Röststarka tar sig ton

ReportageAnne-Marie Ljungkvist sträcker på sig och andas in djupt. Sedan tar hon den första tonen, knyter an till de andra rösterna. När allting klaffar är det härligt, magiskt, skönt. Det är Skummeslövs kyrkokör som får hennes vardag att lyfta.

Redan en timme innan konserten startar börjar publiken att strömma in i salen. Snart är den vita medeltidskyrkan i södra Halland full med folk. Människor trängs till och med på den lilla orgelläktaren. En vas med vilda blommor pryder predikstolen, mittemot den ett tänt ljus som fladdrar till och lyser upp den gamla madonnabilden i trä.

Jag har åkt genom ett lummigt landskap med böljande kullar, gårdar, kor och stora majestätiska vindkraftverk. För att vara med på konserten, uppleva stämningen och sången. Det som Anne-Marie Ljungkvist berättade för mig när jag besökte Halmstad tryckeri i början av året.

Tryckeriet skulle lägga ned och alla var chockade, vilsna. ”Vad gör du för att orka?” frågade jag. Svaret kom direkt. ”Sjunger. Och spelar.”

Anne-Marie sitter längst fram. Den här konserten ska hon inleda med ett litet stycke på sin tvärflöjt. Hon håller den långsmala flöjten tätt intill munnen, blåser försiktigt, värmer upp, innan hon reser sig och justerar notbladet. Hennes fingrar rör sig lugnt och säkert över klaffarna.

Men efteråt säger hon att skenet bedrar.

– När jag ska spela sväljer och sväljer jag. Det blir ett slags tick. Jag blir rädd för att få kramp. Samtidigt är det härligt. Stort. Jag som var så blyg i skolan att jag vägrade att sjunga inför fröken.

Kyrkan är enkel med stenväggar, orange-bruna träbänkar och blåmålat trätak. Den enda utsmyckningen är några tavlor och snidade träbilder. Anne-Marie tycker om det. När kören var i Estland för ett tag sedan på sin årliga resa fick de sjunga i en katolsk kyrka.

– Jösses, vad mycket prylar och rökelse det fanns där, säger Anne-Marie i en paus.

– Så långt från den här kyrkan som man kan komma.

En kvinna berättar om en annan resa, till en liten by i Tjeckien. Sent på kvällen tog körkamraten Magnus Pålsson fram sin saxofon. Han ställde sig på balkongen och spelade Amazing Grace. Det var så vackert, magiskt. En försal till himmelen, säger kvinnan med skimrande ögon.

Även den här kvällen ska Magnus spela. Han kliver ned från körens bänk i koret, plockar fram sitt instrument och blåser. Vemodiga toner slingrar sig fram i kyrkan. En äldre man lyfter på glasögonen och drar med fingret under ögat.

Vemodet. Jo, det finns där, säger Anne-
Marie när vi träffas på Conditori Cecilia några veckor före konserten. Utanför fönstret forsar fontänen på det lilla torget och några klädhandlare plockar i sina marknadsstånd.

– Jag känner det varje gång vi sjunger What a wonderful world av Louis Armstrong. Minnen från sextiotalet, då jag var fyra–fem år, kommer upp. Hur jag satt på pakethållaren till mammas cykel, på väg till mormor. Det är ett slags sorg över att de där ögonblicken är förbi.

Hon tittar bort mot hyllan med krukväxter och de broderade små tavlorna som hänger på väggen.

– Men jag vill inte vara utan det där. Det måste finnas något mer än att födas, jobba och sedan dö. Jag är inte religiös, men jag tror att det finns något andligt. Kanske kommer vi närmare det när vi sjunger.

De senaste åren har varit tunga emellanåt. Anne-Maries man, Magnus Ljungkvist, som också jobbade på ett tryckeri, blev utbränd. På Anne-Maries egen arbetsplats var det konflikter och dålig stämning före nedläggningen. Hon var nyvald klubbordförande.

Först tyckte hon att det var spännande, en viktig utmaning. ”Här kan jag kanske göra skillnad”, tänkte hon. Men sedan kom nedläggningen och alla turer runt den.

– Jag kände mig instängd, som en fågel i bur, säger Anne-Marie. Men när jag sjunger lossnar knutarna i magen och i huvudet.

Konserten närmar sig sitt slut. Kyrkan som från början var en sval krypta sjuder av värme från publiken och den sjungande kören. Några körmedlemmar svalkar sig genom att vifta med nothäftena.

Katrin Tilling fäller upp en stor vit solfjäder som hon köpte under en körresa till Tyskland. Hon gick med i kören för 10–12 år sedan. Innan dess spelade hon i orkestern på metallindustrin Specma, där hon fortfarande jobbar. De skrev låtar om arbetskamrater och chefer. Hon hade roligt, sjöng och slog på en stor triangel. Men sedan slutade eldsjälen och orkestern lades ned.

Hon älskar att sjunga, men kören är så mycket mer.

– Det är goa, mysiga människor i kören, säger hon efter konserten. Och vi har roliga resor. Man lär sig något. De flesta i kören är lärare, de har alltid något att berätta om platserna vi åker till.

Den sista sången är May the road, en tonsatt irländsk bön. Tonerna böljar fram som mjuka vågor. Utanför fönstret lyfter några kajor från kastanjeträdets krona.

Publiken applåderar, står upp i bänkarna och jublar. Körledaren Mårten Grosshög reser sig från pianopallen. Han höjer armarna, får publiken att tystna direkt, ”Nu är det faktiskt så”, säger han med plirande ögon, ”att vi har ett litet extranummer …” Körmedlemmarna fnittrar och några i publiken nickar igenkännande, så ska det vara och så har det alltid varit.

Taket lyfter när kören drämmer i med gospelsången Oh, happy days. De vaggar med i rytmen och sjunger allt vad de orkar.

När konserten är över spanar Katrin ut över folkhavet, ler och nickar när hon ser sin arbetskamrat från Specma. Anne-Marie är omringad av sina tonårsdöttrar och mannen som också sjunger i kören. Himlen är mörk och regnet öser ned när vi lämnar kyrkan, men Anne-Maries ögon lyser.

– Det kommer att ordna sig, säger hon. Med jobb och så.

Fotnot: När den här tidningen kommer ut har Anne-Marie valt samma väg som sin man. Han slutade inom tryckeribranschen och utbildade sig till undersköterska. Det var inte Anne-Maries förstahandsval, men hon tror att hon kommer att trivas med jobbet.