En svensk arbetsplats är inte vad den varit.

Da DebattJag är nu 63 år och har under ett yrkesverksamt liv arbetat i olika funktioner inom industrin i Sverige. När jag började mitt yrkesliv efter en utbildning som smed och maskiningenjör kunde en introduktion till ett nytt jobb gå till på följande sätt.

Först en rundvandring av företagets representanter som började med att närmsta förman tog hand om mig och vandrade runt för att introducera mig. Under den rundturen fick man träffa funktionerna på kontoret och då framförallt tidsskrivarna, personalchefen  och lönekontoret. Tidskrivarna som inte nog kunde förklara hur viktigt det var att man skrev rätt, återrapporterade på rätt blankett när jobben skulle göras för att inte tala om hur viktigt det var att stämpla in rätt och även ut. Personalchefen gick igenom försäkringar och skrev ut ett anställningsavtal.

Man blev vallad runt på firman och presenterad för förrådsmannen som satte ihop en verktygslåda och kläder man fick kvittera ut. När detta var klart så blev man presentrad för facket som nu tog över och gjorde en presentation av företaget med sina ögon.

Ordföranden visade mig runt ytterligare en sväng där han förhörde sig om vilken lön jag hade fått och om jag jobbat fackligt tidigare. Så småningom lämnades jag över till sekreteraren som tog mina uppgifter och förde över mig till den lokala fackklubben, sedan var det huvudskyddsombudet som visade på lokala skyddsproblem och vad man skall göra vid en olycka som är arbetsrelaterad, följt av en orientering av vart brandsläckare och annat skyddsmaterial finns i form av plåster ögontvätt och så vidare. En studieansvarig kollade att man gått ”facklig grundkurs” om inte, så blev man anmäld på en sådan. Och slutligen kom en representant för Skådebanan som undrade om man ville vara med i kulturföreningen.

När man då sedan fått sina kläder med skyddsskor och ett skåp för ombyte var man klar att hämta ut sin ritning för att göra sitt jobb detta följdes av en rejäl orientering om vart man hämtar material och komponenter samt vart man kan få dem bearbetade för att så måningom utföra sitt jobb.

Hur går det till i dag?

I mina sista jobb som jag hade fram tills nu gick introduktionen till på så sätt att man fick byxor och skjorta och sedan svepte ansvarig chef med handen mot några skåp och sa att – där kan du byta om.

Sedan upp till smedjan som låg på ett halvplan över plåtverkstaden och sen var det bara att köra igång och svetsa, sedan efter några dagar såg jag att en av dörrarna som ofta stod halv öppen var in till lösningsmedels förrådet där brandfarliga vätskor var utsatta för svetsloppor som är 900 grader varma?

Ingen introduktion i skyddsplaner, brand och utrymningsvägar, larm eller sanitetsstationer.

Ingen visste vem som var huvudskyddsombud eller om det fanns en fackförening överhuvudet taget, någon sade att det var förmannen som var huvudskyddsombud, men ingen bar någon bricka som visade detta. Trots att det var kontinuerlig svetsning i rostfritt och svartplåt så tillhandahölls inga skyddsmasker för friskluft.

Vid lunch och kafferaster satt ägarna tillsammans med jobbarna i lunchrummet och kallade  grabbarna för ”Masdjävel, Polackjävel och fällde kommentarer som ”En fallen kvinna är inte det sämsta”.

När lönekuverten delades ut satt  naturligtvis ägaren där och följande dialog utspelade sig mellan en ägaren och en 18-åring.

”Vad skall du med så mycket pengar till”, frågar ägaren.
”Man har väl utgifter”,svarar 18 åringen.
”Jaha, du skall väl köpa horor för pengarna?”, säger ägaren

Mitt jobb som plåtslagare/smed innebar att jag orsakade en massa buller och när jag såg en kille stå bredvid mig utan hörselskydd, tyckte jag han skulle ta dem på sig.

Det visade sig att han tappat bort dem. Jag sa då att jag skulle säga till om att han får nya.

Vid lunchen sa jag till förmannen om hörselskydd varpå ägaren frågade vederbörande om han hade ”problem med buller”. Jag såg hur killen fällde ner blicken och ville sjunka genom golvet samtidigt som han svarade ”Nej”.

Ägaren sa till mig att ”jobba och hålla käften”, och killen fick inga skydd. (Jag letade rätt på några som låg på en bänk och gav dem till honom.)

En kille klämde sig i kantbocken, det var bara hans snabba reaktion som gjorde att han hade fingrarna i behåll. Jag såg att han pratade med förmannen och visade sina klämda fingrar. Men någon utredning och spärrning av maskinen skedde inte.

På ett annat ställe där jag var, jobbade polska plåtslagare sina åtta timmar med takläggning på ett bygge, när de 8 timmarna var till ända gick deras anställning över till ett annat bolag och så kunde de jobba med takjobb åtta timmar till, utan att övertid loggades.

Den här miljön fostrar unga killar som sedan ska ut på andra arbetsplatser. Men det är som om medierna fullkomligt har glömt den svenska arbetarklassen. Den där ”Hen-debatten” är ett exempel så långt ifrån ett lunchrum man kan komma på en svensk verkstads arbetsplats. När Turkiets president går ut och säger satt kvinnorna inte bör vara så glada på offentliga platser så får det massor av publicitet, när den svenska arbetarklassen får sitta och lyssna på kvinnoförnedrande kommentarer så finns det ingen som ger det publicitet.

Hur har det kunnat bli så här? Själv uppfostrades man i idén att paragraf 32 skulle avskaffas. Meidners löntagarfonder skulle göra att inflytandet ökade. Det var bara en tidsfråga innan arbetarna skulle vara med och styra över produktionsmedlen. Vi satt i ”repslag” i Metall och diskuterade facklig politik.

Det vi fått nu är tysta arbetsplatser där den fysiska och psykosociala miljön ligger på 1930-talets nivå.

Det svenska arbetskollektivet är splittrat. På en arbetsplats jobbar folk under olika villkor.

En del har anställning och är rädda om sitt fasta jobb och håller tyst för det, en del har arbetsmarknadsstöd och vet att detta är en konkurrensfördel att få jobb och håller tyst för det, en del är invandrare och tar inte del i de regler som finns på grund av språkbarriärer och håller tyst på grund av det, och de bemanningsanställda vet att de är utan jobb inom en timme om de ställer några krav, och håller tyst för det.

Eftersom varken fackföreningar eller skyddsorganisation finns på många arbetsplatser så är det ingen som för de kollektivas talan.

En svensk arbetsplats är inte vad den varit.