Försvara öppenhetens Europa mot nationalismens farliga idéerDA:s chefredaktör Helle Klein uppmanar alla att rösta i EU-valet.

”Så stort att få skriva för industriarbetare! Det är tack vare er jag är här”Läs journalisten och författaren Alexandra Pascalidous första krönika i Dagens Arbete.

En svensk arbetsplats är inte vad den varit.

Da DebattJag är nu 63 år och har under ett yrkesverksamt liv arbetat i olika funktioner inom industrin i Sverige. När jag började mitt yrkesliv efter en utbildning som smed och maskiningenjör kunde en introduktion till ett nytt jobb gå till på följande sätt.

Om skribenten

Tomas Olsson var först industriarbetare – smed, svetsare och plåtslagare och då mycket fackligt aktiv. Han blev på 1980-talet tjänsteman men är nu som deltidspensionär åter industriarbetare och jobbar för olika bemanningsföretag.

Först en rundvandring av företagets representanter som började med att närmsta förman tog hand om mig och vandrade runt för att introducera mig. Under den rundturen fick man träffa funktionerna på kontoret och då framförallt tidsskrivarna, personalchefen  och lönekontoret. Tidskrivarna som inte nog kunde förklara hur viktigt det var att man skrev rätt, återrapporterade på rätt blankett när jobben skulle göras för att inte tala om hur viktigt det var att stämpla in rätt och även ut. Personalchefen gick igenom försäkringar och skrev ut ett anställningsavtal.

Man blev vallad runt på firman och presenterad för förrådsmannen som satte ihop en verktygslåda och kläder man fick kvittera ut. När detta var klart så blev man presentrad för facket som nu tog över och gjorde en presentation av företaget med sina ögon.

Ordföranden visade mig runt ytterligare en sväng där han förhörde sig om vilken lön jag hade fått och om jag jobbat fackligt tidigare. Så småningom lämnades jag över till sekreteraren som tog mina uppgifter och förde över mig till den lokala fackklubben, sedan var det huvudskyddsombudet som visade på lokala skyddsproblem och vad man skall göra vid en olycka som är arbetsrelaterad, följt av en orientering av vart brandsläckare och annat skyddsmaterial finns i form av plåster ögontvätt och så vidare. En studieansvarig kollade att man gått ”facklig grundkurs” om inte, så blev man anmäld på en sådan. Och slutligen kom en representant för Skådebanan som undrade om man ville vara med i kulturföreningen.

När man då sedan fått sina kläder med skyddsskor och ett skåp för ombyte var man klar att hämta ut sin ritning för att göra sitt jobb detta följdes av en rejäl orientering om vart man hämtar material och komponenter samt vart man kan få dem bearbetade för att så måningom utföra sitt jobb.

Hur går det till i dag?

I mina sista jobb som jag hade fram tills nu gick introduktionen till på så sätt att man fick byxor och skjorta och sedan svepte ansvarig chef med handen mot några skåp och sa att – där kan du byta om.

Sedan upp till smedjan som låg på ett halvplan över plåtverkstaden och sen var det bara att köra igång och svetsa, sedan efter några dagar såg jag att en av dörrarna som ofta stod halv öppen var in till lösningsmedels förrådet där brandfarliga vätskor var utsatta för svetsloppor som är 900 grader varma?

Ingen introduktion i skyddsplaner, brand och utrymningsvägar, larm eller sanitetsstationer.

Ingen visste vem som var huvudskyddsombud eller om det fanns en fackförening överhuvudet taget, någon sade att det var förmannen som var huvudskyddsombud, men ingen bar någon bricka som visade detta. Trots att det var kontinuerlig svetsning i rostfritt och svartplåt så tillhandahölls inga skyddsmasker för friskluft.

Vid lunch och kafferaster satt ägarna tillsammans med jobbarna i lunchrummet och kallade  grabbarna för ”Masdjävel, Polackjävel och fällde kommentarer som ”En fallen kvinna är inte det sämsta”.

När lönekuverten delades ut satt  naturligtvis ägaren där och följande dialog utspelade sig mellan en ägaren och en 18-åring.

”Vad skall du med så mycket pengar till”, frågar ägaren.
”Man har väl utgifter”,svarar 18 åringen.
”Jaha, du skall väl köpa horor för pengarna?”, säger ägaren

Mitt jobb som plåtslagare/smed innebar att jag orsakade en massa buller och när jag såg en kille stå bredvid mig utan hörselskydd, tyckte jag han skulle ta dem på sig.

Det visade sig att han tappat bort dem. Jag sa då att jag skulle säga till om att han får nya.

Vid lunchen sa jag till förmannen om hörselskydd varpå ägaren frågade vederbörande om han hade ”problem med buller”. Jag såg hur killen fällde ner blicken och ville sjunka genom golvet samtidigt som han svarade ”Nej”.

Ägaren sa till mig att ”jobba och hålla käften”, och killen fick inga skydd. (Jag letade rätt på några som låg på en bänk och gav dem till honom.)

