Lehån på linjen

En bunt tomtebloss och 25 amerikanska skämttecknare på en skoldans förändrade livet för Lars-Erik Håkansson. Nu får han EWK-priset för sina linjer om världens tillstånd.

Sommartid är backen upp till familjen Håkansson fylld av komockor från fritt strövande kor. Nu blänger bara några inhängnade årskalvar ointresserat på bilens förbifart.

Lars-Erik Håkansson möter vid grinden. Det glesa, vita håret fladdrar för den regnstänkande vinden och han ger ett betydligt yngre intryck än sina 77 år.

Här, i ett rödmålat torp med blåa fönsterspeglar, har han haft sin kreativa bas sedan många år tillbaka.

Mannen som är mindre känd än sin signatur – lehån.

Strax sitter vi i hustrun Gunnels sällskap och äter ugnsvarma scones med marmelad och pratar om Karlshamn, skärgården, havet men också lite södra Öland där de har sin sommarbostad.

Vi pratar om deras numera hund- och kattlöshet och naturligtvis om priset. Ett pris som både hustrun, han själv och många andra tycker att han borde haft för länge sedan.

EWK-priset, som den världsberömda svenska tecknaren Ewert Karlsson gett namn åt, har delats ut sedan millenniumskiftet, men först nu landat i lilla Vekerum.

– I tecknarkretsar har priset en hög status, säger Lars-Erik mellan tuggorna. För mig är det ett jäkla lyft, ett riktigt erkännande.

Självklart ska han vara på plats när priset delas ut i november på Arbetets museum i Norrköping, där också EWK-museet huserar.

Lars-Erik Håkansson kan se tillbaka på en lång karriär. Även om tecknandet funnits med sedan barnsben, var det ingalunda ett självklart yrkesval.

Vem vet, om inte olyckan varit framme den där julfesten 1949, kanske han inte ens studerat vidare. Det var då han brände bort alla vänsterhandens fingrar utom tummen, på en bunt tomtebloss.

Med sin arbetarklassbakgrund var studier inte något självklart på den här tiden, men nu blev det nära nog ett måste. Lars-Erik tog studenten 1956 och styrde sedan kosan till lärarseminariet i Kristianstad.

– Jag var den första i Dala, som ligger utanför Karlshamn, att ta studenten. Märkligt nog blev jag aldrig retad för det.

Och nu skulle han alltså bli lärare. Han som stammade under skoltiden.

– Det värsta jag visste var högläsning. Jag hoppades alltid att det skulle ringa ut innan det blev min tur.

Under utbildningen inträffade två livsavgörande saker. Han börjar teckna kroki, som ”blir en livslång övning i att undersöka linjens magi”. Och så träffar han sin livspartner, Gunnel, även hon blivande lärare.

De har nu kamperat ihop i över femtio år och fostrat tre barn.

Det unga paret kastar sig ut i yrkeslivet i det omvälvande sextiotalets början. Jobbar som lärare på många olika håll i södra Sverige.

– Själv undervisade jag i matematik och fysik på högstadiet, säger Lars-Erik.

Så landar de i Vekerum, strax utanför Mörrum.

– Vi ville komma närmare havet. Gunnel kommer från en lotssläkt på Hanö.

I torpet inreder Lars-Erik en egen ateljé och börjar sprida sina bilder till olika tidningar. Han får kontakt med tidningen Vi och den dåvarande medarbetaren Lars Westman, som med åren också blivit en nära vän.

Den första teckningen i Vi införs 1966.

Knappt tio år senare efterträder Lars-Erik ”Staffans stollar” i tidningen Röster i Radio/TV.

Det blir en vändpunkt i hans tecknargärning. Från och med nu blir det ett heltidsjobb och han lämnar jobbet som lärare.

Pärmarna på en av hyllorna i arbetsrummet skvallrar om det långa yrkeslivet som en av landets främsta tecknare.

Här finns en pärm för varje kund; Vi, Kommunaktuellt, LO-tidningen, DN, Statstjänstemannen och många fler.

