Industriarbetarnas tidning

Mormors hemlighet

3 juli, 2013

Skrivet av

De stod så nära varandra. Men varje gång Helena frågade mormor om när hon var liten blev det bara tyst. Här är berättelsen om ett barnbarn som bestämmer sig för att inte ge upp. Och som reser 150 mil från Malmö till Ukraina för att få svar på frågan: Hur gör man upp med Stalin?

Fyra generationer

  • Alexandra (Sofia) Lawrischin, född 1915 i Tjechivka, Ukraina. Kom 1958 till Sverige där hon jobbat som industriarbetare, bland annat på textilfabriken Jute och Tojos plastfabrik i Malmö.
  • Sandra Thornqvist, född 1944 i flyktingläger i Österrike. Före pensionen lärare på Rosengårdsskolan i Malmö. Dotter till Alexandra.
  • Helena Thornqvist, född 1978 i Malmö. Skådespelare, dotter till Sandra och mamma till …
  • Sasha Thornqvist Perski, född 2013 i Stockholm.

År av svält
År 1933 kulminerade en fruktansvärd massvält i Ukraina. Miljontals människor dog. Svälten kom i kölvattnet av Stalins första femårsplan (1929–1933). Den ukrainska landsbygden tvångskollektiviserades och födan samlades in. Att gömma mat belades med dödsstraff.

Helena Thornqvist, Ukraina, oktober 2012

Hon känner sig lugn när flyget går in för landning. Hon brukar vara lite flygrädd, men inte nu. Trots att hon bär på något. Hemligheten. Hon tänker att hon kanske ska berätta om den för mamma sedan. På vägen hem, efter att alltihop är gjort. Nu finns nog av känslor. Mamma har efter månader av velande bestämt sig för att följa med till Ukraina. Helena har ingen aning om hur hon ska reagera på sina intryck. Hur som helst kan det gå.

När Helena var liten kunde hon undra varför de andra mammorna i Malmöförorten var så lågmälda när hennes egen var så känslosam. Varför de var annorlunda, hela familjen. Mormor kunde ju inte språket och lagade mat som kompisarna aldrig smakat. Den var jättegod, men ändå. Hon kände sig pinsam, hon bar en sorts skamkänsla. På senare år har det där förändrats. Hon har velat säga något annat. ”Min mormor är faktisk skitcool.” Min mormor ledde oss hit.

Nu är det Helena som leder. Hon vecklar upp historien baklänges och tar dem tillbaka igen, till Ukraina. Kanske var det förutbestämt. Hon har läst böcker och artiklar, hon vet att tredje generationen efter katastrofen ofta forskar i den första generationens liv. De ställer frågor som den andra generationen inte vågat ställa.

Den första resan gjorde hon med sin syster redan för några år sedan. Det kunde väl vara spännande att se Ukraina, sa de till mamma och mormor då. Det kunde väl vara fantastiskt att besöka landet som alla hela tiden hänvisade till utan att verka inse att det gick att åka dit?

”Absolut inte”, blev svaret och sedan exploderade alla paranoiori känslolagren. Tänk om de registrerades? Togs in till förhör! Helena kunde bara skaka på huvudet. ”Herregud. Av vem då? Och varför?”

När de återvände sa så mormor i en bisats att hon kan ha hetat något annat på den tiden. Något om Sofia.

Helena blev rätt paff. Här hade de släpat sig genom städer och byar, sprungit runt som idioter med tusen frågor om sin mormor Alexandra. ”Sofia” skulle ha förenklat sökandet avsevärt. Och var mormor ens glad för bilderna och maten de kommit hem med?

Inte särskilt, verkade det som. Senare under kvällen sa hon förstås försiktigt att hon ville se filmen igen. Då hade de redan suttit igenom hela materialet tillsammans, fem timmars skakig handkamera, och Helena skulle ut och träffa kompisar. Men om babusja som aldrig bad om något ville se om alltihop? Hon stannade och satt igenom natten.

