Samma problem – olika lösningar

Val 2014Båda vet hur det är att gå arbetslös. De avskyr pratet om arbetslinjen. Är skeptiska mot bemanningsföretag och vinster i välfärd. Trots att de tillhör olika generationer är de lika i väldigt mycket, Gustaf och Johnny. Men på en punkt skiljer de sig åt: Synen på Sverigedemokraterna.

Johnny:

”Hej, det är han med giftormarna.”

Johnny brukar säga så när han ringer. Det är bra att ha en replik som gör att arbetsgivaren vet vem man är, och kommer ihåg en. Johnny söker inte jobb över nätet för man får inga svar. Han tar bilen och åker ut till industrierna, träffar chefen, går rakt på sak. ”Inte just nu”, får han höra då. Ibland blir det ändå en improviserad intervju. Man kommer in på fritidsintressen och då berättar han om dvärgskallerormar han haft, skorpioner och giftspindlar han gett ett hem.

Han vet inte själv vad det är som fascinerar. Mer än att redan som barn följde han passionerat allt som kröp och krälade. Han kunde sitta i timtal i skräddarställning utomhus, med blicken naglad vid ett spindelnät.

Nu har Johnny fyllt 51 år och håller sig inne, vid ett köksbord i Jordbro. Arbetslösheten börjar nästan kännas normal. Inte som första gången, 2008, då blev han chockad, rädd. Låg i soffan och stirrade i flera dagar.

Han hade alltid jobbat. Börjat på Ericsson som 16-åring och där kunde man knega till pensionen – trodde man. Han gick med i Moderaternas ungdomsförbund vid ungefär samma tid. Försvaret var inkörsporten. Johnny var vid sidan av reptiler intresserad av historia och blev – genom alla böcker han läst – övertygad om att samhällen behöver ett starkt försvar. Sitt eget eller någon annans.

Historieintresset lever, men mannen vid köksbordet hatar tändsticksskallen, som han kallar sin statsminister. Inte bara honom. Johnny föraktar politiker och han har många svar på varför. Tre återkommande:

– Arbetsmarknadsminister SvenOtto Littorin sänkte taket i a-kassan. Den som säger upp sig från sitt jobb drabbas av 45 dagars karens och måste sedan leva på 14 960 kronor i månaden före skatt. När Littorin själv säger upp sig har han kvar sin statsrådslön.

– Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist fick sparken och 140 000 kronor i månaden för att peta sig i naveln. En sån spark tar jag gärna! Tvingas hon skriva aktivitetsrapporter över sökta jobb?

– Ulrica Messing, sosse, var bara 40 och kvitterade ut statsrådspension. Och så säger politikerna att vi måste jobba längre. Varför ska ”jobba längre” gälla oss medan politiker har chansen att efter tolv år få en pension som vi bara kan drömma om.

Politiker och direktörer landar mjukt i sina fallskärmar. Samtidigt får Johnnys förlamade bror brev om att Försäkringskassan ska ”pröva hans arbetsförmåga”. De uppfinner ord som ”utanförskap” när de enda som är innanför är eliten. Politikerna, fackföreningsledarna och direktörerna.

Så tycker Johnny, och den ordningen är hans starkaste skäl att välja Sverigedemokraterna. SD har inte varit med om att under årtionden snickra på systemet av dubbelmoral. Alla de andra är skyldiga.

Gustaf:

”Hela skoltiden sa de att man måste få ett arbete, för då skulle allt ordna sig.”

Gustaf gick ut transportgymnasiet samma år som Alliansen vann valet med sin arbetslinje och allt han ville var att jobba. När den första lönen kom var han nitton år och firade med att tatuera ett tändstift på överarmen.

Han vet inte själv vad det är som fascinerar. Mer än att han redan som barn följde allt på hjul passionerat. Han kunde sitta böjd över farsans biltidningar i timmar, travar av Colorod och Start and Speed som han bläddrade igenom flera varv.

