar. Man hinner bara hem och säga hej och göra en ny matlåda,” säger Veronica Braw, montör.

”Vi jobbar 36 minuter längre varje arbetspass. Men det känns knappt, tänker inte på det. Man vänjer sig”, säger Andreas Lundgren, montör.

Harald Gatu