Johanna Edström: Vi var bländade av det goda syftet – har vi lärt oss något?

Livet efter Northvolt Ett år efter Northvoltkonkursen är två frågor centrala: Var det dömt att misslyckas? Och har vi lärt oss någonting?

”Jag kommer att tänka på filmen Det våras för Hitler, känner du till den?” 

Frågan kommer från en uppgiven röst, som tillhör en facklig förhandlare. Han är trött efter timmar av förhandling med chefer från Northvolt, under första vågen av varsel hösten 2024. 

Filmen, Det våras för Hitler, är från 1967. Två producenter ska sätta upp en pjäs på Broadway och planen är att den ska floppa, så att de kan sticka med alla de pengar de har håvat in för produktionen utan att behöva betala något till bidragsgivarna. Planen går dock snett när pjäsen blir en succé. 

Men den fackliga förhandlaren som ringer mig ser ett annat slut på liknelsen: Ett slut där pjäsen, som är Northvolt i hans metafor, faktiskt floppar.  

I dag, den 12 mars, är det ett år sedan floppen – Sveriges största konkurs. Och visst gjorde vissa chefer vinst, smet ut precis i tid med pengar på fickan? I likhet med planen som stakades ut i filmen. Vd:n Peter Carlsson startade även ett nytt bolag med personal från Northvolt, två månader innan konkursen var ett faktum.  

Under året har tusentals personer, som lämnat allt för att jobba för den gröna drömmen, skingrats, som processoperatören Mahjabin som fortfarande kämpar för att få stanna i landet.  

Personer har skadats för livet, som Arvid Öhgren som förlorade sin arm. Andra anhöriga kommer aldrig mer hem, som Lena Wargs man Dan som avled i en arbetsplatsolycka. ”Dött förgäves” säger Lena. I Skellefteå gapar höghusens fönster som svarta hål.  

Och jag frågar mig om det, likt förhandlarens metafor om filmen, var dömt att misslyckas? 

Konkursförvaltaren har konstaterat att konkursen bland annat berodde på hög ineffektivitet, att avgörande finansiering uteblev, bristande kompetens för att driva upp den komplexa batteriproduktionen.  

Andra experter och kritiker sammanfattar det kort med orden girighet och inkompetens. 

När jag själv besökte Northvolt i Skellefteå första gången hösten 2021 hade jag bara hört glädjerop om den nya batterifabriken. Men på plats såg jag något annat. Regionala skyddsombud hindrades från att komma in, olyckor anmäldes inte, kollektivavtal för underentreprenörer saknades, myndighetsrazzior påträffade personer i undermålig arbetsmiljö som arbetade för 100 kr i timmen, larm om att bolaget hade svårt att få ihop finansieringen och spruckna tidsplaner.    

Nu har vi facit. Där finns en del av svaren.  

Skedde Northvolts gröna omställning på bekostnad av arbetsmiljön? Ja, skulle Arvid, Lena och flera andra säga.  

Var vi bländade av det goda syftet? Många var det, menar experter i efterhand.  

Kommer kommuner som räckt upp handen för att få nyetableringar stå själva om det slutar katastrof? Ja, sannolikt, det har vi sett och hört från kommunalrådet i Skellefteå. 

Har vi lärt oss något av historien? Det återstår att se.  

I Boden byggs Stegra, där fossilsnålt stål ska tillverkas, men larm om finansiella svårigheter hörs, rop från byggarbetsplatsen om spruckna tidsplaner och myndighetsrazzior har redan gjorts.  

Situationen känns bekant.  

I Lytens fabrik slår pulsen, om än svagt, i hopp om att komma igång trots en skakig start med förseningar och jakt på finansiärer.  

Det som sker nu, sker med Northvoltfacit i handen. Kan vi dra lärdomar av det för att få till en grön omställning utan att begå samma misstag? Eller kommer fler chefer smita innan allt rasar med pengar på fickan samtidigt som den gröna omställningen i Sverige bleknar och människorna – industriarbetarna – tar smällen?  

Vi fortsätter att granska.

Johanna Edström