En kille klämde sig i kantbocken, det var bara hans snabba reaktion som gjorde att han hade fingrarna i behåll. Jag såg att han pratade med förmannen och visade sina klämda fingrar. Men någon utredning och spärrning av maskinen skedde inte.

På ett annat ställe där jag var, jobbade polska plåtslagare sina åtta timmar med takläggning på ett bygge, när de 8 timmarna var till ända gick deras anställning över till ett annat bolag och så kunde de jobba med takjobb åtta timmar till, utan att övertid loggades.

Den här miljön fostrar unga killar som sedan ska ut på andra arbetsplatser. Men det är som om medierna fullkomligt har glömt den svenska arbetarklassen. Den där ”Hen-debatten” är ett exempel så långt ifrån ett lunchrum man kan komma på en svensk verkstads arbetsplats. När Turkiets president går ut och säger satt kvinnorna inte bör vara så glada på offentliga platser så får det massor av publicitet, när den svenska arbetarklassen får sitta och lyssna på kvinnoförnedrande kommentarer så finns det ingen som ger det publicitet.

Hur har det kunnat bli så här? Själv uppfostrades man i idén att paragraf 32 skulle avskaffas. Meidners löntagarfonder skulle göra att inflytandet ökade. Det var bara en tidsfråga innan arbetarna skulle vara med och styra över produktionsmedlen. Vi satt i ”repslag” i Metall och diskuterade facklig politik.

Det vi fått nu är tysta arbetsplatser där den fysiska och psykosociala miljön ligger på 1930-talets nivå.

Det svenska arbetskollektivet är splittrat. På en arbetsplats jobbar folk under olika villkor.

En del har anställning och är rädda om sitt fasta jobb och håller tyst för det, en del har arbetsmarknadsstöd och vet att detta är en konkurrensfördel att få jobb och håller tyst för det, en del är invandrare och tar inte del i de regler som finns på grund av språkbarriärer och håller tyst på grund av det, och de bemanningsanställda vet att de är utan jobb inom en timme om de ställer några krav, och håller tyst för det.

Eftersom varken fackföreningar eller skyddsorganisation finns på många arbetsplatser så är det ingen som för de kollektivas talan.

En svensk arbetsplats är inte vad den varit.

Tomas Olsson

1Kommentarer

Hasse B:

Mycket bra sammanfattning av den svenska arbetsmarknaden idag, det är väl också ganska bekräftande att det inte blivit någon diskussion i kommentarsfältet heller, medan det ofta blir höga vågor i kvällstidningarnas motsvarigheter så fort nån politiker snubblat på orden eller nån kändis synts full. Många års ”systemomvandling” har hjärntvättat folk att tycka det är okay att utvecklingen gått bakåt på marknivå utom tekniken. Övertron på tjänstesamhället som lösningen på allt bländar, trots att allt pekar mot att det blir en parentes, och de mest grundläggande funktionerna lämnas till oseriösa aktörer medan samhällets ordningsvakter sover nöjt.

Håller du med? Diskutera artikeln här.

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

”Därför ska jag demonstrera 1 maj”

KRÖNIKATrots januariavtalets mindre bra delar är det betydligt bättre än alternativet. Nu ska vi driva politiken i en riktning som medlemmarna vinner på.

Matts Jutterström är förbundsordförande för Pappers.

”En viktig röst för kollektivavtalen”

KRÖNIKADet är dags att rösta igen, och vad man än tycker om EU är det ett mycket viktigt val. Vill vi ha en union för eller mot trygga anställningar?

Industrin och klimatet

”Dags för kollektiv kamp för klimatet”

KRÖNIKANu måste vi i den internationella fackföreningsrörelsen stiga ner från åskådarplatsen och förena oss med Gretas rörelse, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

1

”Fackens roll avgörande för en rättvis framtid”

DebattHur kan vi undvika att arbetstagarna får betala priset när utsläppen ska minska? Ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet måste bindas samman, skriver Sofia Östmark, kanslichef på Union to union.

2

Tacka f-n för att vi är olönsamma

DEBATT”Vi ställs mot maskinerna och förväntas att vara lika effektiva, lönsamma och till samma låga kostnad. Robotarna måste betala skatt som alla andra på de jobb som utförs. Det finns säkert redan färdiga algoritmer för detta”, skriver DA-läsaren Kjell Dahlén.

Rösta för ett öppet Europa

LEDAREFörsvara öppenhetens, demokratins och löntagarnas Europa i en tid när nationalismens farliga idéer är på frammarsch, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

2

Mina kamrater var ping-pongbarn

Krönika”Så stort att få skriva för industriarbetare! Det är tack vare er jag är här”, skriver DA:s nya krönikör, journalisten och författaren Alexandra Pascalidou.

”Alla måste få ta del av vinsten”

DebattDet behövs bättre kompetensutveckling och att även de anställda får ta del av automationens vinst, om företagen vill att människor ska se positivt på omställningen. Det skriver Carl Melin på TCO:s tankesmedja Futurion.

Foto: Juliana Wiklund

”Samhall sviker sitt uppdrag”

Debatt”Samhall sviker till stora delar sitt samhällsuppdrag och redan utsatta människor får betala priset”, skriver Mats Jutterström, som studerat Samhall och andra statliga bolag.