Kanske var det de där bilderna som fick mormor att berätta mer. Kanske var det åldern.

Kanske var det de där bilderna som fick mormor att berätta mer. Kanske var det åldern. Kanske var det faktumet att Helena började fråga ut henne inför sitt teaterprojekt. Hon var färdig skådespelare och ville göra en monolog om babusjas liv. Helena var så van att nöta vid det laget. När hon tänker efter har hon alltid dragit i informationen. Försökt skaka den ut ur dess mörker.

När hon och systern var små kunde mormor pusta ut efter att mamma och pappa gått till jobbet: ”Skönt att de gick, nu får vi lugn och ro.” Hon lärde dem ukrainska visor och spelade snofsig kypare vid maten. Hon gav dem sina pensionsår, och krävde ingenting tillbaka.

Helena-laser-for-mormorDet var skönt. Medan mamma Sandra hade ett hett temperament var mormor Alexandra alltid lugn. Och medan mamma kunde vända sig in i sig själv vände mormor sig alltid mot dem. De tyckte att hon hade allt, utom svar på frågan: ”Hur var det när du var liten?” Då fanns ingenting särskilt att berätta.

Helena lyckades ändå tjata fram bilden av mormor som sjuåring till slut, hur hon vallade kor i byn. Såg henne gå barfota i lappad kjol över ängarna, hålla djuren från skogen och odlingarna, vandra i flock med andra barn med samma uppgift och liknande pinnar i näven. Mormor älskade sommaren när hon slapp skolan och fick gå på vallen hela dagen. I trädgårdarna sträckte sig solrosorna mot himlen och med hösten skulle meloner och pumpor svälla utanför fönstret, plommonen komma, äpplena och päronen.

Helena kunde tydligt se Tjechivkas fruktträdgårdar, för mormor fick en ny röst när hon talade om allt som växte. En som var len och lätt. Alla smakerna, sa hon. Så obeskrivligt ljuvliga.

Om natten sov mormor på en spis. Det var det varmaste stället i hennes värld, och där ville hon stanna när tupparna gick i gång. ”Bara lite till” bad hon. Mormors mamma var den godaste, den allra snällaste människan i hela världen. Men ändå: ”Dags att stiga upp!”

Sofia, byn Tjechivka, 1922–33

I efterhand var det svårt att säga när rädslan grep Sofia. Kanske hände det på gårdsplanen där hon stod och följde männens väg med blicken, såg hur de gick med spett genom trädgården. De hackade sig genom jorden bit för bit. De letade efter gömd mat. Den man hade grävt ner i skymningen och bett till Gud om att få behålla.

Kanske hände det när läraren fördes bort, och prästen, och familjen på andra sidan vägen. När ljuden pinade sig in i sömnen, för det var alltid på natten folk försvann. Skrik ur mörkret, klagan, spridda skott ibland.

I barndomens paradis hade hon märkligt nog först gillat tonåringarna som började dyka upp och förde liv utanför kyrkan. De kom från kommunisternas ungdomsförbund och hon tyckte att de verkade ha kul. De skrattade och skramlade, slog på trummor, hade idéer. Var man för eller mot? Alla i byn hade en åsikt och pappa var skeptisk.

Hon hade hunnit bli tolv år när borden ställdes upp. Man skulle registrera sig, skriva under på en del. Inte tro på Gud, utan på Stalin.

Hon hade hunnit bli tolv år när borden ställdes upp. Man skulle registrera sig, skriva under på en del. Inte tro på Gud, utan på Stalin. Inte äga något, jobba i det gemensamma jordbruket. Pappa hade vägrat, han var för religiös.

Och de hämtade hennes kor. Kom och ledde bort dem bara, medan familjen såg på. Det blev svårare att komma över bron till staden på andra sidan floden. Det fanns mer att äta där, i Tjerkasy, men de fattiga var inte välkomna in. Man började ställa sig frågor. Frågor om hur man skulle kunna äta sig mätt.

