Utan facket gör de som de vill

KRÖNIKATack vare envisa förtroendevalda får fler stanna på sina jobb. Men stressen hos dem som får jobba kvar kan leda till ohälsa. Det skriver Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

I höstas skrev jag om varsel i massa- och pappersindustrin. Om att varsel inte bara är ett ord utan en påminnelse om hur skör tryggheten är. Nu har det hunnit gå en tid under vilken fackligt förtroendevalda, med stöd från ombudsmän i Pappers, gjort avgörande insatser för medlemmars trygghet. Många förhandlingar, många samtal och ett enormt arbete har ägt rum. En del är klara medan det för andra är långt ifrån slut.

MBL-förhandlingar inleds om organisationsförändringar. Arbetsgivarna lägger fram sina planer: samma produktion, men med färre människor. Konsekvensanalyser ska göras innan förändringar – men görs sällan i tid eller i den omfattning som lagen kräver. Inte om arbetsgivaren får bestämma. Då får skyddsombud och fackliga förhandlare kämpa, argumentera och ibland hota med stämning, bara för att inte bli överkörda. Det händer nu, och det har hänt förr. I bästa fall är arbetsgivarna okunniga. I värsta fall försöker de lura oss.

Sedan kommer las-förhandlingarna. Vem får gå? Vem får stanna? Sist in, först ut säger lagen. Vi vet att det finns undantag men utan facket hade arbetsgivaren bestämt helt själv. Tryggheten hade varit noll.

Det är människor som ska täcka upp, springa fortare och ta fler skift utan att säkerheten blir lidande.

När beslutet om förändring väl tas, har Pappers ändå haft möjlighet att argumentera utifrån arbetsmiljö, ekonomi och säkerhet. Ibland tar vi in arbetstagarkonsulter för att granska arbetsgivarens kalkyler – något som aldrig skulle ske om inte facket fanns. En metod som kan få parterna att stanna upp, när arbetsgivaren försöker skruva upp tempot i förhandlingsprocessen, och tänka efter en gång till. 

Vi ser att färre än väntat tvingas sluta. Arbetsgivarna har blivit tvungna att
tänka om. Tack vare envisa förtroendevalda har individuella överenskommelser skapat utrymme för att fler kan stanna. Det är bra. Men verkligheten är ändå hård: vi blir trots allt färre på arbetsplatserna, samtidigt som produktionen ska hålla samma nivå, med samma kvalitet och samma säkerhet. 

Det skapar oro. För framtiden, på individnivå och i de drabbade familjerna, och för den ökade stressen och risken för ohälsa hos dem som får jobba kvar. Det är människor som ska täcka upp, springa fortare och ta fler skift utan att säkerheten blir lidande. 

Jag tror inte att den ekvationen går ihop i längden. Arbetsgivarna pratar om effektivisering, men vi vet vad det betyder: ökad belastning och större risker för dem som stannar kvar. 

Om inte facket fanns, hade de gjort som de vill. Det är så enkelt – och så viktigt.

Pontus Georgsson är förbunds- ordförande för Pappers.