Prisfall och oro pressar stålet
Det som kallats Sverigies industriella ryggrad hukar under sjunkande priser och en orolig omvärld.
Industriarbetarnas tidning
13 maj, 2014
Skrivet av Harald Gatu
Tomi Kumpula är en av 180 anställda vid Outokumpu i Långshyttan som förlorar sitt jobb. – Ett tillfälle att fundera på vad man ska göra av sitt liv, säger han.
I drygt femton år har han jobbat på järnverket. Hans arbetsplats är den blankglödgningsugn som Outokumpu investerade över en halv miljard kronor i för några år sedan.
Den investeringen trodde många skulle säkra driften i flera år framöver. Idag blev det klart. Anläggningen stängs till årsskiftet.
– Nu får man grunna på vad man vill göra av sitt liv. I dagsläget vet jag inte. Jag vet inte ens om industrin är min grej. Och jag vet heller inte riktigt vilken utbildning jag skulle kunna gå.
– Det är tjugo år sedan jag senast satt på skolbänken, säger Tomi som är 35 år och bor i Långshyttan.
Tomis sambo har vikariat som städare på Hedemora kommun.
– Och det har ju funkat när vi har kunnat luta oss mot min fasta tjänst här på Outokumpu.
Men nu känns allt ovisst.
Många av Tomis arbetskamrater söker de lediga jobb som finns på Outokumpu i Avesta. Andra är intresserade av att starta eget. Enligt trygghetspaketet kan den som vill starta eget få lön under uppsägningstiden.
– Men det är ingenting för mig. Jag vill ha jobb men kan tänka mig utbildning också.
Hur är stämningen på jobbet – är ni mest ledsna eller förbannade?
– Nog är det ledsamt allt. Men just på min avdelning är det ändå rätt lugnt.
Arbetslusten?
– Bra fråga. Det är klart att motivationen går ner. Hur det kommer att yttra sig, det vet jag inte.
Ni får en bonus motsvarande cirka en månadslön om produktionen hålls uppe under avveckling. Vad säger du om det?
– Ungefär som jag räknat med. Klart att vi hade hoppats på mer, men företaget har inte bjudit till mycket. Det är inte som i Tyskland precis.