Så kom det sig att allt Sofia kunde tänka på var mat. Varje stund, dimmiga drömmar. Såg hon några korn efter en kärra utmanade hon ödet. Dök ner. Gömde i kjolfickan. ”Stöld” enligt reglerna och om hon blev sedd skulle hon straffas. Stalin samlade in allt större kvoter. Alla gick hungriga till slut, vare sig de skrivit in sig i kollektivet eller inte.

Så kom det sig också att livet beskars. Lite i sänder tills bara de stora katastroferna återstod. Hennes bror gick till ungdomskollektivet och där dog han. Pappa skulle ut på isen, trolla fisk ur vintermörkret. De väntade hela natten. Irrade och grät, fann aldrig hans kropp.

Det var som det var. Bara hon och Mamma. Den snällaste mamman, den godaste i världen. Tillsammans åt de mullbär och akacieträdens blommor. Stal potatis och bad till Gud. Kanske var det för hennes skull som mamma inte gav upp.

Till slut tog hon med Sofia på en hopplös vandring mot de nordliga byarna. När de inte orkade gå mer sjönk de ner vid en flodfåra och mamma sa åt henne att samla snäckorna, krossa skalen och äta. Hon gjorde det, något så vidrigt. Mamma åt inget och blev liggande i sin säng när de kom hem.

En morgon såg Sofia att hennes fötter hade svullnat. Hon visste vad det betydde. Sprang ut i köket, tog fram tre små sparade knölar, kokade med rötter och mosade till buljong. Försökte hälla in i mammas mun. Det rann mest ur.

Hon satt vid sängen när mamma dog. I ett litet vitt hus med halmtak såg hon det hända.

Hon satt vid sängen när mamma dog. I ett litet vitt hus med halmtak såg hon det hända. Under ett år när hunger utplånade miljoner och åter miljoner ukrainare kände hon ingenting alls. Så många gånger skulle hon tänka tillbaka på den stunden. Som att hon stelnat inuti. ”Varför använde jag alla tre potatisarna”, tänkte hon vid sängen, och det var mest det. ”Varför sparade jag inte till mig själv?”

Hon var ett barn och hon bar den snällaste och godaste människan i hela världen. Ut från det lilla huset vandrade hon jordvägen fram med den lätta kroppen i famnen, hela vägen till byns begravningsplats. Ville inte lägga i massgraven utan försökte gräva med händerna en bit därifrån. Täckte över så gott det gick, reste sig, och vände ryggen till. Fingrarna blödde. Hon kände ingen sorg. Bara hunger.

När hon stod vid floden Dnepr fanns ingen kvar. Ingen som sträckte ut en hand, erbjöd mat eller tak. Om hon stannade skulle svältdöden ta henne. Om hon gick i skulle hon drunkna. Eller så skulle hon simma. Tag för tag till andra sidan. Hela vägen till staden Tjerkasy.

Helena, Malmö, maj 2011

Helena smeker sin mormors kind. En liten rynkig gestalt som åttio år efter den vågade simturen sitter i en soffa i Malmö och heter Alexandra. Den lilla kroppen har halkat på sned och ser ut att när som helst kunna välta åt sidan. Men pepparkornsögonen är skarpa och talet redogörande. Hon är inte sentimental och hon har fyllt 96.

”Jag har alltid sett framåt. Jag har varit glad för det jag har i stället för att sörja över det jag inte har. Men jag kan vara ledsen över att jag är som en sten. Jag kan vara ledsen över att jag fortfarande inte kan gråta över min mamma. Det går inte, det stoppar i mig.”

Babusja samlar på valutor. Räknar, växlar, nya högar på nya gömställen. Under potatislådan i köket vilar en förmögenhet.

Tv:n står på. Mormor gillar sport och alla program med Filip och Fredrik. Det är sånt liv runt dem så det spelar ingen roll att hon inte förstår vad de säger. Och börsnyheterna är viktiga. Babusja samlar på valutor. Räknar, växlar, nya högar på nya gömställen. Under potatislådan i köket vilar en förmögenhet.

