Industriarbetarnas tidning

Röststarka tar sig ton

18 oktober, 2013

ReportageAnne-Marie Ljungkvist sträcker på sig och andas in djupt. Sedan tar hon den första tonen, knyter an till de andra rösterna. När allting klaffar är det härligt, magiskt, skönt. Det är Skummeslövs kyrkokör som får hennes vardag att lyfta.

Här kan du sjunga

  • På Sveriges körförbunds hemsida www.sverigeskorforbund.se finns alla medlemskörer med kontaktuppgifter listade. Kören som Anne-Marie Ljungkvist är med i ingår i ett av medlemsförbunden, Svenska kyrkokörsförbundet.
  • Svenska Arbetarsångförbundet bildades på ett ABF-möte 1947. Huvudsaken för det nya förbundet var ”sången utan kungligheter och ordnar”.
    Drygt 30 körer är med i dag, däribland Öresundsvarvets manskör (Landskrona), Götaverkens sångkör (Göteborg), Grafiska kören (Stockholm) och Kommunalarbetarkören Strömkarlarna (Stockholm).
  • Körer för dig som (tror att du) inte kan sjunga finns på många ställen i landet. Artisten Caroline af Ugglas har körer i Stockholm och Uppsala som är öppna för alla, oavsett gehör och musikalitet.

Från 
sopran till bas
I de flesta körer delar man in personerna i fyra stämgrupper: sopraner, altar, tenorer och basar. Anne-Marie är sopran, vilket är den högsta (ljusaste) kvinnorösten, den lägsta (mörkaste) är alt. Den högsta mansrösten är tenor. Den lägsta bas.

  • Känd sopran: Birgit Nilsson.
  • Känd alt: Zarah Leander.
  • Kända tenorer: Jussi Björling, Luciano Pavarotti, Nicolai Gedda.
  • Känd bas: Richard Bernstein.

”Jag känner igen glädjen”

  • Den svenska filmen Så som i himmelen handlar bland annat om en kör och vad den betyder för deltagarna. Den innehåller mycket dramatik, svartsjuka och glädje. 
   – Körsång plockar fram känslor som ligger under-tryckta och frigör spänningar. Så är det i filmen och så kan det vara i verkligheten, säger Anne-
Marie Ljungkvist. Körledarens passion för att 
skapa musik som förändrar, som betyder något, gjorde mig lite avundsjuk.

Vinn!
Du kan vinna filmen Så som i himmelen. Klicka här! (Senast den 7 november.)

Redan en timme innan konserten startar börjar publiken att strömma in i salen. Snart är den vita medeltidskyrkan i södra Halland full med folk. Människor trängs till och med på den lilla orgelläktaren. En vas med vilda blommor pryder predikstolen, mittemot den ett tänt ljus som fladdrar till och lyser upp den gamla madonnabilden i trä.

Jag har åkt genom ett lummigt landskap med böljande kullar, gårdar, kor och stora majestätiska vindkraftverk. För att vara med på konserten, uppleva stämningen och sången. Det som Anne-Marie Ljungkvist berättade för mig när jag besökte Halmstad tryckeri i början av året.

Tryckeriet skulle lägga ned och alla var chockade, vilsna. ”Vad gör du för att orka?” frågade jag. Svaret kom direkt. ”Sjunger. Och spelar.”

Anne-Marie sitter längst fram. Den här konserten ska hon inleda med ett litet stycke på sin tvärflöjt. Hon håller den långsmala flöjten tätt intill munnen, blåser försiktigt, värmer upp, innan hon reser sig och justerar notbladet. Hennes fingrar rör sig lugnt och säkert över klaffarna.

Men efteråt säger hon att skenet bedrar.

– När jag ska spela sväljer och sväljer jag. Det blir ett slags tick. Jag blir rädd för att få kramp. Samtidigt är det härligt. Stort. Jag som var så blyg i skolan att jag vägrade att sjunga inför fröken.

Kyrkan är enkel med stenväggar, orange-bruna träbänkar och blåmålat trätak. Den enda utsmyckningen är några tavlor och snidade träbilder. Anne-Marie tycker om det. När kören var i Estland för ett tag sedan på sin årliga resa fick de sjunga i en katolsk kyrka.

– Jösses, vad mycket prylar och rökelse det fanns där, säger Anne-Marie i en paus.

– Så långt från den här kyrkan som man kan komma.

En kvinna berättar om en annan resa, till en liten by i Tjeckien. Sent på kvällen tog körkamraten Magnus Pålsson fram sin saxofon. Han ställde sig på balkongen och spelade Amazing Grace. Det var så vackert, magiskt. En försal till himmelen, säger kvinnan med skimrande ögon.

Även den här kvällen ska Magnus spela. Han kliver ned från körens bänk i koret, plockar fram sitt instrument och blåser. Vemodiga toner slingrar sig fram i kyrkan. En äldre man lyfter på glasögonen och drar med fingret under ögat.

Vemodet. Jo, det finns där, säger Anne-
Marie när vi träffas på Conditori Cecilia några veckor före konserten. Utanför fönstret forsar fontänen på det lilla torget och några klädhandlare plockar i sina marknadsstånd.

– Jag känner det varje gång vi sjunger What a wonderful world av Louis Armstrong. Minnen från sextiotalet, då jag var fyra–fem år, kommer upp. Hur jag satt på pakethållaren till mammas cykel, på väg till mormor. Det är ett slags sorg över att de där ögonblicken är förbi.

