En historielektion i försiktighet

Björn KummMed stor tacksamhet har Sveriges borgerliga försvarsvänner noterat den senaste månadens händelseutveckling i Ukraina. Plötsligt verkade kalla kriget vara tillbaka, och nu skulle Sverige kanske kunna avstå från fortsatt nedrustning som kunde bli ödesdiger.

Inför Putins hotfulla ord om att skydda den ryskspråkiga majoriteten på Krim-halvön beslöt svenska flygvapnet att stationera några plan av nyaste JAS-modellen på Gotland.

Riskerar då den ukrainska situationen att eskalera och få konsekvenser utanför närområdet?

Låt oss se lite närmare på Ukrainas plågade historia. Regionen ses inte för inte som ett urhem för den ryska nationen. Men Ukraina behandlades hårdhänt, inte minst under Josef Stalins tid. Kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket drabbade ”kulakerna”, Ukrainas självägande bönder, och ett resultat blev massvält.

Av Stalin rycktes krimtatarerna i Ukraina liksom invånarna i den ryska grannrepubliken Tjetjen-Ingush upp från sin hembygd och skickades av Stalin till långvarig exil i Sibirien. Därifrån tilläts de först efter ett kvartssekel år 1957 av Stalins efterföljare Nikita Chrusjtjov att återvända hem.

Av förklarliga skäl var det inte bara Stalin som såg på Ukraina med misstänksamhet. Under andra världskriget samarbetade ukrainska nationalister mycket nära med den nazityska ockupationsmakten. Nationalisterna hjälpte entusiastiskt till att utrota judar och andra minoriteter. Vid Babij Jar ställdes år 1941 35 000 judar nakna inför  exekutionspatrullerna och sköts ned.

Det är dessa ukrainska nationalisters efterföljare som i dag har antagit namnet Svoboda (vilket betyder ”frihet”) och ingår som besvärande medlemmar av den ukrainska oppositionen som gärna vill uppfattas som demokratisk. Som demokrater vill också Ukrainas storkapitalister räknas. De vill delta i frigörelsen från ryskt inflytande. De har skaffat sig stor makt i det nya Ukraina.

Liksom i övriga delar av den upplösta Sovjetunionen var det i Ukraina en rad företagsamma politiker och affärsmän som snabbt övertog herrelösa statliga företag. En framträdande representant är den sköna Julia Timosjenko, ”Gasprinsessan”. Hennes affärsidé bestod i att till specialpris för Ukraina importera rysk gas som hon senare med god förtjänst sålde till västerländska intressenter.

Det fria Ukrainas förre premiärminister Pavlo Lazarenko sitter numera i amerikanskt fängelse i Kalifornien för att ha ”tvättat” pengar, motsvarande 200 miljoner dollar, som han tillgripit ur Ukrainas statskassa.

Rikast i Ukraina är ”oligarken” Rinat Ahmetov. Han äger eller kontrollerar åtminstone hälften av landets kol-, stål och kraftindustri, och han förklarar blygsamt att hans företag, som går under samlingsnamnet SCM-gruppen, sysselsätter 300 000 ukrainare och finns i hela Ukraina, ”från väst till öst och från norr till söder”. Ahemetov säger att han vill göra ”allt” för att vidmakthålla Ukrainas integritet.

Två andra rika män, miljardärerna Igor Kolomojskij och Sergej Taruta, har accepterat erbjudande från den demokratiska oppositionen att ingå i ledningen för ett par av Ukrainas regioner. Igor Kolomojskij, som själv ingår i Ukrainas judiska minoritet, ska leda regionsregeringen i Dnjepropetrovsk i östra Ukraina där han kontrollerar en stor del av industrin.

Sergej Taruta har utnämnts till guvernör över Donetsk-regionen, också den i östra Ukraina, där han är stor industriägare. På Internet har han som rysktalande ukrainare och som han säger ”med ryskt och ukrainskt blod” manat till sammanhållning inför de ryska påtryckningarna.

När Vladimir Putin säger sig att han vill skydda ryssarna på Krim – de utgör faktiskt folkmajoriteten – gör han exakt detsamma som USA:s dåvarande president Ronald Reagan gjorde år 1983 beträffande grannlandet Grenada, med hänvisning till att det på denna lilla ö i Karibiska sjön fanns amerikanska studenter som hotades av Grenadas revolutionära regering under Maurice Bishop.

I själva verket var det revolutionären Bishop som just då mördats på initiativ av en konkurrent, möjligen lierad med USA, och inget hot förelåg mot de amerikanska studenterna. Men för Reagan blev händelserna en utomordentlig ursäkt för att ingripa och dessutom hans möjlighet att ta revansch efter att USA just på ett förödmjukande sätt tvingats lämna Libanon efter att 241 amerikanska soldater sprängts i luften av en självmordsbombare.

Blivande amerikanska presidentkandidaten Hillary Clinton har liksom Carl Bildt sett en annan parallell. Adolf Hitler, förklarade hon, ville på sin tid skydda alla tyskar som befann sig utanför Tredje riket, i Tjeckoslovakien, Rumänien och andra länder. Det blev Nazitysklands ursäkt för angrepp.

Clinton fick omedelbart kritik från mer kunniga amerikaner, bland dem en tidigare amerikansk ambassadör i Moskva. Att jämföra ryssarna med nazister och Putin med Hitler var bara korkat, tyckte ambassadören och varnade för att hetsa upp den ryska opinionen.

– Vi måste vara försiktiga med historiska analogier, sade en annan kritiker. De gör mer skada än nytta.

Björn Kumm, 6 mars 2014.

I reportaget Mormors hemlighet kan du läsa om ett barnbarnet som bestämmer sig för resa 150 mil från Malmö till Ukraina för att få svar på frågan: Hur gör man upp med Stalin?

Björn Kumm