Helena lyfter mormors hand. Där saknas ett finger. Hon säger att babusja blev av med det på Tojos plastfabrik i Malmö. ”Hon fastnade i maskinen men hon skrek inte. Bad inte om hjälp. Alltså, fattar du? Hon stod bara och stampade med foten i golvet tills någon upptäckte vad som hänt.”

Den sista tiden har andra smärtor kommit. Babusja vankar i lägenheten om nätterna, behöver ha någon hos sig. Helena ska sova över i kväll.

Några månader senare blir Alexandra sängliggande. Hon har väldigt ont. Mellan morfindoserna ropar hon på sin mamma. Och så är hon borta.

Sandra, Kiev, oktober 2012

Sandra gör korstecken och ber en bön när hon sätter sig bredvid sin dotter i en hyrbil på parkeringen utanför flygplatsen Boryspil.

Hon har sovit två timmar i natt. I morse var det nära att hon vände på Kastrup och tog tåget hem igen. Hon är nästan 70 år gammal och för första gången i något som hon många gånger tänkt på som sitt hemland. Helena försöker köra försiktigt på de dåliga vägarna men Sandra kan inte låta bli att kvida av rädsla varje gång karossen skakar till. Däremellan håller hon hårt i sätet medan blicken förirrar sig i landskapet utanför fönstret. Tänk. Hon gick på planet. Hon vågade.

Så många gånger har Sandra drömt om att gå in i en affär och handla någonting, tala ukrainska med expediten, gå ut igen, kanske förbi ett torg, höra barn leka på hennes språk. Hon var fjorton år när hon bosatte sig i Sverige tillsammans med sin pappa, syster och mamma Alexandra. Mamma som visserligen klarat sig undan Stalin, men ställdes inför Hitler. Nazisterna tågade in på gatorna i Tjerkasy. På andra sidan floden samlades ryska trupper och sedan färgades Dnepr röd.

Mamma hade träffat Sandras pappa då, och de gifte sig hastigt för att fly som makar. Efter ett år på Europas vägar kom de till ett flyktingläger i Österrike, och där föddes Sandra, där växte hon upp utan hem. Hon var en ukrainsk flicka, född i Österrike, som vid fjorton års ålder flyttade till Sverige. Sverige, detta underbara land. Små grodorna, vilken gullig midsommarlek, och ärtsoppa på torsdagar var det finaste man kunde tänka sig. Mamma sa att studierna var viktigast och Sandra fick högsta betyg i skolan trots att språket var nytt.

Hon drömde om mostrar och kusiner, hon drömde om Ukraina, men hade aldrig varit där och kunde inte åka dit. Ukraina var en del av Sovjet, och Sovjet var mardrömmen.

Så småningom, när hon blev lärare, undervisade hon i bland annat svenska och hon kunde sitta till in på nätterna för att förbereda lektionerna väl. Ändå kände hon sig inte svensk. Hon drömde om mostrar och kusiner, hon drömde om Ukraina, men hade aldrig varit där och kunde inte åka dit. Ukraina var en del av Sovjet, och Sovjet var mardrömmen.

Som barn i lägret var hon ofta rädd. Föräldrarna berättade nästan ingenting om vad som varit. Kanske gjorde minnena för ont. Mamma slog frågor ifrån sig. Och Sandra behövde inte veta, avgrunden såg hon ju ändå. Blickar, viskningar, signaler. Känslan av att vara förföljd. En fruktan som Sandra själv faktiskt inte velat tala om med någon. Det var först den sista tiden, när Helena började dra ur babusja historien, som hon fick en mer hel bild.

De första åren arbetade Alexandra sju dagar i veckan. Hon gick som ensam kvinna på den avdelning i Jute textilfabrik där annars bara män orkade med slitet, för där fick man några öre mer. Pappa låg på sanatorium, de var fattiga, men mamma klagade aldrig, hon kände sig liksom mindervärdig. Hon vände på varje öre och höll onödigt fint. Hon lagade allt som gick sönder, till och med elektronik, hur hon nu lärde sig det. Och hon visste hur man tog hand om maten.