8

Lägerelden är ändå viktigast

KrönikaVad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Industrin och jämställdhet

”Jag har själv vräkt ur mig ett och annat”

GÄSTKRÖNIKATack för att mina sunkiga värderingar ifrågasattes i tid, annars kanske jag också varit en medelålders, vit man som på Facebook postat hatiska inlägg om invandrare och kvinnor”, skriver Kennet Bergqvist.

”Reglerna finns – men vi måste se till att de efterlevs”

DebattDet finns redan tillräckliga regler, fokuset behöver ligga på förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier. Här behövs fortsatt intensivt samarbete mellan parterna så att riktlinjerna också efterlevs, skriver Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

1

”Vi kvinnor inte ska behöva ta kampen själva”

GästkrönikaSvetsaren och feministen Maria Höök funderar över gränslandet mellan okej och kränkande skämt, och när man själv blir en del av problemet.

1

”Kvotera. Just do it”

DEBATTEftersom det är bevisat att det är för få kvinnor i bolagsstyrelser är det väl bara att åtgärda genom kvotering? Som arbetstagare är jag för övrigt själv inkvoterad”, skriver Kenneth Bergqvist, på Indexator i Vindeln.

Skriv till oss!

På DA Opinion har vi samlat alla ledare, debattinlägg och krönikor. Vill du också skriva på DA Opinion? Hör av dig till vår webb- och debattredaktör Janna Ayres.

Bemannings­företag eller fackförening?

DEBATT”Om de lokala verkstadsklubbarna skall överleva i framtiden måste splittringen genom inhyrning stoppas", skriver en bemanningsanställd industriarbetare.

3

DA och Expressen granskar

Sälj inte ut vår säkerhet

LedareVaktbolagen måste granskas. Kopplingarna till högerextremism är en fara för demokratin.

1

Svenskt Näringsliv vädrar morgonluft

Krönika”Nu utbasuneras det ena galna förslaget efter det andra, som inte på något sätt gynnar dig”, skriver Pappers förbundsordförande Matts Jutterström.

1

BONUS I INDUSTRIN

”Bra löner kommer inte från direktörernas välvilja”

Gästkrönika”Att säga blankt nej till pengar är i de flesta fall inte någon möjlig facklig hållning. Men vi behöver förstå vad företaget vill med olika lönesystem och bonusar”, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

1

Gör verklighet av nollvisionen

LEDAREIngen ska behöva skadas eller dö på jobbet. Industrins konkurrenskraft hör samman med arbetarnas hälsa, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Farliga vibrationer

”Vibrationsskadade patienter är en del av vår vardag”

DEBATT”Vibrationsskadorna vi återkommande ställs inför är helt onödiga och har uppkommit på grund av felaktig och ibland olaglig hantering av verktyg. Vi vill vädja till alla att ta problemet på allra största allvar.”  Det skriver sex forskare i arbets- och miljömedicin.

3

Delad stress blir mindre för alla

KRÖNIKA ”Kvinnor inom industrin stressar mer än männen. De tar större ansvar för hemmet och har oftare monotona arbetsuppgifter. Så här kan vi inte ha det!”, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

3

Det krävs mer än bara flex för företagen

KRÖNIKADet finns saker som behöver diskuteras i lagen om anställningsskydd, Las. Men det måste ske utan att maktbalansen rubbas mellan fack och arbetsgivare”, skriver GS-fackets förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

Klyftorna är ett problem – för alla

Krönika”Den svenska modellen handlar om att vi tar gemensant ansvar för företagen. Då kan inte en vd tjäna lika mycket som 59 industriarbetare”, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

Har vi lärt oss att tänka efter före?

Krönika”Allt för ofta anses det inte finnas tid att ta reda på arbetsmiljö­riskerna” skriver DA:s nya krönikör, Peter Larsson, civilingenjör och senior rådgivare hos Sveriges ingenjörer.

Viktlös bortom havet ser jag livet

KRÖNIKAJag längtar efter att få resa med bara handbagage och inte göra något annat än att vila, skriver Carl-Einar Häckner.

Kompetens­utveckling behövs nu!

Krönika”Nästan sju av tio av IF Metalls medlemmar säger att de inte har fått någon kompetensutveckling det senaste året. Så kan vi inte ha det”, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

S behöver gå i opposition – mot S

Krönika”Socialdemokratin har gått vilse i sin anpassning till den liberala högern. Vi behöver skaka liv i den folkrörelse som en gång var”, skriver Pappers första vice ordförandeMikael Lilja.

1

Varje dag är Alla hjärtans dag!

KrönikaLåt inte emojis ersätta att vi möts på riktigt. Släpp mobilen skippa rosor och choklad. Industriarbetaren Tony Frid vill att vi släpper fram kärleken alla dagar på året, och att vi vågar kramas mer.

Usel slogan, bra politik

Ledare”Arbetarrörelsens EU-valrörelse behöver andas framtidstro och möjligheter om den ska entusiasmera några väljare”, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.