Nu har Gustaf fyllt 27, sitter på ett café i Växjö och har en ståbas på underarmen. Den tatuerade han in när den första arbetslösheten kom, för att trösta sig. Och för att rock ’n roll förenar folket.

Han har inte vant sig vid oron. Har några veckors jobb på en verkstad för tillfället men fortsätter att söka. När krisen slog till 2008 var de oförberedda på stålgjuteriet. Folk blev liksom chockade, rädda.

Gustaf hade just köpt hus i Lenhovda, gjort en USA-resa, tyckte att livet rullade i rätt riktning. Nu smög sig osäkerheten på. Fem år och två långa arbetslöshetsperioder senare vet han hur det känns när dagarna går och tiden sugs upp. Har man inga arbetslösa kompisar för tillfället går man ensam hemma. Väntar på att något ska lossna. Söker jobb och hänger på twitter.

”Babblar dom hela programmet om hantverkare? Får medelklassutslag snart #svtdebatt.”

”Dagens matlåda blir den helt otroliga skolklassikern pasta med skinksås. Så jävla nice.”

”Hallå moderater, skiftarbete är enligt forskning mer cancerframkallande än snus, testa att skatta bort det.”

”En erkänd högerextremist i mitt FB-flöde har tydligen upptäckt Totta Näslund. Texterna ’får en att tänka’. Tänk rätt nu då för fan.”

Johnny:

Johnny välkomnar SD:s invandringspolitik. Han tycker att man ska ta hand om sina egna först. Han har själv inte råd att gå till tandläkaren säger han, men en papperslös som inte har betalat en spänn i skatt kan få akuttandvård för 50 kronor.

– Och Sverige ska ta emot en massa somalier och syrier, vad fan ska de jobba med?

Johnny tycker inte att han sätter utsatta mot varandra. Men politiker gör det. Därför att i det ena fallet bestämmer de att det finns pengar, till akuttandvård för papperslösa, i det andra fallet finns det inte, till de gamla.

Vi sitter där vid köksbordet i Jordbro och Johnny pratar oavbrutet. Om allt från knäckebrödsdagis till fackets flathet och EU.

– Tack vare EU kan arbetsgivarna torka sig i röven med kollektivavtalen. Byggnads försatte Laval i blockad för att svenska löner skulle gälla. Sen kom EU och sa att det var olagligt.

Han pratar om arbetslivet efter Ericsson. Hur han körde lastbil några år och blåstes av vartenda åkeri, om bemanningsföretaget som sket i försäkringarna, att han gick som gratispraktikant för att göra burkar åt ett av världens största varumärken, Coca-Cola.

Han säger att han, trots att han var moderat, kunde tycka att Socialdemokraterna gjorde bra saker för Sverige. Men den sista socialdemokraten blev skjuten 1986. Under Göran Persson blev de fattiga fattigare och de rika rikare. Och det är så extra jävligt när de som säger sig stå på den lille mannens sida inte gör det, säger Johnny. Sedan tystnar han en stund.

– Allt har blivit så konstigt i dag. Jag fattar inte vad som hänt. Jag känner faktiskt inte igen mig längre.

Gustaf: 

Det där om högerextremism är ett återkommande tema för Gustaf. Han intresserade sig för historia redan i högstadieåldern. Och han blev – med hjälp av alla böcker han läste – övertygad om att i alla tider har samhällen vänt sig mot en minoritet. Alla grupper har sökt en fiende. Sin egen eller någon annans.

Då, i högstadiet, var det Rottne mot Braås.

Själv var han från Braås och då var det givet att Rottne gick bort. Rottnebarnen hade mer storstad över sig. Finare kläder. Pås-snus i stället för lös.

– Det handlade inte om dem utan om att man skulle ha någon att vara emot. Alla blev liksom uppeldade. Det var fördomar förstås. Vi visste inte så mycket om varandra, fast vi gick i samma klasser.