Själv kunde Sandra inte förmå sig att gno så där, inte ens när hon blev vuxen. Och när babusja pensionerades och barnbarnen kom, då kunde hon leka i timmar. Hon hade ett oändligt tålamod, mycket större än Sandra.

Sandra undrar ofta hur hennes mamma kunde klara så mycket. Vara så bra. ”Så bra som babusja kan jag aldrig bli. Hon som har haft det så svårt och ändå klarat så mycket”, kan hon säga till Helena. Ibland svarar Helena att Sandra nog också har haft det svårt. Att det kanske nästan är svårare att jagas av en fara man aldrig får se.

Helena, oktober 2012, byn Tjechivka

Äntligen står de utanför huset till byns äldsta invånare. Helena känner att dagen har gått bra hittills. Ett dygn har passerat sedan bilfärden från flygplatsen, de har utan större incidenter nått fram till barndomsbyn. Vädret är vänligt. Solen lyser över odlingarna i trädgården och på en bänk ligger vita bönor i en skål bredvid strimlade soltorkade tomater. De väntar och kikar mot den lilla dörröppningen. Baba Natalka, eller tant Natalka, finns där inne. Hon är född samma år som mormor. De borde ha känt varandra.

Helena tänker att mamma verkar glad. När de följde med en av byborna hem och fick se bakugnen i familjens förrådshus blev hon alldeles ljus i ansiktet och pekade mot den uthuggna nischen ovanför ugnsluckorna: ”Nu förstår jag hur babusja sov! Hur hon än förklarade kunde jag inte begripa att hon kunde ligga på en spis!”

”Tack och lov att mormor stack”, tänker Helena och ser mot det lilla slitna huset. Hon har träffat baba Natalka förut. Men den här gången ska hon fråga efter ”Sofia” i stället för Alexandra. Hon lyckades aldrig få mormor att förklara varför hon bytte sitt namn. Trots att Helena forskat hela sitt liv har berättelsen hål och luckor. Hon har börjat tänka att det inte spelar så stor roll.

mamma-helena-havDe stannade till vid flodstranden på väg in i byn och kisade mot Tjerkasy. Föreställde sig att där vid flodbädden klev babusja upp, drypande våt och tog sig in i staden. Sökte sig fram genom gatorna till adressen hon fått av den man som kommit vandrande genom byn. Han hade sagt att han behövde ett hus.

Hon hade gett honom sitt, och fått adressen i utbyte. På adressen bodde någon som kunde ge henne jobb, det hade mannen lovat. När hon väl hittade fram visade det sig att löftet höll. Dörren öppnades, hon fick mat, och med tiden ett jobb som vårdbiträde på sjukhuset. Lönen var liten men hon klarade sig ända tills tyskarna kom.

Nu rör sig något i dörröppningen där framme. En nästan dubbelvikt varelse. Hon hasar framåt med hjälp av två stöttande träpålar och är klädd i huckle, kjol, trasig kofta och tjocka strumpor. Sandra ryggar tillbaka och Helena förstår varför. Natalka liknar babusja. Men i Tjechivka finns ingen rollator eller hemtjänst. Ja. Tack gode gud att mormor stack.

Baba Natalka tar sig hela vägen fram, faller ner i en stol, vänder upp huvudet och försöker fokusera med blicken. Hennes röst är liten och ljus.
”Alla andra är döda. Jag vet inte varför bara jag är kvar av de gamla. Jag undrar varför jag skulle sparas till sist.”

Sandra sätter handen för munnen. Hennes ögon är stora och blanka. Helena frågar om baba Natalka minns Sofia. Och Baba Natalka nickar. Ja, hon minns Sofia. Då stillnar eftermiddagen och då tar känslorna över. Då rinner tårarna. På Helena, Sandra och baba Natalka.

Hon hade det svårt, det var så synd om henne. Men jag kunde inte hjälpa. Jag hade ingen mat jag heller.

