Ännu ett stålvarsel – har vi en stålkris i Sverige?

På onsdagen kom beskedet att 80 anställda varslas på stålföretaget Uddeholm i värmländska Hagfors.

Det är bara en i en lång rad av betydande varsel i svenska stålbolag: Outokumpu i Degerfors, Erasteel i Vikmanshyttan och Långshyttan, och metallpulvertillverkaren Höganäs har alla varslat det senaste året. I Guldsmedshyttan läggs gjuteriet ner.

Är Sverige i en ny stålkris? Det korta svaret är: både ja och nej. 

Vad är det som händer? 

Det senaste året har flera svenska stålbolag varslat eller stängt delar av sin verksamhet. Erasteel planerar att lägga ned bruket i Vikmanshyttan och halvera personalen i Långshyttan. Outokumpu har annonserat sparprogram och varslat 53 personer i Avesta. Andra bruk har haft minskade orderingångar och stoppveckor. 

En rapport från Industriarbetsgivarna beskriver hur produktionen i svensk basindustri – särskilt stål- och metallsektorn – minskar, och hur orderläget fortsätter att försvagas. 

Motiven är likartade: fallande priser, svag konjunktur, en bilindustri i både kris och omställning, och framför allt hård konkurrens från stora stålproducerande länder i Asien. 

Varför faller priserna på stålet? 

Det produceras helt enkelt för mycket stål globalt. Framför allt Kina har ett överskott som säljs billigt på världsmarknaden. När USA införde ståltullar blev Europa en ännu mer attraktiv marknad för kinesiskt stål. 

De låga priserna pressar europeiska tillverkare, särskilt de som gör enklare och mer utbytbara produkter. 

Hur påverkas Sverige? 

Sverige påverkas, men inte lika hårt som flera andra europeiska länder, som Tyskland. Det beror på att en stor del av svensk stålindustri består av specialstål och andra förädlade produkter där konkurrensen är mindre prisdriven. 

Specialstål har högre värde, kräver nära kundrelationer och är svårt att kopiera. Därför är det mer motståndskraftigt än enkelt konstruktionsstål. 

Men vi har ju ändå sett en rad varsel? 

Ja. Många mindre svenska bruk gör både avancerade och enklare produkter. När bolagen styr om mot mer högförädlat stål riskerar delar av produktionen med lägre marginaler att försvinna. 

Det är detta som händer i Vikmanshyttan och Långshyttan: bolaget behåller satsningen på avancerade produkter men skär ner i de delar som inte är lönsamma. 

Finns det ljuspunkter? 

Ja. Sverige ligger långt fram i den gröna omställningen. SSAB och uppstickaren Stegra planerar stora investeringar i fossilfritt stål. 

Relativt låga elpriser och hög kompetens gör dessutom att flera forskare bedömer att svensk stålproduktion kan öka på sikt. 

För att möta konkurrensen från Asien har EU-kommissionen lagt förslag om att höja importtullarna på stål från 25 till 50 procent och samtidigt minska de tullfria importkvoterna till nästan hälften.  

Om framtiden ser ljus ut – varför känns det så mörkt nu? 

För att omställningen är ojämn. De största och mest avancerade aktörerna gynnas först, medan mindre bruk som redan är pressade har svårare att överleva. 

Och varje nedläggning slår hårt mot små orter: femtio jobb i Långshyttan motsvarar tusentals i en storstad. 

Så – är Sverige i en stålkris eller inte? 

Sverige befinner sig i en global nedgång som visat sig vara långdragen. Tillsammans med prispressen gör det läget tufft, men det handlar inte om en akut kris som 2008–2009. Specialstålet och den gröna omställningen ger ett visst skydd. 

Men för de orter som saknar det skyddet spelar det liten roll. Där blir överproduktion, prispress, amerikanska tullar och svag konjunktur till lokala kriser – och därför lyfter många fackliga företrädare behovet av en mer aktiv politik för omställning och stöd till drabbade regioner. 

Janna Ayres, Anna Julius