Gustaf har aldrig känt igen sig i politikens ”hittepåord” utanförskapet. Outsider däremot. Han var 15 år när han fick följa med farsan till en yngre jobbarkompis. En kille som för det första hade en cheva på gården, och för det andra kallade sig raggare. Och Gustaf sögs in i den kultur som i stort går ut på att festa till hög musik i gamla bilar. Kanske handlar den också om att få vara James Dean, säger han, eller i varje fall sig själv.

”En kompis beskrivning på hur en helkväll i raggarbil är: Det är som att vara på väg till en fest hela kvällen fast man kommer aldrig fram.”

Det bästa av två världar helt enkelt. Gustaf vet att när helgen kommer ska han ut och åka. Däremellan finns arbetslivet. Och av arbetslivet vill han bara ha ett eget skåp, en plats i fikarummet och hundra år av trygghet.

Inget av detta har han och senast han skrev en aktivitetsrapport kände han sig tvungen att försköna av oro för att bli av med a-kassan. Vad gör man när cheferna inte ens vill ta samtalet, för de vet vad det gäller, och tjugo andra har ringt samma dag.

– Det är mycket om att man ska stå till förfogande på arbetsmarknaden. Det vore bra om det kunde handla lite mer om att det också ska finnas jobb att söka.

Gustaf kommer att lägga sin röst i vänsterblocket. Tidigare har han röstat på Socialdemokraterna. Nu är han inte övertygad, tycker att politiken är otydlig.

Sverigedemokraterna är det sista av riksdagspartierna han skulle välja. Han ogillar deras invandringspolitik, tror att många röstar på partiet av missnöje. Det är svårt att få jobb, och får man jobb är det ändå otryggt. Ett korttidskontrakt eller en timanställning är inte detsamma som att komma in i värmen, som politiken tycks tro.

Johnny:

Han fick jobb några veckor på ett lager i somras och sa som det var till ungdomarna. Ni skulle varit med på åttiotalet, då kastade de sig efter oss. Trivdes du inte på en firma gick du till grannen. Gick man gatan ner kom cheferna efter och slet i en, ungefär.

På den tiden kände han mer att ”alla som kan jobba ska jobba. Kapa bidragen vid fotknölarna”. Han säger att han hade en hård människosyn, som kom sig av att han extraknäckte som ordningsvakt. Han fick ta mycket skit. Hade den hårda människosynen under lång tid.

– Men det har ändrats på grund av att jag sitter där jag sitter. Alla borde någon gång få vara med om det jag är med om nu. Då skulle de värdesätta det de har.

Johnnys första tatuering är en viking med en runorm runt. När han får råd ska han tatuera in en bild av sin bror.                                      Foto: MAJA BRAND

Johnny har redan en viking, en torshammare och Södertälje SK:s klubbmärke intatuerat på armarna. När han får jobb, när han har råd, ska han lägga till en bild. En av hur hans bror såg ut långt innan det där brevet från Försäkringskassan kom. Från tiden innan brorsan insjuknade i MS och blev totalförlamad.

– Hur kan man vilja skicka ut sjuka att jobba? Det finns inget ord jag hatar mer än arbetslinjen. Något som är borta i det här landet, det är empatin.

Du säger att din erfarenhet som arbetslös har stärkt din empati för människor som lever på marginalen. Om du skulle behöva fly, tror du att det skulle förändra din syn på flyktingmottagandet? 

– Nu har du missförstått. Jag är för att ta emot flyktingar. Från närliggande länder. Från grannländer, Polen. Om Ryssland invaderar Ukraina är vi skyldiga att ställa upp. Men vi är inte skyldiga att ta emot somalier.

Varför försöker du inte jobba politiskt själv?

– Jag vet inte. Jag tror att när man väl kommer in i det där då glömmer man nog vem som tillsatt en. Jag vill inte det.

Tror du att det skulle hända dig med?

– Jag vet inte, kanske är det så.

Då finns det ingen lösning? Alla ser till sitt eget? Är människan i grunden egoist?

– Jag tror att människan är egoist av naturen. Samhället har blivit kallt säger man. Någon ligger på gatan och alla bara går förbi. Och så är det. Det där rör inte mig, tänker folk. Sån är människan. Det låter ju jävligt hårt men man ser till sig själv och sina närmaste.

