Från progg till punk till allsång

Han är mannen som plötsligt – under en promenad till jobbet – kom på att den staten och kapitalet sitter i samma båt. Leif Nylén, 73 år, konstkritiker och en gång trummis i legendariska Blå Tåget.

Det var en solig försommardag som Leif Nylén styrde stegen mot Radiohuset för att, som han minns, diskutera ideologi i något konstprogram.

I höjd med den gigantiska huskolossen Garnisonen på Karlavägen slog det honom: En artikel i morgontidningen – om höjda bostadsbidrag, kanske hörde ihop med något han läst några dagar tidigare, om hyreshöjningar på bostadsmarknaden.

Leif Nylén tyckte sig se ett samband. ”Ett listigt samband mellan stat och kapital.”

Han började rimma bostadsbidragen på ”den järnhårda lönelagen” (som enligt ekonomen Marx teorier innebär att en arbetare får precis så mycket i lön som behövs för att överleva).

Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen
så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen
och till och med betala mindre i lön än priset för mat och för hyra
för staten skjuter så gärna till om levnadsomkostnaderna
blivit allt för dyra.

Sen for Leif Nylén till England och Colchester på semester. Under sommaren klinkade han på pianot fram en låt som på hösten skulle hamna på Blå Tågets dubbel-lp Brustna Hjärtans Hotell. En långlång historia med Tore Berger på sång och med en refräng som fäste.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.

En aprildag 1980 – många år efter det att Blå Tåget slutat uppträda – ringer Thåström i Ebba Grön.

”Vi har spelat in Staten och kapitalet och vill ge ut den på singel.”

På den ursprungliga a-sidan låg Ung och kåt på baksidan Leif Nyléns numera förkortade och upphottade version av Staten och kapitalet.

Ebba Grön gjorde låten till sin generations politiska manifest.
När radions lyssnare vid millennieskiftet röstade fram den bästa svenska rocklåten genom tiderna, var det Ebba Gröns version av Staten och kapitalet som snöt titeln.

Statsminister Reinfeldt har vid något tillfälle sagt: ”En fest där det inte dansas till Staten och kapitalet är inte en riktig fest, och Mona Sahlin har hörts allsångssjunga den.

Ja, det finns till och med en instrumentalversion utgiven i Tyskland, allt enligt Leif Nylén.

Hur känns det att ha knåpat ihop en tvättäkta låtklassiker?

– Det är en märklig men god känsla, säger han själv. Låten har gått sin egen väg och blivit en modern, svensk folksång.

Leif Nylén berättar än mer detaljerat om tillkomsten av Staten och kapitalet i den nyss utkomna boken I tidens rififi som han skrivit tillsammans med ett par av medmusikanterna i gruppen, Tore Berger och Torkel Rasmusson.

Boken, utgiven på Norstedts förlag, ger från deras skilda perspektiv en inblick i den tid som den svenska proggen växte fram. Om konsten, musiken och politiken. En bok om att vara på väg, med bestämda steg, mot okända mål. Och en och 
annan klassiker.

Göran Widerberg