Hans gubbar spred sig över landet liksom de världspolitiska kommentarerna.

– Jag bekänner mig inte till något politiskt parti, men hör hemma på vänsterkanten. Jag tar ställning för den lilla människan, även om det låter lite klyschigt.

Lars-Erik är också EU-skeptiker och har prisats för detta.

– Så fort jag hör ordet direktiv får jag en dålig smak i munnen, erkänner han. EU är för mig en koloss på lerfötter.

Vilken är hans bästa bild? Finns där någon fulländad favorit som hållit över tid.

Lars-Erik funderar. Det finns ju så många.

– Kanske den på en israel och en palestinier med fredsduvan hängande mellan dem?

Jag nickar instämmande.

Några till synes enkla streck och en genialisk sammanfattning av en ändlös konflikt, lika aktuell nu som då.

I dag gör han mer sporadiska inhopp i arbetslivet. Han visar en ”klimatsmart kalender” för 2014, som han illustrerat åt länsstyrelsen.

– Dessutom tecknar jag fortfarande för Acid News, internationella försurningssekretariatets tidning. Den utkommer fyra gånger om året.

Något givet forum för sina bilder har han annars inte. Ändå glider han så gott som dagligen ner i arbetsstolen med det värmande fårskinnet för att dra några streck.

– Ryggen är inte vad den har varit, understryker han med en grimas, när han reser sig för att hämta en bild i hyllan.

– Jag undviker att klättra på stegar och gräsklippningen har jag lejt bort.

Men tecknandet håller han fast vid och på golvet runt väggarna växer travarna med bilder.

Ett livsverk i bild.

Det är egentligen en ganska otrolig resa han gjort.

I barndomshemmet rådde brist på bilder. Här fanns i stort sett bara Såningsmannen, men vad viktigare var också en uppmuntrande granne, konstnären Oskar Wickström.

– Men en viktig händelse var när jag vann en bok på en skoldans. 25 amerikanska skämttecknare.

En av dessa, Saul Steinberg, kom med sina, ganska snälla samtidskommentarer, att bli en tidig förebild för den unge Lars-Erik.

– Han var min husgud på den tiden.

Med tiden gled franska tecknare som Maurice Siné in i bilden och gav ny inspiration.

Många blir inte profet i sin egen bygd och en löpsedel från lokaltidningen skriker ut sitt budskap på väggen bredvid arbetsbordet:

”Rikskändis i spalterna men inte i Vekerum!”

Inte helt sant.

Lars-Erik kanske inte blir igenkänd på stan. Och det tog tjugo år att som inflyttad bli accepterad på orten.

I övrigt är han en firad lokal celebritet.

Prisad av kommunen, flera utställningar och så sent som 2010 gav Blekinge museum ut boken om hans liv lehån – inte en dag utan streck.

Boken rymmer också hans friare och mer konstnärliga utsvävningar.

Teckningar och akvareller från sommarboendet på Öland bestående av landskap och fåglar.

Fåglar ja. På arbetsbordet, vid fönstret ut mot trädgården, står en kikare på pass.

För det enda som kan få honom att släppa ritstiftet är ovanliga gäster på gräsmattan.

– En gång kom en blåhake trippande, säger han med ett brett leende åt minnet.

Då fångar han ögonblicket, precis som i sina bilder.

Det är fin motivering som EWK-juryn ger honom. De framhåller att han till ”fulländning lyckas förena lågmäld humor med analytisk skärpa”.

Att han ”fångar världen i stort och smått, gestaltar människans och politikens dilemman i bilder av förklarande enkelhet, intelligent djupseende och med absolut gehör för den grafiska framställningen”.

Det är inte så ofta man heller träffar någon där orden så väl står i samklang med personen och vad han faktiskt presterat.

Kanske har hans streck och linjer inte förändrat världen, men de har i alla fall under mycket lång tid förändrat bilden av verkligheten för många av oss som följt honom i spalterna.

Göran Widerberg