”Hon hade det svårt, det var så synd om henne. Men jag kunde inte hjälpa. Jag hade ingen mat jag heller.”
Hon pekar mot bänken.
”Man fick inte ens ta en böna som fallit till marken. De kom och sökte igenom jorden.”

”Hon bytte sitt namn sedan, men det visste vi inte”, säger Helena. ”Det var därför jag frågade efter Alexandra förra gången.”
Hon samlar sig och ler men Sandra kan inte sluta gråta. Hennes kropp skakar där i trädgården, hon tar den gamlas händer.

Då känner Helena en stor lättnad. Hon inser en del av varför hon ville få sin mamma hit. Hon vill lämna över.
”In i det, mamma. Det kommer att göra dig gott”, tänker hon. ”Det här borde du ha gått igenom för länge sedan. Du borde ha åkt hit tidigare. Det skulle ha varit du och inte jag.”
”Jag kan vara din mamma nu när Sofia är död”, tröstar Baba Natalka Sandra. ”Jag kan vara din mamma.”

Nästa morgon, på flyget hem, bestämmer sig Helena. De hittar sina platser och Sandra sitter tyst. När maskinerna drar i gång för att lyfta börjar hon gråta.

Helena känner sig lite nervös. Vet inte riktigt hur hon ska säga. Först frågar hon varför mamma gråter. Sandra kan inte svara. Då fortsätter hon med att säga att det är mycket som är tråkigt, men att en sak i alla fall är rolig.
”Du ska bli mormor i mars.”
”Va?” Säger Sandra och tittar upp.
”Jag sa att du ska bli mormor i mars.”
”Ska din syster få ett barn?”
”Nej mamma. Jag. Jag ska få ett barn i mars.”
”Och jag ska få ett barnbarn?”

Hon har ju velat vänta med barn, säger hon, inte känt sig redo, det har inte känts rätt att dra in en till i sökandet efter svar på hur allt har blivit som det är.

Helena ser ljuset bre ut sig över sin mamma och själv babblar hon på. Försöker förklara sig, konstigt nog.
Hon har ju velat vänta med barn, säger hon, inte känt sig redo, det har inte känts rätt att dra in en till i sökandet efter svar på hur allt har blivit som det är.

”Det är väl så att jag känner att tre generationer Stalin får räcka”, säger Helena till sin mamma Sandra medan det dånande flygplanet lämnar Ukraina bakom sig.
”Och jag har gjort upp med Stalin nu.”

Du kanske också vill läsa…

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Sverige har haft politiska fångar. De flesta hamnade på Långholmen. En ung metallarbetare var en av dem.

”Jisses vad fint det här blir om hundra år”

”Jisses vad fint det här blir om hundra år”

Att gallra och röja i skogen – det är det bästa Gunnar Wetterberg vet. Då släpper han tankarna på bokprojekt, Fråga Lund och allt annat.

Telefonen som skulle hålla i 40 år

Telefonen som skulle hålla i 40 år

Det är sommaren 1978 och
knapptelefonen Diavox har precis börjat serietillverkas vid LM Ericssons gamla fabrik på Ölandsgatan i Karlskrona.

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Jonny Kumpula var en av dem.

Det skulle va husvagn …

Det skulle va husvagn …

Året är 1956. Man hade tre veckors betald semester och den kunde gärna tillbringas på en gräsplätt under skinande sol med gasoltub, parasoll, husgeråd.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

Arbetsrätt Striden om las

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

Det går inte att tro att det inte ska bli någon förändring av arbetsrätten, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Blandade känslor för regeringens las-besked

Blandade känslor för regeringens las-besked

”Ett beslut i rätt riktning”, enligt GS ordförande Per-Olof Sjöö. Pappers ordförande Pontus Georgsson är däremot starkt kritisk.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Fack och arbetsgivare kan fortfarande inte enas om storleken på löneökningarna. Nu skickar industrifacken hem sina delegationer.

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.