Hon tittar bort mot hyllan med krukväxter och de broderade små tavlorna som hänger på väggen.

– Men jag vill inte vara utan det där. Det måste finnas något mer än att födas, jobba och sedan dö. Jag är inte religiös, men jag tror att det finns något andligt. Kanske kommer vi närmare det när vi sjunger.

De senaste åren har varit tunga emellanåt. Anne-Maries man, Magnus Ljungkvist, som också jobbade på ett tryckeri, blev utbränd. På Anne-Maries egen arbetsplats var det konflikter och dålig stämning före nedläggningen. Hon var nyvald klubbordförande.

Först tyckte hon att det var spännande, en viktig utmaning. ”Här kan jag kanske göra skillnad”, tänkte hon. Men sedan kom nedläggningen och alla turer runt den.

– Jag kände mig instängd, som en fågel 
i bur, säger Anne-Marie. Men när jag sjunger lossnar knutarna i magen och i huvudet.

Konserten närmar sig sitt slut. Kyrkan som från början var en sval krypta sjuder av värme från publiken och den sjungande kören. Några körmedlemmar svalkar sig genom att vifta med nothäftena.

Katrin Tilling fäller upp en stor vit solfjäder som hon köpte under en körresa till Tyskland. Hon gick med i kören för 10–12 år sedan. Innan dess spelade hon i orkestern på metallindustrin Specma, där hon fortfarande jobbar. De skrev låtar om arbetskamrater och chefer. Hon hade roligt, sjöng och slog på en stor triangel. Men sedan slutade eldsjälen och orkestern lades ned.

Hon älskar att sjunga, men kören är så mycket mer.

– Det är goa, mysiga människor i kören, säger hon efter konserten. Och vi har roliga resor. Man lär sig något. De flesta i kören är lärare, de har alltid något att berätta om platserna vi åker till.

Den sista sången är May the road, en tonsatt irländsk bön. Tonerna böljar fram som mjuka vågor. Utanför fönstret lyfter några kajor från kastanjeträdets krona.

Publiken applåderar, står upp i bänkarna och jublar. Körledaren Mårten Grosshög reser sig från pianopallen. Han höjer armarna, får publiken att tystna direkt, ”Nu är det faktiskt så”, säger han med plirande ögon, ”att vi har ett litet extranummer …” Körmedlemmarna fnittrar och några i publiken nickar igenkännande, så ska det vara och så har det alltid varit.

Taket lyfter när kören drämmer i med gospelsången Oh, happy days. De vaggar med i rytmen och sjunger allt vad de orkar.

När konserten är över spanar Katrin ut över folkhavet, ler och nickar när hon ser sin arbetskamrat från Specma. Anne-Marie är omringad av sina tonårsdöttrar och mannen som också sjunger i kören. Himlen är mörk och regnet öser ned när vi lämnar kyrkan, men Anne-Maries ögon lyser.

– Det kommer att ordna sig, säger hon. Med jobb och så.

Fotnot: När den här tidningen kommer ut har Anne-Marie valt samma väg som sin man. Han slutade inom tryckeribranschen och utbildade sig till undersköterska. Det var inte Anne-Maries förstahandsval, men hon tror att hon kommer att trivas med jobbet.

Du kanske också vill läsa…

Även hårdrockare tappar sitt svall

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

”Du får glömma allt, men inte mig”

”Du får glömma allt, men inte mig”

Boken om folkmusiklegenden Izzy Young och hans väg in i demensen är en rörande skildring av hur barn blir föräldrar.

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg har gjort kompromisslös pop, skrivit dikter om att önska sina barn döda, kallat Moderaterna för skadedjur och bett grammisjuryn behålla sin skit. Inget var särskilt lönsamt.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Musik för de som lämnats i sticket

Musik för de som lämnats i sticket

Donald Trump lovade att jobben i kolgruvorna skulle komma tillbaka. Men det gjorde de aldrig.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Tips för en fin hemester

Tips för en fin hemester

Nej, sommaren 2020 lär inte bli de spännande resornas sommar. Det går att göra nåt bra av den ändå. Här är DA-redaktionens bästa tips för dig som semestrar hemma.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Så gick det till när Samhall satte vinsten före människorna

Under våren granskade Dagens Arbete bristerna i arbetsmiljön på Samhall. Men hur blev det som det blev? För tio år sedan skedde något avgörande. För Kenneth Harnesk, då första linjens chef, gick det inte längre att vara kvar.

Samhalls vd: Kritiken mot oss är allvarlig

Sara Revell Ford svarar på kritiken mot Samhall och ger sin syn på det som kommit fram i Dagens Arbetes granskning.

”Det fanns de som inte ville leva”

Två år efter Richard Fredrikssons första begäran om ingripande agerar Arbetsmiljöverket. Samhall får bakläxa.

Riksdagen vill ha en oberoende utredning av Samhall

Samhall måste utredas, av någon utifrån. Det anser en samlad opposition som via riksdagen uppmanar regeringen att tillsätta en extern utredning.

Ministrarna: Våra bolag ska vara föredömen

De ansvariga ministrarna är djupt bekymrade över att unga med funktionsnedsättningar inte platsar på Samhall. Regeringen har nu gett ett tydligt besked om vilka grupper som ska slussas till företaget.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.