SD:s ovilja att ta emot flyktingar med hänvisning till kostnad, är det också egoism?

– Samtidigt är det så här. Gamla har inte råd att hämta ut sin medicin. Kan man inte ta hand om sina egna, då ska man inte ta hand om andra heller.

Gustaf: 

– Otrygghet är verkligen inte bra. Och kanske känner man att folk lyssnar fan inte vad man än säger. Så kan jag också känna. Jag tror att det är vad som föder radikalism. Det är viktigt att man får säga vad man tycker innan man blir bitter. Mycket politisk ilska handlar om att ingen har lyssnat på vad man har att säga, över huvud taget. Men säger man något jävligt dumt då lyssnar ju folk.

Du lever också ett osäkert liv. Varför resonerar du i så fall annorlunda?

– Det är väl värderingar jag har. Jag tänker att flyktingar lever ett ännu mer osäkert liv än jag. Vi måste hjälpa folk, så som världen ser ut. Vi är alla människor, och att vissa flyr från katastrofer och krig, det är inte så svårt att förstå. Krig är skit.

Att man ska ”ta hand om sina egna först”. Vad tänker du om det?

– Ja, fast vi har det ju rätt jävla bra här ändå. Visst har vi en hel del att styra upp, men den som flyr har det ju ännu jävligare. Jag tror vi har så det räcker, vi har nog för att hjälpa många människor, och då ska vi göra det.

Är människan egoist?

– Det tror jag väl ändå inte. Visst finns det egoistiska drag i människan, men nej. Jag tror att många ser att mycket är sämre än tidigare, och att man är väl snarare lite rädd. Rädd, det har människan alltid varit.

– Det finns ett missnöje. Det är svårt att få jobb. Många känner sig nog lite förbisedda. Man generaliserar fram en anledning till att man blir förbisedd. Men det är för enkelt att tänka så. Det är bättre att bygga något bra än att generalisera bland människor. Människor är vi ju alla.

När Gustaf fick sin första lön tatuerade han in ett tändstift. För att fira.
    Foto: SOFIA ERNEROT

Vi sitter där på fiket i Växjö och Gustaf lutar sig mot väggen. Jag frågar hur han kom att identifiera sig med outsiderskapet från första början, och han säger att han har upplevt utsatthet, han har känt sig orättvist behandlad.

– Men inte mer än någon annan. Jag tror att alla som växer upp tar med sig de känslorna i nån grad. Sen är det olika vad man gör med det. Jag har aldrig varit hämndlysten. Mer förlåtande. Det kan vara en svaghet också, man kanske blir utnyttjad. En del märker att de tjänar på att inte alltid göra rätt. Det blir ett sätt att ta sig fram.

Johnny: 

Johnny säger att han är avundsjuk på de som har jobb, som kan planera sina liv. Allt han själv kan göra är att fortsätta söka. I morgon ska han åter vakna i Jordbro. Han ska ringa runt eftersom ingen svarar över nätet. Säga det där om giftormarna. Eftersom det är en smart grej. Senast i går var han på en intervju, och tänkte som vanligt: ”Jag får inte det här jobbet”.

– Jag tänker så för att slippa bli nedslagen i dojorna. Jag känner folk som inte orkar söka jobb längre, de har gett upp.

Gustaf: 

I helgen ska Gustaf skruva på sin Dodge Dart 67:a igen, tills det är dags att rulla iväg mot exempelvis Vetlanda.

Med alla man lärt känna från andra ställen blir det en gigantisk gemenskap säger han, man står ju enade tillsammans. Enade av nervevade rutor och Eddie Meduza på högsta volym.

Det är ett jävla liv när de kommer. Kanske blir en och annan medborgare irriterad.

– Men jag gör det inte för att folk ska bli arga, utan för att visa att jag finns. Se mig typ. Man finns och man vill att folk ska se det. Man befäster: Jag är utanför. Fast det är vi. Vi är utanför.

Anna Tiberg